Erica: Min pappa var alkoholist – men också en människa
Erica Eklunds pappa var lika gammal som Erica är nu när han dog, 44 år. Då, 1996, tyckte hon att det var gammalt. I dag tänker hon tvärtom, att han dog alldeles för ung.
– Han hade ett bråck på matstrupen. Men flera andra organ var också förstörda av alkoholen. Så många gånger hade han kommit igen, men den här gången gick det inte. För honom var det nog en befrielse att få dö. Han hade inget värdigt liv. För mig var det också en slags lättnad, mitt i sorgen, eftersom jag slapp oroa mig mer, säger Erica.
Både före och efter hans död kände hon ett behov av att skriva om sin pappa Uffe. Vad han betytt för henne och om honom som människa. För han var ju så mycket mer än den där parkbänksalkisen som omgivningen såg på med förakt.
Bland annat gjorde Erica sitt gymnasiala specialarbete om alkoholism och intervjuade då sin far. Det gjorde att hon lärde känna honom på ett djupare plan.
Ericas pappa skrev själv om sitt liv
Hon hade länge planerat att skriva en bok och skrev av och till, men det var först för ett par år sedan som hon tog tag i projektet på allvar. Men nu är den här, boken Jorden skälver, marken gungar som delvis bygger på en bunt sidor som Uffe själv skrev om sitt liv.
– Precis som jag gillade han att skriva. Han var en kreativ person. För mig kändes det viktigt att inte bara beskriva hur det var att ha en pappa som drack utan framför allt berätta hans historia. Jag ville ge honom upprättelse och en röst, säger Erica, som tyckte det var en utmaning att berätta om sådant som hände innan hon ens var född. På så vis är skildringen på samma gång fiktiv och självupplevd.
I Uffes texter finns Ericas farfar beskriven som en alkoholist, vilket gjorde henne förvånad.
– Jag har bara goda minnen av min farfar. När jag var barn hade han slutat att dricka och var både närvarande och fin. Men han var ingen bra pappa till sina söner och där finns en del av förklaringen till pappas alkoholism, säger Erica.
Uffe lämnade sin lilla familj tidigt och under uppväxten umgicks Erica med honom sporadiskt. Hennes mamma träffade en ny man och Erica fick så småningom tre syskon. Hon hade det tryggt och bra hos sin mamma och styvpappa, men hon glömde aldrig sin far och var mån om honom.
Alkoholismen var en livslång kamp för Uffe
– Jag tyckte om min styvpappa, men jag kallade honom aldrig för pappa… jag hade ju redan en far!
För Uffe var alkoholismen en livslång kamp. Han åkte in och ut på behandlingshem, var nykter ett tag, men tog alltid återfall. Erica minns hur hon som barn kunde få syn på honom på stan, där han satt med sina suparkompisar.
– Jag gick fram och hejade på honom och han blev alltid så stolt och presenterade mig för kompisarna, ”det här är min dotter Erica”. Visst förstod jag att han inte var som andra pappor, men han var ju min pappa och han var alltid snäll mot mig. Men egentligen kände vi inte varandra så bra, säger Erica och berättar om den försagda stämning över fyra små rätter kinamat som ofta uppstod när pappa bjöd på restaurang.
– Han var tafatt i sin föräldraroll och kände att han var en dålig pappa som inte räckte till. De stunderna kände jag ömhet för honom, jag älskade ju honom som han var och hoppades alltid att han en dag skulle bli bättre…
Men hans löften om att bli nykter räckte inte långt. När Erica kom upp i tonåren hade hon kluvna känslor inför pappans sjukdom.
– Jag kunde se honom på stan och gå förbi. Jag skämdes, var arg och besviken på att han aldrig valde mig före spriten. När vi hade haft det bra så pratade jag vitt och brett om min pappa, det kändes fint att få visa upp vanligheten i vårt umgänge. Men när bakslaget kom kände jag mig sviken. Skammen var enorm och det hände att jag önskade honom död. För då kunde jag äntligen få leva mitt liv och vara en sorglös tonåring!
Erica tystnar en stund och låter känslorna falla på plats. Hon blir fortfarande berörd när hon pratar om sin pappa.
Erica var ensam i oron
– Jag tog så mycket ansvar för hans mående och jag ville inte vara till besvär eller belasta min mamma med min oro, så jag höll en positiv, glad och duktig fasad. Men i verkligheten låg oron för pappa som ett mörkt moln över mitt huvud. Jag kände mig väldigt ensam i den känslan, säger Erica lågt.
De sista åren han levde gick han periodvis i behandling och träffade en kvinna. Men återföll flera gånger. Han hamnade på sjukhus på grund av sin alkoholskadade kropp, men när hoppet nästan var ute repade han sig och kom tillbaka. Erica vande sig på något märkligt sätt vid de tvära kasten mellan hopp och förtvivlan. Hon tänkte att på något sätt klarar han sig alltid.
– Men jag hade jättesvårt att förstå varför han inte bara kunde sluta dricka. Jag tänkte att han inte ville. För om han hade velat så hade han klarat det. I dag har jag en annan förståelse. Han hade aldrig levt ett normalt liv, han visste inte hur man gjorde. Hans enda verklighet var alkoholistens och motivationen att sluta fanns inte, trots att han fick hjälp och stöttning.
Efter hans bortgång gick Erica in i den lägenhet han fått av soc och som han hade lovat bjuda in Erica till när han hade kommit i ordning. Han påstod att han hade köpt en soffa och andra möbler. Men när hon kom in i lägenheten var den tom och öde. Alla hans löften var bara luft.
Ericas oro försvann när pappan dog
– Det är klart att jag hade önskat att han hade fått leva vidare, att han hade besegrat alkoholismen. Jag hade önskat att han hade fått lära känna sin vuxna dotter och sina barnbarn.
– Samtidigt hade jag fått fortsätta bära all oro, som ju försvann i och med hans död, säger Erica, som sommaren efter studenten och sin pappas död åkte till Tyskland för att jobba som au pair.
Ett nytt kapitel i hennes liv tog sin början.
Några år senare träffade hon sin blivande make och utbildade sig till lärare i svenska och tyska, efter att ha funderat på att utbilda sig till behandlingsassistent. Senare blev hon mamma till två söner som i dag är 13 och 15 år.
Med tanke på alkoholismen i familjen är Erica extra lyhörd för människor som dricker för mycket. Hon är inte orolig för egen del, som vuxen har hon alltid varit måttlig, men pratade tidigt med sina barn om deras morfar. Hon inser att de troligen kommer att vilja testa alkohol, men ju senare debut desto bättre. Vaksamheten finns alltid där.
– Men mina barn har en bra grundtrygghet, så jag är egentligen inte så orolig.
Erica gick in i väggen
För Ericas del har uppväxten med alkoholiserad pappa dock satt sina spår, trots att hon hade en stabil mamma. Men det är först i vuxen ålder som hon har insett det.
– Jag har alltid varit den duktiga och högpresterande tjejen som alltid tagit ansvar för allt och alla. Till slut gick jag in i väggen, delvis på grund av arbetssituationen i skolan. Jag började i terapi och förstod då att mitt mående handlade mycket om mitt eget beteende. Jag var alldeles för ”snäll”, hade svårt att säga nej och sätta gränser. Det har jag fått jobba mycket med.
Efter sjukskrivningen gick hon tillbaka till läraryrket några år, men i dag är hon egenföretagare inom textbearbetning. Skrivandet är hennes verkliga passion.
Vill skapa förståelse om människan bakom missbrukaren
Vad skulle hon vilja säga till sin pappa, om han plötsligt uppenbarade sig?
– Att det inte finns någon bitterhet kvar i mig. Att jag förstår varför det blev som det blev och att han var en pappa fullt ut för mig, även om han själv kanske inte såg det. Att jag älskar honom… de orden vågade jag tyvärr inte säga när jag var tonåring.
Erica hyser stor medkänsla med sin pappa för att han inte kunde förstå hur hon kunde visa honom så mycket kärlek och vänlighet, trots att han - i egna ögon - var en dålig pappa och misslyckad människa. Hans självförtroende var bottenlågt.
– Att skriva boken har fungerat terapeutiskt. Jag känner att jag nu kan lägga pappas historia bakom mig och gå vidare till andra skrivprojekt. Min förhoppning är att min bok ska beröra läsaren och skapa en förståelse för människan bakom missbrukaren. Ingen är bara sitt missbruk. Och genom boken lever minnet av pappa vidare.
Detta är Erica Eklund
Ålder: 44 år.
Gör: Utbildad lärare, numera manuskonsult, aktuell med boken Jorden skälver, marken gungar (Ordberoende).
Familj: Man och två söner.
Bor: I Norrköping.
