Cancern förändrade synen på livet: ”Vi släpper allt hemma och seglar jorden runt”

Yngsta dottern Nora-Li kommer skuttande läggs bryggan och tar sig vant upp på båten. Mamma Viktoria Björnberg och äldsta dottern Juni fick hastigt och oväntat göra ett besök på vårdcentralen för att kolla om elvaåriga Junis arm är bruten efter en olycka i skolan.

Efter reklamen: Se också: Astronauten Jessica Meir första svenska kvinnan i rymden

Det råder full aktivitet på båten i Gustavsbergs hamn. Kim Silfving och två goda vänner, Mischa och Bosse, jobbar med elinstallationer och köksinredning, allt för att få båten Alexandra redo. Om några dagar bär det av på seglats jorden runt i minst ett år.

– Vi satte 4 juli som avfärd, alla långseglare sa åt oss att sätta ett datum, annars kommer man aldrig iväg. Först hade vi tänkt den 1 juli, men eftersom det är farfars födelsedag den 3 juli ville vi fira den först, säger Viktoria när vi träffas på båten dagen därpå.

Junis arm var tack och lov bara stukad. Nu klättrar hon upp i masten.

– En bra grej med den här båten är att det finns såna här fotsteg på masten, hojtar hon när hon har kommit upp en bit.

– Nu längtar vi allihop efter att komma iväg, säger Viktoria.

Några kilometer bort ligger huset som familjen just har sålt med bohag och allt. Endast 60 flyttkartonger finns lagrade i en container.

– Vi har behållit sådant som har affektionsvärde. På ett sätt är det rätt kul att göra sig av med så mycket grejer. Eter tio barnaår så är sofforna rätt slitna. Det kan bli kul att få starta på ny kula när vi kommer hem, säger Kim.

Biscayabukten och Engelska kanalen var tuff segling

Idén till långseglingen var Kims. Men den kom efter att familjen under några år hade seglat längre och längre på sina semesterturer.

– När vi väl kom i land var det ingen av oss som längtade hem. Så vi fortsatte att hyra ut vårt hus och bodde i hamn några veckor till, berättar Viktoria.

De är båda vana seglare och träffades på kappseglings-SM. De har också båda jobbat som skeppare i Kroatien i perioder och fortsatt att kappsegla. När barnen kom ville de fortsätta att segla.

– Det enda sättet var att cruisa i stället, men det var en helt ny värld för mig, säger Kim.

– Jämfört med kappseglingen är det ju nåt helt annat, som skillnaden mellan Formel 1 och husbil ungefär, säger Viktoria.

När de väl hade tagit beslutet om en långsegling startade sökandet efter en båt och eftersom det var mitt under corona fick det bli genom att läsa på om olika båtar. Alexandra hittade de i Portugal och seglade hem henne.

– Det var en lärorik resa. Det är lite stökiga vatten med Biscayabukten och Engelska kanalen. Engelska kanalen blåser ganska mycket och är stompig sjö med tung trafik och fiskebåtar, berättar Viktoria.

När de väl hade köpt båten blev det point of no return och långseglingen blev verklig. De gick en oceanseglarkurs för att förbereda sig. För Kim är långseglingen en livslång dröm och seglingen fungerar som en slags terapi.

– Jag är en väldigt rastlös person. Det fungerar bra för mitt psyke att segla, det blir som en meditation nästan. När jag fokuserar enbart på att styra eller trimma är jag väldigt mycket i nuet.

relationerFelicia Nestler hamnade i skuggan av Arbogakvinnan: ”Nu vill jag berätta hur det var för mig”

Viktoria berättar att hon fick en rejäl tankeställare om att ta vara på livet när hon blev sjuk för några år sedan.

– Jag fick jag sköldkörtelcancer när Nora-Li föddes. Året innan hade min mammas man blivit sjuk i cancer. Man är inte ung stark och frisk hela livet. Vi måste leva livet medan vi har det. Inte vänta. Nu mår jag bra och var alldeles nyss på en stor kontroll där allt såg bra ut.

Faniljen sätter ekorrhjulet på paus

En stor och viktig anledning till resan är också att ta vara på tiden med familjen.

– Livet som vi lever i Sverige där man ska göra karriär, vara en närvarande mamma, superbra kompis, bra flickvän, hinna träna och så vidare, går inte ihop. Jag slits mellan det till vardags. Nu släpper vi och så tar vi tid medan barnen fortfarande är så pass unga att de fortfarande vill vara med oss och tycker det är mysigt att vara i familjen. Vi pausar det här med karriär, säger Viktoria.

När de kommer tillbaka vill Viktoria återgå till sitt jobb inom samhällsbyggnad och hoppas få inspiration under resan på andra lösningar alltifrån hur man kan leva till hur man kan forma hållbara samhällen och byggnader. Kim älskar sitt jobb som filmfotograf, men funderar ofta kring vilka fler spännande yrken det finns att prova.

– Livet är ju för kort att bara göra en sak. Så vem vet vad som händer i framtiden, säger han och fortsätter:

– Jag vill att vi som familj ska bli tajta och att jag ska få lära känna barnen bättre. I vardagen jobbar jag sent, förhoppningsvis hinner vi käka middag ihop och så får jag en timme tillsammans med barnen. Det är knappast någon som kommer att tacka mig för att jag har varit en flitig människa, den dagen jag ligger på dödsbädden.

– Men vi kommer nog inte att vara sams hela tiden, man kanske bråkar och sedan går man in på sitt rum, säger Juni som har sitt rum i båtens förpik.

Hemma i huset har flickorna delat rum och de är båda nöjda att få varsitt på båten.

– Jag har ett eget rum och får en våningssäng helt för mig själv. Fast när det är gäster så får de sova i Junis rum och vi får dela, säger Nora-Li.

Vi klättrar ned under däck, Juni och Nora visar runt i sovhytter, kök, toaletter och salong med bord och soffor.

– Här är vårt pysselskåp, säger Juni och öppnar ett av de många förvaringsskåpen under däck.

– Vi har jättemycket spel och sånt kul, så det kommer jag att hålla på med. Jag är van vid båtar och har seglat hela mitt liv. Jag kan vara på båten väldigt lång tid utan att tjata om att åka hem, säger Nora-Li.

Barnen får hemundervisning på båten

Juni och Nora-Li ska gå i skola på båten. Det blir hemskola med föräldrarna som lärare och de kommer att arbeta utifrån en plan som en skola har lagt upp, med check-in en gång i veckan för att se att målen uppfylls.

– Genom resan kommer vi att lära oss mycket om naturen och djuren som finns i olika världsdelar och se olika platser, säger Juni.

– Vi kommer att väva in upplevelserna i lärandet, fyller Viktoria i.

– Nora-Li har gett skolan namnet Jollen. Och pappa har sagt att vi ska ha skola en timme, sedan ta ett dopp, skola igen och sedan ett dopp, säger Juni som berättar att hon inte är nån badkruka utan älskar att bada.

Hon har också tänkt att skriva dagbok om allt som de får uppleva och ta många bilder, särskilt med den undervattenskamera som hon sparat ihop till genom att sälja jultidningar.

Nora-Li ser också fram emot att se havsdjuren, men menar att hon är lite oense med de andra i familjen om vilka som är mest spännande.

– Jag bryr mig inte så mycket om delfiner, alla i min familj bara: ”Kolla, kolla delfiner!” Jag tänker: ”Det är ju bara delfiner, det finns så många såna” Jag tycker mest om havssköldpaddor.

Både Juni och Nora-Li är lite ledsna över att de måste lämna sina kompisar, men tänker att de kommer att få nya kontakter. Juni har en chattgrupp med sina kompisar så att de ska kunna hålla kontakt.

– Jag tänker att barnen genom den här resan ska få något som få andra barn har fått uppleva och som de kan leva vidare på hela livet, det kommer nog att forma deras personlighet ganska mycket, att bli mer lösningsorienterade, självständiga och reflekterande, säger Kim.

– Jag vill att barnen ska få se att det finns olika uppfattningar om vad som är ett normalt liv. Att få se olika typer av liv och olika typer av kulturer, säger Viktoria och fortsätter:

– Det är det som är så häftigt att ha med båten som sitt hus, man blir en del av samhället mer än när man reser som vanlig turist. Vi måste gå till marknaden för att köpa mat och måste leta upp någon som säljer en viss reservdel. Då blir man en större del av samhällena.

Kan vara farligt att resa runt jorden i en segelbåt

Just att hitta fel, reparera, laga och fixa är en väldigt stor del av seglandet. Det gäller att vara förberedd med dubbel- och trippelsystem vad gäller radiokommunikation, el och mekanik. Att något går sönder som orsakar stor skada är ett av orosmomenten ombord. Båten har restaurerats på ett varv i Polen, mycket blev bra men på slutet höll det på att bli katastrof när båten började ta in vatten via propelleraxeltätningen.

– Det var väldigt jobbigt att hämta båten. Men nu är vi här i Gustavsberg, båten är torr, säger Viktoria där hon har placerat sig i solen i sittbrunnen på Alexandra.

Det finns förstås faror med en sådan här resa. På vägen hem från Portugal stötte Alexandra på bråkiga späckhuggare som puffade sig mot skrovet under en dryg timme. Det finns också risk för krock med sovande valar eller dumpade containrar. Då tillkommer ju förstås osäkert väder och långa resor på öppet hav med stormar, enorma vågor med risk för mastbrott och i värsta fall förlisning.

– Över Atlanten tar det arton dagar, Stilla havet en månad. Då seglar vi dygnet runt och sover i fyratimmarspass, berättar Kim.

Båten har rigorösa säkerhetsanordningar, både barnen och de vuxna har flytvästar och är fästa i säkerhetslinor när de är uppe på däck. Kim och Viktoria har dessutom andra säkerhetssystem på sig.

Men det finns förstås oro för säkerheten och särskilt för barnens säkerhet.

– Men jag är nog nästan mer rädd när de ska gå över parkeringen på bensinmacken, eller när vi sitter i bilen och det plötsligt springer det ut en älg, säger Kim och visar säkerhetsanordningarna ombord.

– Som förälder är man ju alltid orolig över att ens barn ska komma till skada. Det är i livet i stort. Vi byter farorna från att de blir påkörda vid ett övergångsställe till att de finns risk att drunkna, säger Viktoria.

De har också funderat en hel del över vad som händer med deras egen relation på en sådan här lång resa.

– Vi brukar dra iväg en månad på sommaren. De första två veckorna brukar vara en konfliktfas. Man ska följa varandras mönster, lära sig att bo på en trång yta. Vi gör alltid samma misstag, som alla föräldrar gör, det blir sommar och sol, barnen lägger sig på tok försent. Vi föräldrar får ingen tid att vara det kärlekspar som vi ju också är. Det är något som måste bli bättre på denna resa, säger Kim.

relationerIzabella Scorupco om kärleken till maken Karl: ”Glad att vi inte har barn ihop”

– Relationen blir prövad på ett sätt när man alltid hänger ihop och inte hinner längta efter varann. Men relationen stärks också eftersom vi är ett team, vi är så sammansvetsade ombord, men vi behöver hitta utrymme för att vara ett kärlekspar så att man inte bara blir seglarteamet, säger Viktoria och berättar att de förra sommaren behövde laga storseglet i spöregn mitt i natten.

– Då är man inte jättekär. Men sedan är vi så nöjda över att vi lyckades. Jag vet att när vi är ute och långreser är det är en konst att njuta i stunden. Annars kanske man njuter mest när man planerar en resa och när man kommer hem. Utmaning blir att stanna upp och njuta lite. Resten av livet kommer vi att prata om det här.