Victoria Lahtinen letade efter sin lillebror i 20 år
När Victoria var tio år började jakten på en lillebror hon skulle få men aldrig fick. Det tog 20 år innan hon fick veta vad som hänt med pojken som hennes familj skulle adoptera.
Vid ett köksbord sitter en tio år gammal flicka och nynnar på ryska barnvisor medan hon skriver ryska ord på gula post it-lappar. Det är 1998 och lilla Victoria har ett bra tag vetat om att hon ska bli storasyster till en rysk pojke som heter Aleksej. Hon längtar och har gått in för att lära sig pojkens språk så att hon ska kunna prata med honom när han kommer.
– Jag blev jätteglad när jag fick veta att jag skulle bli storasyster. Som barn hade jag ett ganska rikt själsliv så Aleksej blev min bror på en gång. Jag hade min egen lilla värld i huvudet och hade en slags kommunikation med min bror även om han inte var där fysiskt, säger Victoria Lahtinen när vi träffar henne 20 år efter hon pluggade ryska glosor.
Telefonsamtalet om att de skulle resa till Ryssland och hämta Aleksej kom aldrig.
En dag ringde det i mamma Kristins telefon. Då hade familjen väntat i många månader på klarsignalen.
Beskedet från konsulten på adoptionsförmedlingen var inte positivt.
– En ny lag krävde godkännande av adoptionshandlingarna av föräldrarna när de levde. En underskrift av pojkens försvunna pappa var nödvändig. Det kunde ta väldigt, väldigt lång tid. Om han inte hittades måste han dödförklaras innan pojken kunde adopteras bort.
Ville inte ge upp
Victoria ville inte ge upp hoppet. Tioåringen hade särskilt önskat sig en lillebror och hade genom den bild familjen fått från den ryska adoptionsförmedlingen redan knutit ett nära band till fyraåringen.
På fotografiet som familjen fått hemskickat sitter den lilla pojken på en stol och ler blygt mot kameran.
– Jag kommer ihåg att jag tyckte att han var lik min pappa Børre, säger Victoria som då inte tänkte på att pojken inte hade familjens blod i ådrorna.
Han var min lillebror och för mig spelade det ingen roll var han kom från
– Han var min lillebror och för mig spelade det ingen roll var han kom från. Jag var väldigt aktiv och tyckte om att leka med bilar och sparka fotboll som barn så med en lillebror skulle det bli lite mer action, säger hon och ler.
Mamma Kristin gjorde allt hon kunde för att dölja besvikelsen över att Aleksej aldrig blev en del av familjen, och speciellt inför dottern.
De första veckorna efter vi förstod att Aleksej inte skulle bli vår gick jag in på toaletten för att gråta så att Victoria inte skulle se mig. Vi ställde in oss på att måltider, läxor och aktiviteter skulle fortsätta som vanligt, som om allt var normalt. Efterhand slocknade Victorias intresse. Børre och jag bar masker som vi inte tog av förrän Victoria hade somnat. Kväll efter kväll satt vi i vardagsrummet och gick igenom det som hade hänt: Hade vi gjort allt vi kunnat? Var det något vi hade missat? Tvivlen gnagde och vi slet på varandra, men en sak var vi eniga om: Vår förtvivlan skulle inte gå ut över Victoria.
Men Victoria förstod mer än föräldrarna insåg.
– Jag frågade dem och då fick jag förklaringen att det troligen inte skulle bli av. Sedan sa de inget mer och jag hade på känn att det skulle sluta illa.
Kort efter fick familjen ett erbjudande att adoptera ett barn från Sydkorea. Efter lite betänketid sa Kristin och Børre ja och snart var lille Anders på väg från Seoul. Kunde en liten pojke från andra sidan jordklotet göra livet ljusare för familjen Botnmark i norska Bergen?
För Victoria var det en tuff omställning.
– Allt gick väldigt fort. Det var som att vi ena dagen gav upp och nästa skulle få en ny familjemedlem. Jag tycker väldigt mycket om Anders, men jag grät mig själv till sömns i säkert ett år, minns hon.
Upplevde att föräldrarna svek
Victoria var mitt i en sorgeprocess när hon blev storasyster till en helt annan pojke än den hon hade sett framför sig. Hon tycker att föräldrarna svek för att de inte kämpade mer för att de skulle få Aleksej.
– Jag var sur på dem långt upp i tonåren. Det var inte förrän jag själv blev vuxen och fick lite mer insikt och vi pratade igenom det som jag fått förståelse. Innan kände jag det som ett svek, säger hon.
– Locket lades bara på och vi skulle inte prata mer om Ryssland och sakerna där. Ställde jag en fråga fick jag höra att detta var något vi var färdiga med. Jag la väldigt mycket tid på att titta på bilderna på den söta lilla babyn från Sydkorea också. Men samtidigt var jag ledsen men försökte dölja det. Jag skapade min egen värld där Aleksej fortfarande var min bror.
I boken Hva skjedde med Aleksej – Jakten på en lillebror (ej utgiven på svenska) erkänner Kristin att hon och Børre inte försökte sätta sig in i hur dottern hade det och hur hon hanterade situationen.
Vi skulle ha pratat ordentligt med henne om det som hände och förberett henne på pojken som skulle komma från Korea. Kanske sköt vi bara upp det eller så var vi rädda för att hon skulle anklaga oss för att ha svikit Aleksej.
Tre år senare kom också lilla Selma från Seoul. Victoria var 13 år när hon fick en lillasyster.
Klarade du av att ge samma kärlek till dina adoptivsyskon som du skulle gett Aleksej?
– Ja, det tycker jag. Jag var en hormonell tonåring och var helt ärligt kanske inte så intresserad av deras liv då. Anders och Selma hade varandra också även om jag tyckte mycket om dem.
Hon tänker på när Anders kom till familjen i december 1998.
– Jag bytte rum. Jag ville ha rummet som Aleksej egentligen skulle ha fått, jag ville inte att Anders skulle ha det. Sakerna vi hade köpt till Aleksej gömde jag undan. De var ju Aleksejs.
Försökte förstå vad som hänt med Aleksej
Victoria la mycket tid på hästar – och hon försökte ta reda på vad som hände med Aleksej.
Redan som tioåring hade hon samlat alla adoptionspapper som föräldrarna hade gömt i en pärm. Hon satt inne på sitt rum med stängd dörr och läste. Målet var att ta reda på hur sakerna förhöll sig och vilka personer som var inblandade.
Hon satt ofta vid skolbibliotekets dator, men internet var nytt då och hon kom inte speciellt långt, det tog några år till innan nätet var så pass utvecklat att hon fick ut något av det. Victoria vågade inte berätta om detektivarbetet som hon höll på med på fritiden.
Det var också något som jag skämdes lite för – att jag la så mycket energi på någon som jag faktiskt inte kände
– Det föregick i hemlighet. Därför bad jag sällan om hjälp. Det var också något som jag skämdes lite för – att jag la så mycket energi på någon som jag faktiskt inte kände. Jag insåg ju också efterhand att han egentligen inte var min bror.
När Victoria skulle börja på gymnasiet fick hon hjälp av sin mamma att söka till en skola som hade utbyte med Ryssland. 18 år gammal fick hon användning för de ryska glosor som hon hade övat så flitigt på som barn. Utan att föräldrarna visste om det fortsatte hon kampen att försöka hitta adoptivbrodern – i Ryssland.
Åkte till Ryssland
Genom sina efterforskningar hade hon fått veta att Aleksej blivit placerad på ett nytt barnhem. Men vilket var omöjligt att få reda på. Om hon ville ha information måste hon personligen komma till hans första barnhem som låg i Apatity i Murmansk, en över 30 timmar lång tågresa från där Victoria var utbytesstudent. Hon valde att åka på jullovet.
När hon klev av tåget var hon omgiven av snötyngda träd och det enda hon hade med sig var en väska med viktiga papper
– På barnhemmet fick jag besked om att jag måste vända mig till barnomsorgskontoret, men det var stängt över julen. Jag fortsatte att gå från barnhem till barnhem, men utan resultat.
Till slut fick Victoria beskedet att Aleksej bodde hos släktingar i den ryska delrepubliken Kabardinien-Balkarien, norr om Kaukasus.
– Först tänkte jag att det var jättebra, men samtidigt kunde jag inte låta bli att undra hur han egentligen hade det. Jag försökte säga till mig själv att jag skulle lägga det bakom mig, men det kändes väldigt tomt.
Vill gärna träffa honom
2013 och 2014 blev Victoria själv mamma och efterforskningarna stannade av. Men hon kunde hon aldrig glömma Aleksej.
I maj 2016 kom beskedet hon länge väntat på. Efter att sporadiskt ha hållit sig uppdaterad med bland annat rättsprotokoll i Kabardinien-Balkarien såg hon att Aleksej, som då var 22 år, satt i fängelse.
– Jag blev uppriktigt ledsen, men inte överraskad. Han hade året innan dömts till ett och ett halvt års fängelse för ”förberedelse till stöld av annans egendom”. Aleksej och en kamrat hade stulit en gran. Han släpptes från fängelset för andra gången våren 2019.
– Han är ju inte grovt kriminell, men han kan nog begå brott igen med tanke på hur det är i Ryssland. Hade han gjort samma sak här i Norge hade han kanske fått en varning eller böter, han hade inte blivit inburad, säger Victoria uppgivet.
Vad är ditt intryck av hans personlighet nu när du har lärt känna honom i vuxen ålder?
– Han verkar vara en snäll kille. Han är väldigt hövlig och verkar omtänksam. Han säger att han har det bra, men jag förstår att det inte är så men han vill inte att vi ska oroa oss för honom. Aleksej är en kille som har haft ett bra utgångsläge. Men jag är rädd att det är för sent för för honom att få ett bra liv.
Victoria och föräldrarna har kommunicerat med Aleksej via telefon och Skype och fått veta att han har flyttat ihop med en av sina tidigare fängelsekamrater. Hans mål är att få ett jobb, men förhållandena där han bor gör det problematiskt för en person som han.
Trots att hon gärna vill träffa Aleksej är hon osäker på om det kommer att ske.
– Det är andra i mitt liv som jag måste ta hänsyn till. Jag skulle ha velat hitta honom tidigare, då hade det kanske varit lättare att hjälpa honom.
– Jag var besatt av att finna min tilltänkta bror. Utan tvivel.
Jag skulle hitta honom för det hade jag lovat mig själv och även honom – i mitt huvud
– Varför, ja, det har jag frågat mig själv många gånger. Jag vet inte. Jag tror att det såddes ett frö i mig när jag var ung och det växte. Jag skulle hitta honom för det hade jag lovat mig själv och även honom – i mitt huvud. Jag hade också en känsla av att det inte hade gått bra för honom.
Känner viss skuld
Victoria erkänner att det känns svårt att tänka på att Aleksej sannolikt hade haft ett helt annat liv i dag om inte adoptionsprocessen avbrutits för 20 år sedan.
– Jag tror det. Jag har lite skuldkänslor för är att jag på många sätt varit överkänslig. Jag vågade inte be om hjälp och jag vågade inte ringa eftersom jag var rädd att min ryska inte var perfekt.
Tillsammans med sin make och de två barnen har Victoria precis flyttat in i ett nytt hus i Sarpsborg. Bilden av den leende ryske pojken som familjen fick 1998 är inramad finns bland familjefotografierna. Victorias barn som är fem och sex år vet att Aleksej är den lillebror som mamma aldrig fick.
– Jag har berättat för dem att pojken på bilden en gång skulle bli min lillebror, precis som Anders är. Men jag har också sagt att Aleksej på många sätt är min bror i alla fall.
Fotnot: De kursiverade utdragen kommer från boken Hva skjedde med Aleksej –Jakten på en lillebror av Kristin Molvik Botnmark.