Viktoria misshandlades av sin man – efter 20 år är hon redo att berätta
Under åtta år levde Viktoria i en mardröm.
När hon äntligen tog sig loss plågade minnena och skammen henne och det tog 20 år innan hon vågade berätta. Nu vill hon att alla ska höra!
– Om jag kan stötta en enda kvinna att tro på att det går att bryta sig loss och att resa sig från smutsen så är det värt det!
Viktoria, som i dag är 45 år, växte upp med mamma, pappa och syskon i en mellansvensk stad. Familjeidyllen gick tidigt i kras, då Viktorias mamma blev svårt sjuk och dog. Viktoria fick bli vuxen i förtid.
– Min lillasyster Cecilia var bara en liten bebis och jag tog på mig mammarollen, vilket gjorde att jag inte orkade med gymnasiet. Jag axlade ett stort ansvar och förträngde sorgen för att orka, men efter en tid kraschade jag.
Om jag kan stötta en enda kvinna att tro på att det går att bryta sig loss och att resa sig från smutsen så är det värt det
Det var när Viktoria några år senare skulle läsa in gymnasiet som hon träffade Kjell.
– Jag flyttade till Stockholm för att börja på ny kula. Jag bodde på skolans internat och ganska snabbt fick jag och Kjell upp ögonen för varandra. Han var en snygging som alla tjejer var kära i. Men det var mig han ville ha, säger Viktoria och berättar att Kjell till en början verkade vara drömkillen på flera sätt.
Mannen blev som förbytt
– När jag hade migrän kunde han tålmodigt massera mig i timmar. Han var så omtänksam och kärleksfull. Men efter ett halvår blev han som förbytt. Jag minns inte vad jag hade gjort för fel när jag fick det första slaget. Han slog mig i huvudet och efteråt grät han och ångrade sig. Det skulle aldrig hända igen. Men det hände om och om igen och så småningom visade han inte ens ånger efteråt. Tvärtom. Det var mitt fel att han misshandlade mig!
Viktoria började tro på Kjell. Hon förtjänade att bli slagen och lärde sig snart att tassa på tå och ständigt vara beredd på stryk.
– Men jag hann ändå inte med, plötsligt exploderade han bara och jag kunde flyga in i väggen. Han tryckte upp mig så att jag lättade från golvet, samtidigt som en hand tog stryptag om min hals. Han gillade att hålla för min mun och näsa medan han bankade mitt huvud i väggen. Paniken när jag inte kunde andas var vidrig, den glömmer jag aldrig.
Slagen kunde komma av vilken orsak som helst. Om Viktoria inte hade mosat köttfärsen tillräckligt fint, om hon kom in genom dörren vid fel tillfälle eller om Kjell fick för sig att någon gett en henne en blick på stan.
Tillbringade timmar på balkongen – naken
– Många säger att de minsann skulle ha lämnat mannen efter första slaget. Jag önskar det vore så enkelt, men man bryts sakta ner utan att man märker det. Plötsligt är man på botten och då är du inte vatten värd, ens i dina egna ögon. Dessutom hotade Kjell med att ge min lillasyster stryk och bara tanken smärtade mig så mycket att jag aldrig skulle vågat riskera det, säger Viktoria.
Hon berättar om otaliga gånger när hon huttrande krupit ihop på balkongens kalla betonggolv, när Kjell kastat ut henne naken. När han gett henne stryk var det många gånger som han inte ”stod ut med att se henne” och Viktoria fick vänta på hans nåd i mörkret och kylan i timmar.
– Att sitta där var ändå att föredra framför att vara inne och möta hans vrede och våld. Han brukade släppa in mig då han lugnat ner sig. Hade jag tur fick jag värma mig i sängen, där jag oftast blev våldtagen. Många gånger fick jag istället sova direkt på golvet, som en hund.
Gravid efter våldtäkt
När Viktoria var 20 blev hon gravid. Hon som älskade barn, som tagit hand om sin lillasyster som sitt eget barn.
– Det borde varit lycka, men det var kaos inom mig. Barnet hade en far som misshandlade dess mamma. Barnet hade blivit till genom en våldtäkt. Jag visste varken ut eller in! Ingen visste något om Kjells våldsamma sidor och jag vågade inte berätta. Jag flydde från honom och gömde mig hos min bästa väns mamma. Till henne sa jag att jag inte visste om jag ville behålla barnet eller ej, men att jag behövde tänka ifred. De var så fina mot mig och jag kände mig trygg. Men så hittade Kjell mig! Jag vågade inget annat än att följa med. Jag var så rädd att han skulle skada dem som hjälpt mig. Jag låtsades vara glad att han kom, så att de inte skulle förstå. Mitt hjärta grät, men jag följde med honom. Jag gjorde abort, trots att mycket av mig dog där och då.
Proceduren upprepade sig. Viktoria blev gravid igen, den här gången gjorde hon abort direkt, även fast det smärtade henne.
– Det är en fredag. Efteråt åker jag hem. Under helgen får jag ont, värken blir bara värre och värre och på måndagen kan jag knappt gå upprätt. Då kommer min moster förbi. Jag berättar om aborten och hon tar mig raka vägen till sjukhuset. Jag är alldeles för borta av smärta för att orka säga ifrån till de läkarkandidater som är där. Jag ligger blottad inför flertalet män. Jag har drabbats av äggstocksinflammation och livmoderinflammation och blir inlagd.
Viktoria hör hur doktorn pratar om att operera bort livmodern eller äggstockarna och känner sig fruktansvärt liten och rädd. Ska hon aldrig få uppleva glädjen i egna barn?
Hon berättar hur Kjell till en början tröstar henne. Viktoria får åka hem, men ska vara sängliggande och får inte ha sex.
Försökte ta sitt liv
– Först är Kjell förstående och servar mig, men efter ett par dagar tröttnar han och blir förbannad. Han slår mig. Då han är på jobbet lägger jag mig i en garderob, där känner jag mig trygg. Jag somnar men när han hittar mig får han ett vansinnesutbrott och misshandlar mig svårt, innan han våldtar mig. Nu vill han undvika fler aborter så han tvingar mig till analsex. Jag blir apatisk, och gör inget motstånd trots smärtan. Jag vet ju att protester bara gör det värre.
Viktoria berättar hur hon helt tappar livslusten. Kjell har vid det här laget begränsat hennes umgänge och hans sjukliga svartsjuka gör det omöjligt för henne att ens gå på stan och handla. När Kjell ska resa bort några dagar bestämmer hon sig för att göra slut på allt.
Jag skäms inte längre utan lämnar över skammen där den hör hemma, hos förövaren
– När han kliver utanför dörren tar jag ett bälte och sätter fast det i en krok i taket. Jag trär det runt min hals och sparkar undan bordet. Då kommer Kjell in, han har glömt något! Han lyfter ner mig och tar bort bältet från halsen. Därefter misshandlar han mig rejält i ett enormt raseri. Innan han går säger han till mig att plocka iordning i köket innan han kommer hem. Jag plockar ordning. Sedan lägger jag mig i sängen. Där ligger jag ett par dagar utan att ens kliva ur sängen för att äta. Jag känner mig levande död, som ett tomt skal. Jag är ingenting och är inte ens värd att få dö, så att jag slipper plågorna.
Flydde plågoanden
Strax efter Viktorias självmordsförsök flyttar en av hennes bästa kompisar tillfälligt in hos henne. Väninnan Berit ska gå en kurs i Stockholm och behöver någonstans att bo. Det blir räddningen för Viktoria, trots att hon inte med ett ord yppar något om sitt helvete.
– Berit är så levnadsglad och jag rycks med, jag liksom hittar tillbaka till min egen inre kärna och någonstans där föds fröet. Jag ska bli fri igen! Det dröjer ett par år, men jag har fått styrkan och lyckas fly från min plågoande till slut. Jag har inte anmält Kjell, jag vågade inte. Jag gömde mig från honom och undvek platser där jag visste att han brukade röra sig.
Viktoria säger att hennes flykt från Kjell underlättades av att hon träffade en underbar man via jobbet. Bengt och hon hade massor att prata om och slog ofta följe på vägen hem efter jobbet. Hon kände sig sedd och det stärkte henne.
Viktoria lämnade Kjell och snart blev hon och Bengt ett par. Han stöttade och skyddade henne.
– Jag berättade för Bengt att jag levt i en destruktiv relation, men jag orkade inte gå in på detaljerna. När vi hade vårt första gräl och jag kröp ihop på golvet, med armarna som skydd över huvudet, förstod Bengt att det varit illa. Grälet kom av sig och Bengt bara grät när han såg mig.
Vägrar skämmas mer
Viktoria berättade aldrig för någon annan om sin våldsamme exman. Inte förrän nu, 20 år senare, när hennes och Bengts fyra barn nästan alla är vuxna.
När vi hade vårt första gräl och jag kröp ihop på golvet, med armarna som skydd över huvudet, förstod Bengt att det varit illa
– Nu känns det desto viktigare att prata om det. Jag skäms inte längre utan lämnar över skammen där den hör hemma, hos förövaren! Att prata om det är terapeutiskt för mig, jag vill också visa andra kvinnor som lever i destruktiva relationer att det går att ta sig ur dem. Det går och man har så mycket att vinna! Bengt var mitt stora stöd, till andra vill jag säga: ta hjälp utifrån, det finns många organisationer som hjälper kvinnor som lever i våldsamma relationer. Vi är alldeles för många som levt eller lever i mardrömmen. Det finns så många värre historier än min, där kvinnorna inte kommer ur förhållandet levande. Jag lever! I dag omfamnar jag livet och det faktum att jag fann styrkan att lämna Kjell i tid.
Berättat för Birgitta Lindvall Wiik
Foto: Unsplash (Obs! Bilden är arrangerad)