Emma efter tarmcancern: Rädd att allt kan tas ifrån mig
Hösten 2006 grunnade Emma Tarberg på vad hon skulle vilja göra i framtiden och vad som saknades i Junsele och längs Höga kusten. Hon arbetade som kokerska på förskola men kände att hon ville göra något annat.
– Jag kom fram till att jag ville starta ett bageri som småskaligt och på hantverksmässigt sätt skulle kunna producera och distribuera skorpor av hög kvalitet.
När hon visste vad hon ville gick det undan, även om många tvivlade på hennes idé.
Öppnade bageriet Emmas Skafferi
I januari året därpå var hon igång. Då hade hon hittat en liten lokal i byn där hon fick hjälp av sin mamma, Kerstin Löfgren.
Emmas Skafferi växte, personalstyrkan också och det lilla nyöppnade Emmas Skafferi började blir trångbott.
– Då hittade jag nya lokaler i centrum, där vi har större ytor och en delikatess- och fabriksbutik i anslutning till bageriet.
Gick till läkaren med magkatarr
Fyra år gick och allt bar uppåt. Bara fantasin satte gränser för vilka smaker skorporna kan få. Emma trivdes men hade börjat besväras av magproblem.
– Jag hade nyss fött mitt andra barn och det var fullt upp med både företag och familj. När jag gick till läkaren trodde jag att det kunde vara magkatarr, säger Emma.
Magbesvär var tarmcancer
Så kom svaret på proverna. Emma hade tarmcancer.
– Det var en chock. Rullgardinen drogs ner och allt blev nattsvart.
Dagen före hade det dessutom brunnit i bageriet.
– Jag fick släppa allt som rörde företaget till familjen, vänner och medarbetare. Min storasyster Linda gjorde ett hästjobb under den här perioden.
När chocken släppt hade Emma bara en tanke i huvudet: Hon skulle klara det här!
Pendlade mellan hopp och förtvivlan
Det blev flera operationer och cellgiftsbehandlingar, en tuff process. Hennes diabetes gjorde att värdena gick upp och ner.
– Att pendla mellan hopp och förtvivlan tär på en. Nästan lika mycket som sjukdomen tär på det fysiska. Jag sa vid något tillfälle att det var som att bli jagad av satan, och det är en ganska bra beskrivning.
Alla kan drabbas
När hon behandlades på onkologen på Sundsvalls sjukhus läste hon en mening som satte sig i henne, som hon sedan skrev ner och satte upp hemma: ”En sjöman ber inte om medvind, han lär sig segla.”
– Det är sant. Alla kan drabbas, det gäller bara att spela med korten man fått på given. Jag är innerligt tacksam för att jag blev frisk.
Njuter inte av livet som tidigare
Nu när Emma ser tillbaka på allt inser hon att hon förändrats av cancern i sitt förhållningssätt till livet. Hon, en känslomänniska av stora mått, har fortfarande lätt att bli entusiastisk, kärleksfull, och euforisk.
– Men jag kan inte riktigt njuta av livet på samma sätt som jag gjorde innan sjukdomen. Det finns en rädsla för att allt kan tas ifrån mig och den får jag nog bära på ett tag. Sedan har jag blivit bättre på att prioritera både mig själv och vad jag vill göra.
– Förr hade jag knappt semester, nu tar jag ut några veckors ledighet varje sommar. Och saker jag inte tycker om undviker jag för annat. Livet är lynnigt och det gäller att ta vara på det vi får av det, säger Emma, som är mycket tydlig med att hon inte tycker synd om sig själv:
– Jag och min familj hade oflyt men det slutade bra. Jag har stor sympati med andra som drabbats och familjer som mist någon i cancer. Det är långt ifrån alla som klarat sig så väl som jag gjort.
Surströmmingsskorpor
– Vi har hittills gjort över 70 olika sorters skorpor där surströmmingsskorpan är den som sticker ut mest. I den blandar vi i små bitar av surströmmingsfiléer.
– När vi bakar surströmmingsskorpor måste vi göra det i slutet av veckan för det tar minst två dagar att vädra ut lukten ur bageriet, säger Emma och skrattar.
Emmas Skafferi har fyllt tio år och produkterna finns över stora delar av Sverige.
– Att utveckla företaget och att känna arbetsglädje är det som driver mig mest. Pengar är inte det viktigaste. Att få det att gå runt räcker.
– Sedan är jag stolt om jag kan inspirera andra, både kvinnor och alla på glesbygden, att våga ta steget och göra det man tror på.
Sönerna hjälper till på bageriet
Emmas make Magnus är timmerman. De två sönerna Nils, som nyss fyllde 13 år, och Ivar, 7, hjälper mamma då och då.
– Jag har sommarjobbat med att både klistra etiketter och stå i butiken. Jag tycker om att vara här, säger Nils.
Emma skrattar.
– Vi får väl se hur länge han tycker det. Hela familjen har ställt upp på det jag gör, utan dem skulle det aldrig gå.
Har blivit friskriven
Skorpor är inte det enda som Emmas Skafferi gör numera. De har även börjat med maränger med samma smaker och samma stuk som skorporna, och glass.
– Jag har en enormt givande vardag och medarbetare som både är lojala och engagerade. Men det viktigaste är att jag blivit frisk. Förra hösten blev jag helt friskriven från cancersjukdomen och behöver inte gå på fler kontroller. Det känns obeskrivligt skönt.
– Jag blev lite vingklippt men sex år efter sjukdomen slog till står jag på benen. Det är inte alla som haft den turen. Stomin är bortplockad, vardagen är åter fylld av läxläsning, inköpslappar och fulla tvättkorgar. Det är helt fantastiskt, säger Emma och ler.
Text: Olof Wigren
Foto: Carola Harnesk