Polisen Jenny misshandlades av sin partner
Det har varit en intensiv dag i Laholm. En våldsam kille som behövde tas om hand, en bilolycka och en husrannsakan på jakt efter vapen och personen skriven på adressen.
Tre utryckningar för Jenny Svenningsson och hennes kollega. Som polis i yttre tjänst vet du aldrig vad som väntar.
Det visste heller inte kvinnan Jenny den där kvällen för flera år sedan. Även om hennes dåvarande sambo ofta hade varit aggressiv, skrikit och slängt prylar genom rummet, var hon inte det minsta förberedd på knytnävslagen i ansiktet.
Inte andra gången heller, när hon puttades nerför källartrappan. Ena benet hamnade i en konstig vinkel under hennes kropp. Hon skrek ut sin smärta. Mannens svar var att sätta sig över henne och vaggande trycka med sin tyngd tills det smällde till i hennes knä.
– Jag försökte putta undan honom men han var så mycket starkare än jag. När han gick och lämnade mig där på det kalla källargolvet, tittade han på mig som att: ”Jaha det gör ont, det är precis min mening”.
Jenny svänger in på gårdsplanen vid det vackra, gamla tegelhuset och parkerar bredvid sin vinröda Suzuki. Hon låter ytterdörren stå öppen och drar på sig linne och mjuka byxor. Hon är uppvuxen på landet och älskar lugnet och tystnaden, friheten i att bo en grusväg bort från andras blickar.
Han lämnade mig på det kalla källargolvet
– Det här är mitt paradis, säger hon och lyfter upp katten Doris som buffar med pannan mot hennes tatuerade arm.
Jenny är rättfram, vältränad och rör sig med bestämda kliv. Men blicken är lika varm som musklerna är starka och ett skratt tycks ständigt lura i mungiporna. Hon är 46 och inne på sitt elfte år som polis, yrket hon drömde om redan som barn. De första åren var hon lite osäker: Kunde hon vara lika spontan, pratsam och rolig när uniformen var på?
– Det kunde jag, insåg jag så småningom. Jag kan skämta och bjuda på mig själv och ändå vara professionell. I dag skulle jag säga att jag till 90 procent är samma människa när jag jobbar som jag är privat.
Berättade om misshandeln som Tilltufsade polisen
Att vara öppen med sitt liv, sitt jobb och sina tankar, är viktigt för Jenny. Även om hon är polis, eller kanske just därför. Det är en av anledningarna till att hon för några år sedan bytte namn på sitt Instagramkonto till Tilltufsade polisen. Idag är det ett av en handfull populära konton som drivs privat av poliser runt om i landet. Jennys följare ökar ständigt och är just nu uppe i 15 400.
– Jag skriver både om mitt jobb och privatliv. För mig är det en sorts dagbok, ett sätt att bearbeta saker. Men även om jag är väldigt öppen är jag absolut inte gränslös. Men många upplever nog att de känner mig, och till stor del gör de ju också det.
I vintras tog hon ett djärvt steg. Hon bestämde sig för att blotta ett djupt, personligt sår.
Ingen sa något, trots blåmärkena
”Vem kan kallas stark? Vem kan kallas svag? Vilka parametrar går man på då? Jag har en hemlighet inte många vet om… bara några få…Bara svaga kvinnor eller kvinnor med missbruk blir misshandlade…. Så trodde jag fram tills en föreläsning av en kvinnlig polis på polisskolan som berättade om hur hon blev misshandlad under många år av sin man. Va? Hon? Stark, tuff polis.”Sambon misshandlade Carina och hotade djurenLäs mer
Så inleder hon inlägget där hon beskriver exsambons aggressioner, knuffar och slag.
Espressomaskinen burrar ute i köket. Jenny kryper upp i soffan med händerna kupade runt koppen.
– Jag var en av alla dem som alltid tänkt att misshandel bara drabbar kvinnor utan dådkraft, som inte kan sätta ned foten. Och sådan var ju inte jag. Därför var föreläsningen så bra.
– Nu var det jag som gick ut öppet och berättade om min historia.
Precis som så många andra utsatta kvinnor försökte Jenny sminka över skadorna och påstod att hon själv trillat ner för källartrappan. Det var bara de närmsta vännerna som fick veta och så småningom också döttrarna som, understryker hon, inte är den här mannens barn.
– Ingen annan fick få reda på det, tänkte jag. Jag var ju polis! Och det konstiga är att ingen heller sa något, trots blåmärkena jag hade där under.
Att lägga märke till det som borde vara uppenbart har ett pris, konstaterar hon. Det kräver bemötande och agerande. Lättare då att glida undan och kanske inte ens för sig själv erkänna sina farhågor för kollegan, vännen eller grannen.
Alla kan drabbas av misshandel
Själv viker Jenny inte undan, inte när det gäller sina medmänniskor. Jobbet har också gett henne gedigen erfarenhet av att möta människor i de svåraste av stunder.
– Jag vet hur det är att bli misshandlad, både fysiskt och psykiskt. Jag vet också hur ful, äcklig och värdelös du känner dig och jag tror att det här gör mig till en bra polis. Det är såklart olika i olika relationer, men jag kan ändå, i vissa jobbsituationer, säga till den drabbade att jag själv också har varit utsatt.
Hon är också väl medveten om att kvinnor i alla samhällsklasser kan drabbas, inklusive poliser – tränade att agera, bedöma risker, försvara sig och, när det krävs, använda våld och vapen.
Jag älskade honom och tänkte att om jag anmälde skulle jag vara tvungen att lämna honom
– Är det verkligen kvinnorna som är de svaga? Tänk bara på dem som utsätts dagligen, år efter år. Som har barn och måste gå upp varje morgon och orka vidare. Är de svaga?
Jenny vet hur mycket som krävs för att våga ta beslutet att lämna mannen, särskilt som hotet om hur han då ska straffa kvinnan många gånger är reellt.
– Men jag säger alltid till dem att de måste anmäla. Anmäl, anmäl, anmäl. Det är så viktigt. Som polis gör jag mitt yttersta för att hjälpa kvinnorna.
Hon pausar, vilar blicken på trädet utanför fönstret.
– Det riktigt jobbiga är att jag själv aldrig anmälde.
Ögonvrårna är fuktiga.
– Jag älskade honom och tänkte att om jag anmälde skulle jag vara tvungen att lämna honom.
Men kärleken tog snart slut. Jenny stålsatte sig och lyckades bryta sig loss.
– I dag skulle jag inte ta en sekund av vare sig aggressivitet eller kontrollbeteende från en man.
Jenny fokuserar på hoppet
Responsen på Jennys inlägg blev större än hon hade anat. Många tackade för hennes mod och öppenhet. Det var också kvinnor som skrev och berättade om sin egen utsatta situation.
– Det jag kunde göra var att vara ett känslomässigt stöd. Ge råd och, förstås, be dem anmäla.
Men även om du som kvinna anmäler är det långt ifrån säkert att det leder till åtal eller till en fällande dom.
– Så är det tyvärr. Ändå är det fortfarande väldigt viktigt. Som polis ser jag och mina kolleger till att göra ett så bra jobb vi någonsin kan för att säkra bevis och göra bra förhör.
Ibland får hon höra att det finns en risk att bli cynisk som polis. Eller att tappa hoppet.
– Särskilt när det är barn som far illa är det jobbigt. Men hopp har jag alltid. Jag fokuserar på min bit, min roll, för att hjälpa barnen i de fall jag är inblandad i. På så sätt kan jag och mina kolleger i alla fall göra världen lite bättre.
För en tid sedan var Jenny bjuden på 18-årskalas. Två år tidigare hade födelsedagsbarnet varit ett hopp från att ta sitt eget liv. Jenny kallades till platsen eftersom hon hade varit med och kört den unga killen till BUP några månader tidigare. Nu stod han i ett träd med en snara runt halsen.
Hade det här hänt i en större stad hade det funnits en utbildad medlare inom polisen, tränad för situationer som denna. Nu var det upp till Jenny Svenningsson.
– Jag försökte berätta att livet kommer att bli bättre och hur ledsen hans mamma och syskon skulle bli. Utan att det lät som klyschor. För att göra det, för att nå fram, måste du ge av dig själv och där tror jag att jag hade hjälp av att jag själv har haft en depression, efter misshandeln när mitt knä small.
Jenny har lätt för att gråta, men minst lika nära till skrattet. Att skämta mycket är också ett sätt att balansera upp det tunga i livet, liksom att gå långa rundor med hunden, svettas på gymmet, lyssna på hög musik och träffa vännerna.
– Jag älskar mitt jobb och är en glad person. Så länge jag tränar och ungarna har det fint mår jag bra.
Och, tillägger hon med leende ögon:
– Så länge jag inte har en karl som är dum i huvudet.
Här kan du söka hjälp om du blir misshandlad
Är du själv drabbad? Första steget är att våga berätta för någon. Dokumentera dina skador – och sök hjälp.
- Till Kvinnofridslinjen, 020-50 50 50, kan du ringa dygnet runt för att prata.
- På roks.se hittar du din närmsta kvinnojour och en lång rad andra aktörer som stöttar och arbetar för kvinnors rätt på olika sätt
- Länsstyrelsen har telefonlinjen ”Välj att sluta” dit män (eller kvinnor) som utövar våld i nära relationer kan ringa för att söka hjälp. 020-555 666.
Så kan du hjälpa som vän eller anhörig
- Bryt isoleringen. Fortsätt att bjuda in och höra av dig även om du blir avvisad. Visa att du bryr dig och att du kommer finnas där även om din vän inte klarar att bryta sig loss just nu.
- Gå försiktigt fram. Att öppna sig kan vara ett enormt steg – det är en dörr som aldrig går att stänga och som påverkar så många delar av livet.
- Om din vän berättar – lyssna och stötta, men ifrågasätt inte. Det krävs ett enormt mod att berätta och skuld och skam kan få din vän att sluta sig igen. Försök hjälpa till att dokumentera eventuella skador genom anteckningar och bilder.
- Du som vän är också välkommen att vända dig till kvinno- och tjejjourerna om du är orolig för någon, för att få stöd och råd hur du ska tackla situationen.
Källa: roks.se, Kvinnofridslinjen
Av Hanna Welin
Foto: Joi Grinde