Ericas pappa var alkoholist: ”Jag önskar att någon vuxen hade settmig”

Erica Hellberg har ett uppdrag som hon hoppas ska förändra livet för många barn. Och hon vill även få vuxna att öppna ögonen, de som kanske inte ser när det är dags att hjälpa. Hon vill att maskrosbarnen i samhället ska uppmärksammas inom idrotten, för att där få stöd och hjälp.

Som dotter till en numera före detta alkoholist talar Erica ur egen erfarenhet. Utsattheten påverkade hennes uppväxt på många sätt, och hon önskar att fler hade sett henne, och att de som såg kunde ha agerat på ett mer aktivt sätt.

– Det finns en rädsla att fråga och lägga sig i, och det förstör otroligt mycket, säger hon.

Erica växte upp i Falköping med sina föräldrar, som skilde sig när hon var två år. Som så många andra bodde hon varannan vecka hos vardera förälder, men när hon blev något äldre blev situationen svår hos hennes pappa. Hos sin mamma hade hon två syskon och de bodde på landet på en bondgård, men praktiskt var det bättre med pappans hus i centrala Falköping med närhet till skolan. Där bodde också hans sambo och hennes tre barn, vilket gjorde att det hände mycket hela tiden.

– Det var fart och fläkt och lekfullt på något sätt, minns Erica.

Men när hennes pappa lämnade sambon och flyttade in i en ny lägenhet blev alla problem klart tydliga, för nu var det bara Erica kvar.

–Jag var runt nio år och pappa utvecklade ett alkoholmissbruk som förvandlade även hela mitt liv, berättar hon.

Två olika sidor

Erica gick på mellanstadiet när det var som värst, och hon kunde inte längre ta hem kompisar på ett sätt som kändes bra och roligt. Något kändes fel, men eftersom hennes pappa aldrig lämnade glas eller flaskor framme så var det inte helt tydligt vad det var.

– Jag fick ganska ofta ringa min mamma och säga att pappa var sjuk och att jag behövde bli hämtad. Hon kommenterade någon gång att pappa kanske hade alkoholproblem, men då gick jag i försvar, säger Erica.

Själv erkände han det inte heller under flera år.

– Han var nog för stolt. Vi var båda bra på att hålla fasaden uppe, så det blev aldrig några orosanmälningar. Och utåt sett fungerade det bra.

Men Erica påverkades djupt och hon pendlade mellan hopp och förtvivlan. Hon försökte anpassa sig till varje situation genom att känna av alla andras känslor, samtidigt som hon kompenserade för sina egna. Under tiden fanns en verklighet som bara accepterade ett visst sätt att vara: lättsam och enkel.

Det som komplicerade bilden var att Erica verkligen tyckte om sin pappa – när han var nykter.

– Jag ville mer än gärna vara hemma hos honom när han var som vanligt. När han lyckades låta bli att dricka. Då var han rolig och engagerad.

Trodde att pappan var död

Det kanske hade varit lättare om Ericas pappa inte haft sina goda sidor, så att hon kunnat ta avstånd helt, men de dubbla sidorna komplicerade allt ännu mer. Att ta sig hem från skolan skapade många tankar, för hon visste inte vad som väntade.

– Var det alkoholpersonen som skulle möta mig? säger Erica.

Det innebar att Erica kunde möttas av den värsta synen direkt när hon kom innanför dörren – att hennes pappa låg i så djup sömn att han inte gick att väcka.

– Jag trodde ibland att han var död. Det var en skräck. Jag var alldeles för liten för att vara med och uppleva något sådant, det var hemskt att ha det så.

Vid andra tillfällen hittade Erica honom med abstinens – skakande och svettig.

– Jag vande mig efter en tid och insåg att om min pappa låg och sov så kunde jag lämna lägenheten, skriva en lapp och träffa någon kompis i stället.

Det gjorde hon däremot aldrig om han mådde dåligt. Samtidigt förstod hon aldrig i den åldern exakt vad som orsakade hennes pappas beteende eller mående.

– Det jobbigaste var att jag inte kunde förutse något. Och att be om hjälp var svårt, för jag ville inte dra in min pappa i något.

En oförutsägbar pappa

Allt eftersom Erica blev äldre staplades händelserna på varandra. Det var inte bara hon själv som fick se sin pappa berusad och okontrollerad. Trots att han var bra på att upprätthålla fasaden för det mesta så gick det inte alltid.

– När det var föräldramöte i skolan visste jag aldrig om han skulle komma. Och om han faktiskt kom dit visste jag inte om man skulle märka av att han druckit, och om jag skulle behöva skämmas, säger hon.

relationerIsabellas mamma var missbrukare: Många blundade

Det som var Ericas andningshål var fotbollsträningen, där hon kunde vara vanlig. Men hennes pappa var också väldigt idrottsintresserad och under en period blev han ledare i hennes lag. Det var tänkt som något gott, men blev något annat. Erica fick plötsligt ytterligare en plats där hon inte kunde känna trygghet. Fotbollsplanen var inte längre fredad zon.

Hennes pappas närvaro på träningar och matcher var ett stressmoment för henne. Hon visste aldrig vad han skulle säga eller göra. Men hon tyckte ju om honom, så hon försökte täcka upp för honom så att ingen skulle tro att något var konstigt eller fel. Annorlunda var det sista hon ville vara.

– Men det gjorde att jag aldrig bara kunde spela fotboll och träna som jag gjort tidigare. Fokuset var borta. Jag hade fullt upp med att hålla koll på pappa och vad som hände vid sidan av planen där han befann sig.

Ramlade på planen

En händelse som Erica minns speciellt utspelade sig när hon var runt 11 år.

– Pappa skulle hålla i uppvärmningen för laget inför en match, och han sprang över fotbollsplanen med oss spelare efter sig på led, samtidigt som många föräldrar tittade på, berättar hon.

Ganska snart kände Erica på sig att det här var en riktigt dålig dag. Han hade uppenbart druckit en hel del.

– Plötsligt ramlade pappa. Han snubblade. Jag kände direkt att jag måste göra något så att ingen förstod varför.

Blixtsnabbt kastade sig även Erica ner på backen och rullade runt som att allting var på skoj.

– Lagkamraterna skrattade. Det blev en rolig grej. Men när jag tittade mot sidlinjen såg jag helt andra blickar, både från andra tränare och från föräldrarna.

Efter träningen var det kört för hennes pappa. Fotbollsföreningen plockade bort honom från laget.

– Det var otroligt skamfyllt, men det var inte så att jag tyckte att det var fel. Han klarade inte ut det. Men nu visste alla, och det var tufft.

Det som glömdes bort när Ericas pappa blev utesluten var Erica.

– Efteråt följde ingen upp hur jag mådde. Jag hade behövt stöd och någon som hjälpte oss som familj.

I stället möttes hon av tystnad. Ingen förklarade att detta inte var normalt, att hon behövde ta så stort ansvar. Samtidigt trodde hon att hon var ensam om situationen.

– Jag förstod inte att jättemånga andra barn hade det lika hemskt som jag och att känna sig ensam gjorde det ännu mer skambelagt. Tänk om jag vetat att runt 20 procent av alla barn växer upp med en missbrukare eller någon med psykiska problem. Det hade varit mycket enklare att veta att jag inte vara ensam.

Ericas pappa blev nykter

Erica fick växa upp snabbt och mellan 9–12 års ålder blev hon trotsig och irriterad, framförallt mot sin mamma.

– Det fanns en sorg i mig. Jag trodde det var kört. Men så var det ju inte och i dag vet jag att bara för att man har en förälder med missbruk så behöver man inte få ett dåligt liv själv som vuxen. Det finns alltid en annan väg.

I Ericas fall ändrades det när hon fyllde tolv och hennes pappa blev nykter för gott.

– Han bara satt hemma en dag och insåg att antingen blir han nykter eller så dör han. Jag är otroligt stolt över att han klarade det.

Se också: Kakan Hermansson grodde ett självhat under tonåren

Efter reklamen: Kakan Hermansson om tiden som tonåring: "Jag grodde ett enormt självhat"

Nyckeln var att han erkände problemet och var uppriktig med att han för alltid skulle vara en alkoholist, dock nykter.

– Det tog ett år innan jag lyckades slappna av. Men sedan blev det mer och mer tryggt. Vi pratade mycket när jag var i tonåren. Vi umgicks hela tiden och reste ihop. Samtidigt satsade jag mer på träning, berättar Erica.

Hon följde också med på AA-möten vid de tillfällen som anhöriga fick komma.

– Han inkluderade mig på sin resa och i dag har vi en jättebra relation, förmodligen mycket tack vare det. Han har verkligen försökt kompensera för de dåliga åren. Det har varit en förmån för mig att se hans förändring. Det har varit avgörande för resten av mitt liv.

Vill göra skillnad med Inte min Match

Ericas pappa har verkligen tagit deras relation på största allvar och haft ett stort engagemang.

– Efter studenten åkte jag till Australien som au-pair och han åkte dit för att överraska mig på min födelsedag. Jag blev helt chockad. Han hade sagt att han skulle vara på en jobbresa och inte vara nåbar, så jag blev verkligen lurad, skrattar hon.

När hon kom hem utbildade hon sig idrottspsykologisk rådgivare, gick en kurs i missbrukspsykologi och började med damhockey.

– Pappa älskade att komma och heja på oss när vi spelade.

I dag jobbar hon med flera framgångsrika idrottsklubbar, samtidigt som hon engagerat sig i organisationen Inte min Match tillsammans med den tidigare allsvenska fotbollsspelaren Fredrik Björck. Han har precis som Erica vuxit upp med en missbrukande pappa.

– Inte min Match jobbar för maskrosbarn inom idrottsföreningar. Vi vill utbilda föreningar i att bli ett bättre forum för barn med missbrukande eller psykiskt sjuka föräldrar. Vi lär helt enkelt ut hur man ska stötta dessa barn.

Erica har också en podcast där hon bjuder in kända personer som haft missbruk kring sig.

– Det har varit bland annat Jan Johansen, Martin Lidberg och många fler. När jag var liten trodde jag att jag var ensam i hela världen om att ha en pappa som betedde sig på det här sättet. När artister och idrottare öppnar sig får barn och ungdomar i samma sits veta att de inte alls är ensamma.

Hon vill att tränare inom olika föreningar ska känna att det är ärofyllt när ett barn öppnar upp sig för just honom eller henne – det ska aldrig kännas som en belastning. För det är hur tränaren reagerar som kan vara avgörande. Man måste våga vara lite obekväm ibland. Men framförallt engagerad.

– Det värsta är att vara osynlig, säger Erica.