Jeanette fick cancer i tjocktarmen: ”Önskar jag hade vågat prata om bajs”
– I dag önskar jag att jag hade vågat prata om bajs, mina chanser hade sett betydligt bättre ut då, säger hon.
I början av 2012 plussade Jeanette Sjöblom, nu 36, på stickan. Även om hon var glad över att hon skulle få bli mamma, blev inledningen på graviditeten inte alls som hon hade tänkt sig.
Redan i vecka sju blev hon sjukskriven eftersom hon mådde så dåligt. Magsmärtor, illamående, kramper och kräkningar blev hennes nya vardag. Hon fick järnbrist och kände sig totalt utmattad – bara att gå uppför en backe var en enorm ansträngning. Vissa dagar hade Jeanette så ont att hon trodde att hon skulle svimma, men när hon frågade sin barnmorska fick hon svaret att vissa graviditeter kan vara precis så jobbiga, även om det är ovanligt.
– Jag hade aldrig varit gravid tidigare, så jag köpte den förklaringen. Jag trodde verkligen att allt det här berodde på graviditeten, det blev logiskt i mitt huvud och jag ifrågasatte det aldrig, säger hon.
Upptäckte svart blod i bajset
Att hon i samma veva också upptäckte svart blod i bajset berättade Jeanette inte, varken för barnmorskan eller någon annan.
– Jag hade blod i avföringen hela graviditeten och det gjorde jätteont när jag gick på toaletten. Men jag tyckte det var pinsamt att prata om det, jag kunde inte alls vara öppen om det. Då var det mycket lättare att prata om yrsel och magkramper. Nu känner jag att det ju är hemskt att fåfänga gjorde att jag gick så länge med symtom utan att prata om det.
I december 2012 föddes slutligen dottern Cataleya. Förlossningen var jobbig, men för Jeanette var det viktigt att snabbt komma igång med träningen efteråt och bygga upp kroppen igen. Hon försökte tappert, men den totala orkeslösheten och spaghettibenen ville inte försvinna.
Magsmärtorna var en tumör
En natt när Cataleya var fyra månader gammal, vaknade Jeanette med stora magsmärtor. Hon kräktes och kräktes och trodde att det berodde på musslorna hon bjudit sina kompisar på kvällen innan.
– Nu har jag matförgiftat alla mina gäster, minns jag att jag tänkte. Men jag slutade inte kräkas och till sist fick jag ringa 112 även om det kändes väldigt pinsamt. De ställde en massa frågor och när de undrade om jag hade blod i avföringen berättade jag att jag hade haft det i ett år. Då skickade de en ambulans.
Jeanette visste inte då att hon inte skulle få komma hem igen på tre veckor, och att hon vid det laget skulle vara förändrad i grunden. Det hon trodde var magsjuka var i själva verket tecken på att Jeanette var nära att drabbas av organsvikt. Hon hade kunnat dö den där natten om hon inte hade fått hjälp.
– Jag hade väldigt lågt blodvärde och fick veta att läkarna trodde att jag hade en blödning i något kärl. Jag blev kvar på sjukhuset, men de kunde inte hitta var det blödde. Till sist fick jag göra en koloskopi. Jag fick vara med och titta på skärmen under undersökningen, och plötsligt sa läkaren det bara rakt ut: ”Det där är en elakartad tumör”. Jag såg själv hur det var som en stor köttbulle mitt i min tarm.
Hade 50 procents chans att överleva
Att hon, bara 28 år gammal, hade drabbats av cancer i tjocktarmen kom som en total chock för Jeanette. Trots symtomen hade hon inte en enda gång tänkt tanken att de kunde bero på något allvarligt. Eftersom hennes barnmorska aldrig rått henne att uppsöka läkare utan tvärtom sagt att allt berodde på graviditeten, var Jeanette förvissad om att så var fallet. Nu rämnade hela hennes värld.
Jeanette fick en akut operationstid. Ut plockades förutom tumören också 25 lymfkörtlar. Cancern hade spridit sig till tolv av dem. Hon fick veta att hon hade cancer i stadie tre av fyra.
– Läkarna sa att jag hade 50 procents chans att överleva och att risken var stor att cancern skulle komma tillbaka inom de två kommande åren. Jag hade en sådan stark känsla av att jag inte skulle klara mig. Och det kändes som ett sådant svek att komma till sjukhuset och sedan inte bli frisk. Jag hade en naiv bild av att det var så det gick till, och sedan kom verkligheten som en riktig käftsmäll.
Önskar att hon hade berättat om blodet
En av de jobbigaste sakerna för Jeanette var vetskapen om att hon hade haft symtom i över att år utan att söka hjälp. Om cancer i tjocktarmen upptäcks i det första stadiet ser förutsättningarna att överleva ganska goda ut. Nu kändes det som om hon hade fått en dödsdom.
– Om bara barnmorskan hade sagt åt mig att gå till en läkare. Eller om bara jag hade berättat om blodet. Jag kände mig så otroligt dum som inte hade sagt något tidigare. I dag önskar jag att jag hade vågat prata om bajs, mina chanser hade sett betydligt bättre ut då.
Försökte maxa livet mellan behandlingarna
Efter operationen fick Jeanette påbörja cellgiftsbehandling. Strax innan den inleddes genomgick hon dessutom en IVF-behandling för att plocka ut ägg, då det finns en risk att man blir steril efter cellgifterna. Under cellgiftsbehandlingen gick Jeanette in för att verkligen ta tillvara på varje dag och varje ögonblick. Eftersom hon var så övertygad om att cancern skulle komma tillbaka, ville hon leva till max den tid hon hade kvar.
– Jag mådde jättedåligt och kunde bara ligga i sängen den veckan jag fick cellgifterna. Sedan hade jag en vecka då jag försökte fånga livet, dricka champagne och äta chokladtårta och vara med min dotter. Så där höll det på i tio månader.
Fick en rejäl cancerbaksmälla
Samtidigt som hon genomgick en stentuff cancerbehandling och levde med en påtaglig dödsångest, försökte Jeanette också vara en bra mamma till sin dotter. Men det första året försvann som i en dimma och hon missade mycket av Cataleyas första tid i livet. Hon säger att det tog ungefär två år innan hon på allvar kände sig som vanligt igen, åtminstone fysiskt.
– Men sedan kom cancerbaksmällan på riktigt. En gång i halvåret var det kontroller, och jag hade sådan ångest inför varje besök. Jag hade också mycket existentiella tankar om livet och döden och kände ett stort behov av att prata om det. Men det var ingen som ville prata om det, antagligen eftersom deras egen dödlighet blev så verklig då i och med att jag var så ung.
En press att ta tillvara på livet
Istället hittade hon stöd i terapin och i olika cancergrupper på Facebook. Tiden gick och efter fyra och ett halvt år gick Jeanette på sin sista halvårskontroll. Hon hade överlevt, trots att hon själv trodde att hon skulle dö. Hon går fortfarande på koloskopi vart femte år, men än så länge har allt sett bra ut. Jeanette är ”så friskförklarad hon kan bli”.
Men känslorna är blandande.
– Jag har känt en otrolig skuld över att jag fick leva medan så många andra har dött i den här ryska rouletten som kallas cancer. Jag har funderat mycket på varför jag fick överleva, som var så säker på att jag skulle dö. Och samtidigt har jag känt att när jag nu fick leva måste jag göra något magiskt av mitt liv, jag fick nästan storhetsvansinne. Det skapade en enorm stress, att behöva ta tillvara på livet.
Cancern har gjort Jeanette mer medveten om sin egen dödlighet och livets skörhet på ett väldigt tydligt sätt.
– Jag vågar fortfarande inte planera för långt fram i tiden. Jag tror kanske inte längre att jag ska dö av just cancer, men man vet ju aldrig vad som kan hända och därför är jag mycket här och nu. Samtidigt har jag insett att det inte går att dricka champagne och äta chokladtårta varje dag, jag måste också kunna ha en vanlig vardag, betala räkningar och pensionsspara.
Vågar prata öppet om sina besvär
I dag jobbar Jeanette som biträdande enhetschef inom Lidingö stad. Hon älskar sitt jobb och trivs med vardagen tillsammans med Cataleya. Men det har varit en lång och krokig väg hit.
Efter behandlingen tog det lång tid innan hon kunde börja arbeta igen. Att ägna tid åt jobb kändes alltmer meningslöst, nu när hon hade fått en ny chans att leva, och till sist blev hon utförsäkrad. När hon insåg att hon trots allt behövde försörja sig, var det med stor ångest hon återvände till sin arbetsplats. En effekt av cancerbehandlingen är att hon får väldigt bråttom till toaletten – och sedan kan bli sittande där långa stunder. Oron för att inte hinna i tid till toaletten var påtaglig.
Med tiden har Jeanette tagit kontroll över situationen. Numera informerar hon nya arbetskamrater om sitt tillstånd, och alla hon jobbar med vet att hon ibland hastigt måste lämna ett möte för att gå på toaletten. Att prata om det har varit nyckeln till förståelse.
Fortfarande rädd för att hitta blod i avföringen
Men även om Jeanette i dag mår relativt bra, har cancerresan satt djupa spår. Varje toalettbesök är förenad med ett visst mått av rädsla – kommer hon att hitta nytt blod i toalettstolen?
– Jag inspekterar mitt bajs varje gång, som man gör med en hund för att se hur den mår. Jag har också ärrvävnad på tarmen efter operationen som ger mycket magsmärtor och jag kan inte få en enda förkylning utan att jag tror att cancern har kommit tillbaka. Jag vet att vissa drabbade säger att de är tacksamma för den här resan de har gått igenom, men det är verkligen inte jag. Cancern har stulit så många år från mig.
Jeanettes förhoppning är att vi alla ska våga börja prata mer om bajs och andra kroppsliga funktioner som man kännas pinsamma. Och, framför allt, att man ska söka vård i tid. Det kan rädda liv.
– Nu i efterhand är det ingenting jag känner att jag kunde ha gjort annorlunda, förutom just att prata om det. Det ångrar jag mest i dag – att jag inte berättade, frågade, ifrågasatte. Nu säger jag till alla – gå till läkaren om du har konstiga symtom. Det hjälper inte att sitta och googla eller tycka att det är mesigt att söka vård, man måste göra det för sedan kan det vara för sent.
Fakta: Tjocktarmscancer
- Cancer i tjocktarmen drabbar cirka 4 600 personer i Sverige varje år.
- Tjocktarmscancer drabbar för det mesta äldre personer. 75 procent är över 65 år när de får sjukdomen, och ungefär fem procent är under 50 år.
- Sjukdomen drabbar män och kvinnor i lika hög utsträckning.
- Tjocktarmscancer har många likheter med ändtarmscancer, och tillsammans brukar de här cancerformerna kallas för kolorektalcancer. Och kolorektalcancer är den fjärde vanligaste cancerformen i Sverige.
- Symtomen för tjocktarmscancer liknar dem vid ändtarmscancer. Blod i avföringen, förändrade avföringsvanor, magsmärtor, kraftig slembildning är några av dem. Hård mage, lös mage, långvarig diarré, förstoppning, trötthet och viktminskning är andra vanliga symtom.
- Det säkraste sättet att bota tjocktarmscancer är genom att operera bort tumören och intilliggande lymfkörtlar. Patienter får också ofta strålbehandling och cellgifter.
- Tjocktarmscancer delas vanligtvis in i fyra stadier. Om tumören upptäcks tidigt är chanserna för att tillfriskna goda – 80-90 procent av patienterna i stadie två bli botade i dag.
Källa: Cancerfonden