Urbex: Jenny hittar skönheten i förfallet
– Det finns något bitterljuvt i det, säger Jenny Burängen om hobbyn.
Till vardags jobbar rektorn och trebarnsmamman Jenny Burängen som skolledare i Gislaved. Två eller tre gånger om året reser hon iväg för att fotografera övergivna platser tillsammans med andra urbexare. Det kan vara ett förfallet sanatorium, en stad som övergivits efter en katastrof eller ett hotell som brandhärjats och lämnats åt sitt öde. Vitt skilda platser med vitt skilda historier. Men definitivt inte döda.
– För mig är det tvärtom. De här ställena är ju väldigt levande, säger Jenny som kan spåra intresset bakåt i tiden. Hon växte upp i ett samhälle utanför Boden. Där fanns ett övergivet hus som byns ungar givetvis drogs till. Jenny speciellt.
– Det var väldigt gammalt och gav en känsla av en svunnen tid. Det här var ju samtidigt som movieboxarna och de första trådlösa telefonerna. När man gick in där så kändes det som att kliva in i en annan tid. Jag tyckte det var otroligt.
Den känslan fick nytt liv när fotointresserade Jenny gick från analog till digital kamera i 30-årsåldern. Fotograferandet tog ny fart och ödehus var ett populärt motiv. På en av de fotoutflykterna träffade hon en annan kvinna ute i exakt samma ärende.
– Vi började resa ut och fotografera tillsammans. I Belgien stötte vi på en kille som också hade med sig kamera och fick kontakt med honom, säger Jenny.
Inga "kufar"
Det är så kontaktnätet växer i Urbex-kretsar. Man stöter på likasinnade, byter kontakter och tips om ”locations”. Det rullar på organiskt.
– Jag upplever att det vuxit väldigt mycket bara de senaste fem åren, säger Jenny som menar att det antagligen finns en missuppfattning om vem den genomsnittlige urbexaren är.
– Många har nog uppfattningen att det är en konstig typ i kamouflagekläder. Men vi är inga kufar. Det är vanliga människor med jobb och familjer som gillar övergivna ställen, säger Jenny.
vi är inga kufar. Det är vanliga människor med jobb och familjer som gillar övergivna ställen
– Det finns en skuggsida. Människor som går in på ställen där det är förbjudet och tar med sig saker. Men de jag känner är seriösa.
Ta kontakt med ägaren
Sedan Jenny tog upp hobbyn har de flesta Urbex-resorna gått utomlands. Hon förklarar att utbudet och tillgängligheten ser olika ut i Sverige och utomlands. Alla hus i Sverige, övergivna eller ej, har en ägare. Alltså måste man ta kontakt med dem och få ett okej innan det kan bli aktuellt med besök. På kontinenten ser det annorlunda ut. I Belgien, som verkar vara något av ett urbexmecka, kan ägaren lämna ett hus åt sitt öde på riktigt.
– Där kom det en ny lag för några år sedan om att alla hus skulle tilläggsisoleras. Många tyckte att det skulle bli för dyrt och övergav helt enkelt huset.
På andra ställen kan det vara så välkomnande att det står en skylt utanför ”är du urbexare ring detta nummer så kommer jag och släpper in dig”, berättar Jenny. Alla urbexare har sin nisch. Några är intresserade av industrier och fabrikslokaler, andra siktar på militära landmärken i gamla öst. Jenny är inne på decay. Ställen som lämnats öde så länge att naturen börjat kräva tillbaka platsen. Trappor är också en vurm. Det spelar ingen roll om de finns i ett pampigt slott eller en gisten koja. Jenny berättar om ett övergivet hotell i alperna. Grannarna berättade att det hade eldhärjats och att ägarna bedömde att en renovering skulle bli för dyr. Anläggningen lämnades åt sitt öde. Rum och korridorer var intakta men tiden hade gått.
– Det hade stått så länge att det fanns mossa och växte svamp i sängarna.
Upplevelserna blir större med research innan. Jenny läser på om ställena hon besöker och dess historia. Ibland blir det som en egen tripp i det förflutna. Som den guidade tvådagarsturen i Pripyat i norra Ukraina. En spökstad som evakuerades efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl 1986. Här fanns ett samhälle med runt 50 000 invånare som bara fick sticka från stan mitt i middagen för att undkomma det radioaktiva nedfallet.
– Det minns jag ju från uppväxten i Norrland hur det var efter Tjernobyl. Hur vi inte fick äta ren eller svamp som vi brukade.
Platser som berättar vår sjuka historia
Gamla sjukhus och sanatorium bär också på intressanta berättelser om vårt förflutna. Dels med tanke på arkitektur men också med tanke på att de vittnar om en människosyn. Jenny har besökt både det väldiga sanatoriet i tyska Beelitz och Säters sjukhus. Säters sjukhus byggdes 1912 och betraktades då som ett modernt mentalssjukhus. Här såg man på och vårdade patienter med metoder som med tiden har förkastats. Lång inlåsning, skallmätning och lobotomi till exempel.
Se också: Kim bor i ett minihus på 24 kvadratmeter
– Säter var en av de första ställena jag besökte. Numera kan man inte gå in där för rasrisken, det är livsfarligt. Men det stället bär på så mycket historia även om det är en tragisk historia, säger Jenny.
– Det var ju inte så längesedan vi låste in folk som var lite eljest på ett sätt som vi aldrig skulle göra idag.
Urbexmålen är lite som bra kantarellställe. Entusiasterna delar med sig av fynden mellan varandra men inte hur som helst. De får egna urbexnamn för att inte kunna lokaliseras rakt av. Ett skydd mot tjuvar och graffittimålare. Samtidigt förändras kartan hela tiden. En tidigare övergiven byggnad får nya ägare som beslutar sig för att riva och bygga nytt till exempel. Eller som i fallet med Säter. Det blir så förfallet att det är förenat med livsfara att gå in. Jenny själv reser i sällskap med två danska fotografkompisar när hon ger sig ut. Det är noga planerade resor som i princip bara innehåller fotografering och resor mellan urbexmålen. Det är ingen hobby för barn. –
– Men de gillar att se bilderna och att höra berättelserna bakom. Min sambo får leva med att det blir en del bilder på väggarna.
Så du bara säger ”ungar nu ska mamma åka bort i några dagar för att fotografera ett ruckel i Belgien”?
– Ja, ungefär så.
Hur gör jag för att komma igång med urbex?
– Mitt tips är google maps och att köra runt. Hör med folk du känner om de har tips på något intressant ställe. Sedan finns det gott om grupper på till exempel facebook. Sök på Övergivna platser, Ödeplatser, Urbex nation. Det finns hur mycket som helst.
Viktigt att tänka på?
– Ta kontakt med ägarna om det finns och fråga om det är okej. Det är viktigt att inte göra övertramp. Man tar inget förutom fotografier och lämnar inget förutom fotspår.
Har du något urbexmål du vill bocka av?
– Jag hade velat uppleva Fukushima. Men man behöver tillstånd för att komma in där och det är en lång process. Men tänk att stå där på vägen vid kärnkraftverket där bilarna står stilla och på väg att ätas upp av gräset.
(2011 skakades japanska Fukushima av jordbävning och en följande tsunami som innebar härdsmältor i det lokala kärnkraftverket. Sedan dess är närområdet avspärrat i olika zoner. Zonen närmast epicentrum är avstängt för besökare. Andra är tillgängliga med tillstånd)
Vad finns det för utmaningar?
– Jag är ju rädd för spindlar och har valt en hobby där de är rikligt förekommande. Men drivkraften att fota är större än den rädslan. Jag brukar bara dra åt hoodien ordentligt om huvudet.
Urban explorer: Termen lär ha myntats 1996 i en kanadensisk webbtidning. Handlar i korthet om att utforska urbana miljöer som antingen glömts bort, förfallit eller helt enkelt befinner sig vid sidan av det allmänna synfältet. Det kan vara gamla industrier och nerlagda sjukhus till exempel. Även om namnet antyder att det är en ”urban” företeelse så går det så klart att hitta locations på landet också. En övergiven dansbana fyller till exempel kriterierna.
Jenny Burängen
Namn: Jenny Burängen
Ålder: 43
Bor: Gislaved
Familj: Sambo, tre barn
Gör: Rektor, Gislaveds särskola
Fritid: Urbexare och ”träningsfreak”
Instagram: @amateaurphoto