70 år sedan Hurvamorden – vittnena berättar i systrarnas bok
– Han kunde aldrig glömma det, säger döttrarna Ingela och Marianne.
Hurva är dåsigt i sommarvärmen. Trafiken på E 22 är ständigt närvarande i bakgrunden men på bygatorna är det tyst förutom enstaka skolbarn på väg hem från terminens första dag. Från höjden i byn har man milsvid utsikt över böljande kullar, uppstickande kyrkspiror och ärkeskånska miljöer.
En kreativ djärv mäklare hade kunnat kalla det för ”Mellanskånes Provence”
– Jag skulle önska att fler kom hit. Att fler upptäckte hur fint här är, säger Ingela Ferm, uppvuxen i byn och tillsammans med sin syster Marianne Frid Ferm författare till boken ”Hurvamorden” (Storytel).
Och som titeln antyder är det inte idyllen Hurva som finns i det allmänna medvetandet. Det var här som fjärdingsman Tore Hedin slog ihjäl sin fästmö Ulla och hennes hennes chef för 70 år sedan innan han satte eld på äldreboendet där de jobbade.
Systrarna är döttrar till polisen Gunnar Ferm. En, vid den tiden nybakad polis som både kände och var inkopplad i jakten på Tore.
– Han var 24 år då. Han kunde aldrig glömma det.
Boken bygger på intervjuer med pappan och de flesta som var med när Hurva blev synonymt med skräck och ond bråd död. Brandmännen som kallades ut för att släcka branden, telefonisterna som fick ransonera samtalen när till och med BBC London ringde och mannen som sett Tores bil vid Bosarpssjön. Mannen som berättade att Tore kört punktering på alla fyra hjulen innan han rodde ut i sjön för att avsluta sitt liv.
Tore Hedins missgärningar har återgetts fram och tillbaka genom åren. Inte minst i den klassiska tv-serien ”Skånska mord” där Ernst-Hugo Järegård gör ett sinistert porträtt av ensambarnet som slår ihjäl både föräldrar och fästmö.
Systrarna Ferm greppar efter mer.
– Vi ville inte bara skriva en historia om ett hemskt mord, vi ville visa hur en by såg ut på den tiden, säger Ingela Ferm.
Vittnesmålen fångar bylivet i en annan tid
När vi promenerar genom byn går vi också samma sträcka där Hurvas kraftkarl, grisafarmaren Vedbäck, en gång gick med två 100 kilos fodersäckar. Handlaren hade lovat Vedbäck att de var gratis om han klarade kraftprovet. Och det gjorde han. 500 meter med säckarna på ryggen. I trätofflor.
Eller Hilma. Den glada servitrisen på gästis som aldrig hade luft i cykelhjulen men var lika munter för det. Livet på dansbanorna och konditorierna.
– Och så ville vi berätta om fästmön Ulla och föreståndarinnan, ge dom en historia där de inte bara är brottsoffer.
Arbetet med boken har pågått i 14 år vid sidan av deras ordinarie jobb. Marianne som komminister och Ingela som läkare.
Förutom intervjuer med ”folk som var med” när tragedin utspelade sig har de dykt ner i polisförhör, begärt ut rättsmedicinska handlingar och tagit del av akter som inte gjorts offentliga förr. Som till exempel ett av de brev som Tore skickade till fästmön och dikter han skrivit.
En komplicerad man minst sagt. Å ena sidan var Tore vänlig, en god dansör och uppmuntrade sin fästmö att vidareutbilda sig och ta körkort. Å andra sidan var han alltså beredd att ta livet av henne för att hon ville göra slut.
Om människor var tysta då har de varit öppnare idag. Marianne berättar om en av de som var med och släckte branden på ålderdomshemmet. En brandman från Rolsberga.
– Han riktigt brann av iver att berätta, säger Marianne.
Samtidigt fanns det de som ännu dag inte ville prata om det. Antagligen av någon gammal rädsla från att de uppgifterna skulle komma ut i pressen.
Möttes under militärutbildningen
Deras pappa träffade Tore Hedin tidigt. Båda gick furirutbildningen på regementet A3 i Kristianstad. Tore var något år äldre och hade ingen vidare framgång. Han sattes att basa över malajerna.
Snäll, tystlåten och lite tjock.
– Jag kan se Tores ansikte framför mig, hur han tittade under lugg, minns Gunnar.
Den tystlåtna vänligheten går som en röd tråd i skildringen av Tore. Han är av allt att döma en uppskattad fjärdingsman i Tjörnarp. En sådan som är respekterad och bjuds in till kaféborden på lediga stunder.
Här utmärker han sig också efter rånmordet på den framgångsrike mjölnaren Allan Nilsson i november 1951. En man som inte gjort någon hemlighet av sin välfyllda plånbok. Den unge fjärdingsmannen är snabbt på plats när det brinner i mjölnarbostaden och hjälper till med släckningsarbetet. När kriminalarna från Malmö kommer till byn är han lika snabbt till förfogande. Han är aktiv i utredningen och inte blyg för att presentera egna teorier om gärningsmannen.
Att vittnen sett en man i vad som liknat en polisuniform nära möllan samma natt får inget genomslag i utredningen. En lastbilschaufför hade sett till och med sett blänket från uniformsmössan. Efter rånmordet flög misstankarna kors och tvärs i byn. Grannar sneglade på grannar och vänner på vänner.
– Man kunde ju inte misstänka en polis för något sådant på den tiden. Det gjorde man bara inte, säger Marianne.
Systrarna Ferm kallar även Tjörnarp för en idyll. Ett semesterparadis med välbesökta konditorier och egen dansbana till och med.
Men det var en tid där en man i uniform och egen bil räknades som ett gott parti. Han skulle kunna bjuda på middag och köra på utflykt. Det kostade att kurtisera och Tore ville vara en man att räkna med. Han hade noggrant förda anteckningar om pengar han lånat ut. Nära 2000 kronor. Men frågan är om han kunde räkna med att få in pengarna och om det skulle räcka till den bil han suktade efter?
Men Tore undgick alltså misstankarna och fick behålla uniformen. Kopplingen till Tjörnarp måste ha känts som ett knytnävsslag i magen på kollegorna när samme man anmäldes för att ha misshandlat sin fästmö Ulla sommaren efter. Då hade paret varit på semester tillsammans och Tore hade visat en annan sida än den vänlige kavaljereren. Ulla blev skrämd av hans häftiga humör och ville bryta förlovningen.
Fast för Ingela som lusläst förhören och läkarutlåtande är det mer än en misshandel. Hon menar att Tore försökte döda fästmön i hennes rum på äldreboendet. Hon har märken efter stryptag på halsen och avvärjningsskador på armarna. Som att hon kämpat emot. Hennes tandprotes har åkt ut på golvet när Tore tvingat in en näsduk i munnen på henne. Han hade hotat henne till livet om hon anmälde honom.
Doktor Frenning som undersökte Ulla vädjade till polisen om att Tore skulle tas i förvar. I förhör spelar Tore ner misshandeln men inte tillräckligt för att blidka sina chefer. Han stängs av och får lämna in sitt tjänstevapen.
”Du skulle inte använt handfängsel på henne”, säger en av de tidigare kollegorna till Tore efteråt
I systrarna Ferms berättelse får man en inblick i hur telefonsamtalen gått härs och tvärs genom de olika polisdistrikten och i befälskedjorna under dramat.
Ulla är livrädd och Hurvapoliserna Ottosson och Ferm oroar sig för hennes säkerhet. De kan inte förstå att de inte satts på att bevaka henne. De råder henne att åtminstone sova på andra våningen och vara noga med att dörrar och fönster är låsta. Ottosson lämnar sitt telefonnummer och uppmanar henne att ringa om Tore skulle dyka upp igen. Doktor Frenning kan inte heller begripa att Tore är på fri fot.
Huvudpersonen själv tar bilen hem till föräldrahemmet i Kvärlöv. Här slår Tore ihjäl sina föräldrar i deras säng med en yxa som han hämtat i vedboden. Han häller ut bensin på golvet och tänder på. Av någon anledning tar sonen med sig två korvar ur skafferiet innan han lämnar det brinnande föräldrahemmet.
Marianne har varit i huset och fått en rundtur. Sett vedboden där yxan fanns och dörren till skafferiet där korvarna förvarades.
Människor som var med då uttryckte viss förståelse för hans handlande. Skammen hade varit förödande.
– De sa ”det var ju för väl att han tog livet av sina föräldrar”
Under natten till den 22 augusti 1952 körde Tore vidare mot fästmöns arbetsplats i Hurva. Idag när vi promenerar till äldreboendet i Hurva leker barn utanför. Det har blivit en förskola. Ingela pekar ut fönstret på första våningen där Tore Hedin tog sig in till Ulla och avslutade vad han påbörjat en dag tidigare. Föreståndarinnan som sovit i rummet bredvid gick samma öde till mötes. Tore avslutade massakern med att hälla ut bensin på golvet från andra våningen och ner innan han tände på, låste dörren och lämnade platsen.
– Du kan tänka dig hur det var att gå förbi här när man var liten och det var mörkt ute, säger Ingela.
Fyra åldringar dog i branden
Brandmän från den egna och omgivande kåren störtade till Hurva för att hjälpa de äldre ut ur den brinnande byggnaden. Även allmänheten deltog i räddningsarbetet. 13 av de 17 åldringarna räddades under natten – fyra blev kvar därinne i lågorna.
Den natten blir den lokala telefonväxeln nedringd av journalister som vill veta vad som hänt. I vanliga fall är det bara en telefonist som jobbar natt men nu åker även de tre som är lediga dit för att hjälpa till.
Det blir en natt som ingen i byn kan glömma. Det ska bli en natt som inte bara Sverige pratar om.
Under tiden som vidden av massakern blir tydlig har Tore Hedin kört till Bosarpssjön nära den sommarstuga han hyrt. Han hade haft allt-uniform, fästmö och stuga. Nu var han en förrymd föräldramördare.
När polisen kommer dit står bara bilen där. Hjulen står på sock och korvarna ligger på passagerarsätet. Han har bara tagit ett bett på den ena.
Tore har lämnat en bekännelse efter sig. Fyra handskrivna sidor som kallats hans testamente. Där tar han på sig både mordet på mjölnaren, föräldrarna och på äldreboendet. Han tar även på sig en brand på ett bryggeri där han arbetade i yngre år. Han hade stulit foder därifrån till hästen hemma på föräldrarnas gård. Branden skulle dölja stölderna.
Tore tyckte synd om hästen som svalt.
Fjärdingsman Hedin själv har rott ut på sjön och dränkt sig. Det har sagts att han såg fridsam ut. Han blev 25 år.
Den unge polismannen Gunnar Ferm utbildade sig sedermera till kriminaltekniker och flyttade till Stockholm. Men åren i Hurva bar han med sig. Både för vad han varit med om under sina omtumlande första månader i tjänsten och för att han kom att bli fäst vid byn och byborna.
– Även om han hade flyttat till Stockholm brukade han köra ner till verkstaden här för service och för att snacka med Hurvaborna, berättar döttrarna.
– Han var glad att han alltid var så välkommen här. Som vuxna har vi fått en annan förståelse för vad som utspelade sig i Hurva den natten. Vi kände till tidsandan, kom ihåg när män lyfte på hatten när de hälsade på oss. Och att man kunde skämmas för vad man hade gjort. Det gjorde inget om man var fattig bara man var hel och ren och ärlig och arbetssam. Vi har fått en annan förståelse för vad vår pappa den unge polisen Gunnar Johansson Ferm var med om och vi har kallat detta för vårt farsarv när vi arbetade med boken.
Deras pappa Gunnar avled 2017.
