Valpen Chief fällde matte Raquel Riveras mördare – efter sin död
Seattle, Washington 9 December, 1996. Strax efter solnedgången hör boende i området South park skottlossning.
– Det lät som fyra eller fem skott, en paus och sedan sex till, berättade en granne efteråt.
När polisen kom till den aktuella adressen hängde ytterdörren på gångjärnen och fönstren var genomborrade av kulor. I huset låg ägarna, en man och en kvinna, skjutna till döds på golvet. Raquel Rivera, 22, och hennes pojkvän Jay Johnson.
Raquels mamma Juanita bodde också i området och såg avspärrningarna och polisaktiviteten utanför dotterns hus. Hon fruktade det värsta och fick sina farhågor besannade.
– Jag hade träffat henne kvällen innan. Då var hon lite nervös för att hon var hängig och orolig att hon inte skulle kunna gå till sitt nya jobb. Men hon såg verkligen fram emot att börja, säger Juanita.
Raquel och Jay hade varit tillsammans sedan gymnasiet och hade pratat om att gifta sig.
– Jag älskade Jay. Han var en fantastisk kille och jag älskade honom för att han var så bra mot min dotter.
Det var inte bara Raquel och Jay som skjutits. Tryckt mot en dörr fann mordutredarna parets hund Chief, en 6 månader gammal labradormix. Chief flämtade efter luft och var uppenbarligen illa däran.
Se också: 5 av historiens värsta kvinnliga mördare
Blodspåren i rummet tydde på att han släpat sig över golvet till där han låg. Chief levde men knappt. Han fördes till djursjukhus och opererades akut. Skottskadorna beskrevs som ”de värsta” veterinären hade upplevt. Chief hade skjutits i axeln och rakt i nosen.
Trots insatsen gick Chiefs liv inte att rädda. Nu fanns det tre offer för massakern i South Park. Men Chiefs blod skulle komma att spela en viktig roll i utredningen.
På mordplatsen syntes tydliga spår efter av ett möjligt motiv. Lådor var utdragna, garderobsdörrar stod öppna och till och med sängen var vänd upp och ner. Mördaren eller mördarna hade uppenbarligen letat efter något. Jay hade skjutits flera gånger i benet. Förmodligen för att tvinga honom att avslöja var detta något fanns någonstans.
Attacken var våldsam och helt utan finess. Rättsläkaren beskrev det som en ren avrättning. Det fanns inget i Raquel och Jays bakgrund eller umgänge som kunde förklara varför de blivit mål för den brutala attacken. Kvar efter mördarna fanns ett utsmetad fotavtryck i hallen, tomhylsor efter de avlossade skotten och blod på väggarna. Dörrknackningarna i grannskapet gav desto mer. En 15-årig pojke i höghuset mittemot hade sett två personer gå in i huset.
– Han beskrev dem som stora samoaner klädda i svart, En av dem hade en bandana runt huvudet, säger mordutredaren Kevin O’Keefe.
Pojken kunde berätta hur männen hade sparkat in dörren på huset och hur de skjutit hunden innan de fortsatte in i huset. Därinne hade skotten fortsatt och hunden hördes yla av smärta. Bare ett par minuter efter att männen kommit lämnade de huset och klev in i en röd Camaro och lämnade platsen. Föraren beskrevs också som en samoan.
15-åringens vittnesmål lät rimligt. Det fanns ett kriminellt gäng med samoaner, the Mad Pack, som polisen var alltför väl bekanta med.
Misstankarna mot gänget blev inte svagare av rapporterna från en annan skjutning några dagar tidigare. Då hade en man skjutits ner, men överlevt, i Seattles Chinatown. Skytten beskrevs som samoan och flyktbilen var en röd Camaro. Elementärt samband, som Sherlock Holmes skulle sagt. Att samma ammunition använts i båda fallen bara underströk misstanken.
Spåret blev inte kallare av en bil som puttrade förbi mordplatsen redan dagen efter skottlossningen. En röd Camaro.
– Det är ju verkligen en kliché att brottslingen alltid återvänder till brottsplatsen men det ligger någonting i den, säger Kevin O’Keefe.
Föraren i Camaron, Charles Niko, var en känd medlem av the Mad Pack. Niko nekade till all inblandning i morden. Det 15-åriga vittnet var dock säker på att det var han som kört bilen. Ställd inför det utpekandet valde Niko att prata.
Han berättade att man hade varit ute efter droger som skulle finnas i huset, enligt medlemmar i gänget. När det visade sig att Raquel och Jay inte hade något kokain hemma började skottlossningen.
Skyttarna pekades ut som Kenneth Leuluaialii, 22, känd som Sable Claus och George ”Scoopy” Tuilefano, 24. Ökända som medlemmar i gänget och som bråkmakare i South park. Men männen blånekade, sa att de hade alibi och hade den tekniska bevisningen på sin sida.
Förutom vittnesmålet och chaufförens ord fanns det inget som kunde binda dem till mordplatsen. Fotavtrycket var för utsmetat och poliserna kunde inte hitta något 9 mm-vapen vid husrannsakan.
Hoppet tändes när man fann spår av blod på Leuluaialiis jacka. Samma hopp släcktes snart när det visade sig att blodet inte kom från vare sig Raquel eller Jay. Det kom inte ens från en människa, enligt labbrapporten.
Det är här salige Chief kommer in i bilden. Genom 15-åringens vittnesmål, skadorna på offren och brottsplatsens utseende hade utredarna kunnat läsa ut ett tänkbart scenario. Blodspår och tomhylsor berättade om ett händelseförlopp som hade börjat med att Chief sköts i axeln.
Inkräktarna hade fortsatt in i sovrummet där se sköt Raquel. Därefter tog de in Jay till rummet bredvid, sköt honom I benen för att få ur honom var kokainet fanns. En av dem ska därefter ha gått in till Raquel och skjutit henne en gång till. När de fått klart för sig att paret inte hade någon narkotika överhuvudtaget i lägenheten gick Jay samma väg.
Chief hade, trots sin skada, sprungit in till sovrummet för att skydda sina ägare och skjutits en andra gång. Men de misstänkta mördarna hade alltså inte fått offrens blod på sig. Enligt rättsteknikerna kunde detta faktum bero på att mördarna skjutit på ett visst avstånd. Jay och Raquel hade dessutom pyjamas på sig och tyget har absorberat blodet.
Kommissarie O’Keefe och åklagare Timothy Bradshaw insåg att morden skulle förbli olösta om de inte kunde presentera teknisk bevisning. Den enda framkomliga vägen såg ut att vara se om blodet på Leuluaialiis jacka kom från labradoren. Chief var ju skjuten på nära håll och hade ”bara” päls på sig. Men det var inget som den tidens kriminaltekniska laboratorier kunde hjälpa dem med.
– Så vi var tvungna att hitta ett laboratorium som gör DNA-tester på annat än människor. Och efter lite letande hittade vi ett i Davis Kalifornien, lett av Dr Joy Halverson.
Halversons huvudsyssla var vanligtvis att bekräfta stamtavlor för exklusiva valpar. Det vill säga undersöka om valparna verkligen var sprungna ur mästerskapsgener eller om en ohederlig uppfödare blandat in en gatukorsning i mixen. DNA-testet visade att det verkligen var Chiefs blod som hamnat på Leuluaialiis jacka.
Åklagare Bradshaw insåg att han stod för en unik utmaning som försvaret säkerligen skulle bita sig fast vid.
– Vi lyckades inte hitta ett enda annat mordfall fall där DNA från en hund hade accepterats som bevisning I rätten.
Försvaret reagerade som han befarat och kallade DNA-kopplingen för ”hokus pokus”. De krävde att deras klienter Kenneth Leuluaialii och George ”Scoopy” Tuilefano skulle gå fria.
Domaren var av motsatt åsikt. Han godkände Dr Halversons slutsats. Leuluaialii hade Chiefs blod på sin ärm och dessutom fann man hårstrå från labradoren på jackan. Leuluaialii hade en förklaring till blodet. Han hade hamnat i slagsmål på en bar vid tiden för mordet. Blodet på jackan måste vara från det tillfället. Åklagare Bradshaw fick öppet mål.
– Detta gav mig tillfälle att fråga om killen han slogs med hade nitat honom med en hund och det kunde han inte riktigt svara på.
Efter tolv timmars överläggning kom juryn fram till att båda gängmedlemmarna var skyldiga till morden på Raquel, Jay och Chief. Det sägs att Kenneth Leuluaialii skrattade när han fick höra domen, livstids fängelse. Men det var Chief som fick sista ordet.