Anna Carlstedt: ”Min mamma dog av alkoholmissbruk”
Vi har bestämt möte med Anna Carlstedt, 50 år, i hennes hem i Liljeholmen i södra Stockholm. Innan mötet får vi en ganska lång men enkel och tydlig vägbeskrivning på sms. Det står klart att hon är van vid att på ett pedagogiskt sätt instruera och informera.
Hemmet är personligt, många böcker, mycket färg och konst på väggarna. I ett hörn står ett piano. Det är varmt och ombonat. Ett riktigt hem.
– Det är inte så stort, säger Anna. Det ni ser är hela lägenheten.
Med oss har vi croissanter. Det känns passande när vi ska träffa en kvinna som älskar både Frankrike och det franska språket. Men hur väcktes egentligen det intresset från början?
– Jag hade två fantastiska fransklärare under min skoltid, först Kerstin och sedan Hervor. De tog med sig Frankrike till klassrummet på något vis.
Hennes båda lärare var en starkt bidragande orsak till att hon efter gymnasiet, år 1990, valde att bli au pair i Paris.
– Jag var ingen bra au pair. Men jag blev kär i landet och kände mig väldigt hemma i kulturen. När jag kom hem till Sverige igen började jag plugga franska på universitet, det ledde till att jag kom in på en forskarutbildning i franska. Jag valde fransk litteratur. Därefter har jag bott i Frankrike under fyra långa perioder, i små, klassiska vindskupor där jag fått hänga maten utanför fönstret i avsaknad av kylskåp. Så här efteråt är jag är glad att jag har gjort det men när det pågick får jag erkänna att jag saknade vissa bekvämligheter.
Anna reser till Paris flera gånger om året och uppskattar att hon har varit i den franska huvudstaden hundratals gånger.
– Jag tycker om att vara ensam i Paris. Men ensam menar jag att resa dit själv. Det är som om själva staden håller mig sällskap.
Såg en film med skådespelaren Tchéky Karyo
Men bra på att tala franska kände sig inte Anna på en gång. Hon menar att hon fortfarande tycker det är svårt och att hon får kämpa med språket. Det är dock inget som hindrade henne från att avlägga sin doktorsexamen, år 2005, på avhandlingen La poésie oraculaire de Nostradamus: langue, style et genre des Centuries, som handlar om Nostradamus författarskap.
– Renässansen har alltid intresserat mig. Och vid ett tillfälle såg jag en fransk film med Tchéky Karyo i rollen som Nostradamus. Filmen sågades totalt. Kalkon räcker inte. Men jag tyckte det var en fantastisk film. Där väcktes mitt intresse för denna sympatiske läkare med konstiga syner som han skrev ner på vers.
Nostradamus hade mörka framtidsprofetior
Så när Anna letade efter ett ämne för sin avhandling var det om Nostradamus hon ville skriva. Det valet möttes dock av en hel del skepsis.
– Jag fick jag först höra att ingen skulle ta mig på allvar, att det inte var seriöst och att jag inte skulle hitta någon handledare som ville ta sig an mig. Men det visade sig att det fanns två lärare på fakulteten i Paris som hade Nostradamus som hobby. De hade samlat väldigt mycket information om honom som jag fick ta del av. Så då var det bara att börja.
Nostradamus texter är ofta väldigt mörka. De skildrar naturkatastrofer, epidemier, krig och hungersnöd. Men att det mestadels skulle vara profetior om framtiden, ställer sig Anna tveksam till.
– Jag tror att han kommenterade sin samtid. En tid som var väldigt lik vår egen. Med tanke på hur känsligt det var att kritisera exempelvis religionskrig, som Nostradamus gjorde, är det obegripligt att han klarade sig undan dödstraff. Förklaringen ligger nog i att han var en så viktig person för det franska hovet.
Att han skulle ha förutsett kriget i Ukraina, som vissa gör gällande, håller Anna inte med om.
– Nej, han skrev väldigt öppet, så det är ganska enkelt att tolka hans texter som att de gäller vår tid, om man vill. Men han skrev inte några årtal när saker skulle hända, förutom jordens undergång som ska ske någon gång på 3000-talet.
Annas levde med en missbrukande mamma
Redan innan vårt möte har vi förstått att Anna är nykterist. Det har hon alltid varit, visar det sig. Anledningen återfinns i hennes barndom och uppväxt.
Mamma var en omtyckt lärare men hon drack för mycket
– Min mamma gick bort ganska tidigt i livet, år 2005, på grund av alkoholmissbruk. Hon var en omtyckt och bra lärare. Men hon drack. I början kunde hon fungera och ha ett arbete men efterhand blev det allt sämre. Pappa reste mycket i sitt arbete och när han var borta var det jag som fick ta ansvar för mycket av det praktiska hemma. Pappa tänkte att mamma skulle skärpa till sig när han inte var hemma. Men det blev precis tvärtom. En gång under skoltiden gick jag till kuratorn, jag kände att jag inte grejade att hand om allt själv. Men kuratorn sa att hon trodde jag hittade på. Min mamma, som var lärare, kunde ju inte ha de problemen som jag sa att hon hade.
Under hela uppväxten valde Anna att inte dricka alkohol. Det valet innebar också socialt utanförskap.
– Jag kände alltid, varför ska jag hälla i mig det där? Så jag gjorde inte det, utan ställde mig utanför, vilket gjorde att jag hamnade utanför. Många tyckte säkert att jag var obstinat. Och jag hade UNF-tröjor i skolan för att provocera.
Blev första kvinnliga ordföranden över IOGT-NTO
I den lilla byn Resele, där Anna växte upp, hade UNF, IOGT-NTO’s ungdomsförbund, verksamhet.
– Vilket ungdomsförbund som helst skulle nog ha kunnat fånga upp mig. Jag hade ett behov av att möta trygga vuxna, vilket jag gjorde inom UNF. Det var oerhört skönt. Där slapp jag ta ansvar för allt det praktiska som jag fick göra hemma.
Eter ett tag hamnade Anna i styrelsen för UNF. Det visade sig att nästan alla som var med i organisationen hade liknande erfarenheter av missbruk inom familjen, eller i nära relationer.
– Nykterhetsrörelsen då hade någon slags präktighetsstämpel. Lite som att de människor som verkade i den var bättre än alla andra. Det var gräsligt. Vi ville förändra det och fokuserade på den sociala biten i arbetet och införde bland annat kamratstöd. Och vi uppmanade människor som hade haft problem att komma till oss. Det var ett utåtriktat arbete som till en början skapade kaos i organisationen. Men det gick bra och även äldre medlemmar började plötsligt prata om sin bakgrund, som barn till missbrukare.
År 2009 blev Anna den första kvinnliga ordföranden för IOGT-NTO. En post hon hade i sex år, innan det var dags att lämna över ansvaret till någon annan.
– Jag tycker det är viktigt att lämna en roll när man känner att man har gjort det man har föresatt sig, och när man känner att det är dags för nytt blod och nya tankar i en organisation.
Samma år som Anna avsade sig sitt uppdrag inom IOGT-NTO blev hon erbjuden att bli ordförande för Svenska Röda Korset. De ville ha en ordförande som visste hur det var att leda en folkrörelse och Anna med sin erfarenhet ansågs vara rätt person. Organisationen hade precis upplevt Donner-affären, som renderade mycket kritik, och ombildat styrelsen och tagit in flera personer utifrån. På Röda korset stannade Anna i ett par år.
Jobbat med extremism som Nationell samordnare
Snart därefter blev hon aktuell för tjänsten som Nationell samordnare mot våldsbejakande extremism.
– Det var en utredning som skulle göras och när den var klar tog Brottsförebyggande rådet över det arbetet.
Att göra en utredning om våldsbejakande extremism hade dock sitt pris.
– Jag levde med personskydd en lång tid, efter flera hot från grupper som pekats ut i rapporten. Det var hemskt. De lade lappar på mina barns skola och här i vårt hem. Det har fått mig att fundera mycket på vilka människor det är som vill ha de mest utsatta posterna. Är det de mest lämpade eller de som orkar och kan utsätta sig för dess följder?
Skrev en prisad bok om julmust
Efter det uppdraget har Anna i alla fall bestämt sig för att inte utsätta sig för något liknande igen.
Något som är mer förknippat med glädje och festligare tillfällen, kanske mer bestämt en speciell högtid, är julmust. Även det har Anna hunnit intressera sig för och fördjupa sig i. År 2016 kom hennes bok Julmust: Historia, hemligheter, hajp.
Jag behövde göra något snällt och roligt
– Jag började skriva den boken hösten 2015. Jag kände att jag behövde göra något som bara var snällt och roligt. Och julmusten är fascinerande.
Det var Roberts AB i Örebro som 1910 lanserade julmusten. Harry Roberts var nykterist och ville introducera ett alkoholfritt alternativ till porter och öl till julbordet.
– När jag skrev boken blev en massa människor inblandade och jag träffade förstås familjen Roberts. Det är fortfarande bara tre personer i den familjen som känner till receptet. Och det finns inte nedskrivet.
Förordet skrevs av Edward Blom och boken fick pris av Svenska måltidsakademien i kategorin dryckeslitteratur.
I dag är Anna verksam som utbildningsledare vid Stockholms Universitet, ansvarsfullt men på många sätt lugnare än flera av hennes tidigare uppdrag. Intrycket är att hon trivs med sitt liv, att hon mår bra och gör mycket roligt. Och får jag gissa kommer det ytterligare böcker författade av Anna, möjligen om någon annan alkoholfri dryck men mer troligt om Renässansen. Tiden, som enligt henne själv, är så lik vår egen.