Vibekes man Mark har schizofreni: ”Kommer aldrig lämna honom”
Men Vibeke har aldrig funderat på att lämna – tvärtom.
Hon pratar hellre om det än att tysta ner tabut med psykisk ohälsa.
– Man kan inte bara sluta älska någon, säger hon.
För 33 år sedan träffade Vibeke den stora kärleken. Hon var 18 år, han 27 och hennes kollega i kommunhuset.
Vänskapen utvecklades, blomstrade och förvandlades till kärlek, och kort därpå blev de föräldrar till Jamie och sa ja till både med- och motgångar i Stadshuset – utan att inse att det senare skulle komma att bli det viktigaste. Men det vet de nu.
– Det var definitivt inte så här jag hade föreställt mig vårt liv tillsammans. Jag har hoppats så många gånger, men varje gång har mina förhoppningar släckts. Och nu hoppas jag inte längre. Jag vet åt vilket håll det går, och det är inte åt rätt håll. Det finns inget mirakelmedel, säger Vibeke Racey, 51.
Det hon pratar om är sin makes sjukdom. Han lider av schizofreni, som först visade sig när de hade varit tillsammans i tio år.
Kraftiga biverkningar
”Varför skiljer du dig inte? Det är ju inget liv!” var det någon som sa.
De orden glömmer Vibeke aldrig. Vissa har blivit tysta när hon har pratat om sin mans psykiska ohälsa, troligtvis för att de inte förstår. Andra har kommit med olika förslag som hon inte orkar lyssna på, för under de 22 år som Mark varit sjuk har hon mer eller mindre testat allt för att hjälpa honom.
– Men jag har aldrig funderat på att lämna Mark, inte en enda gång. Man kan inte bara stänga av kärleken för att det finns motgångar. Jag kan i alla fall inte det, och jag ska ingenstans, konstaterar hon.
Vibeke är öppen med sin situation, för hon vill inte bygga upp en fasad och låtsas att allt är bra när det inte är det. I nuläget har Mark alldeles för många biverkningar av sin medicin, och får samtidigt inte alls den effekt han hade behövt. Han sover större delen av dagen, och sin vakna tid är han rastlös och vågar sig sällan ut längre än till trädgården på baksidan av deras hus. Därför hoppas Vibeke inte heller längre på bra perioder, för hon tror helt enkelt inte att de kommer igen.
Det här är Vibeke
Namn: Vibeke Racey.
Ålder: 51 år.
Familj: Maken Mark, 60, och sönerna Jamie, 25, och Sean, 22.
Gör: Sjukpensionär.
– Det är riktigt tufft, och jag blir ledsen av att tänka på det. Men jag kan inte försöka lura i vare sig mig själv eller andra något annat, säger Vibeke, som önskar att skuld och skam skulle ta mindre plats när man pratar om psykisk ohälsa.
– Om alla var mer öppna skulle det inte vara lika laddat för oss anhöriga och sjuka. Det gjorde stor skillnad för mig när jag gick med i en anhöriggrupp för fem år sedan. Jag märkte att vi känner likadant. De andra hade också de ledsna eller frustrerade tankarna, och vi kunde prata om det med varandra utan att känna skuld. Vi förstod varandra, och det var riktigt skönt, säger hon.
Gick i terapi mot ångest
Vibeke har själv haft tyngre perioder psykiskt. När hon blev mamma för första gången var det långt ifrån lätt i början. Sonen Jamie hade kolik och var ofta sjuk, så när hon påbörjade en lärlingsutbildning som målare efter ett par månader blev det en jobbig period för den lilla familjen.
En dag slog ångesten plötsligt till för Vibeke, och det kom att ta hela två år innan hon repade sig igen.
Mark, som då jobbade skift på fabrik, tog över och såg till att familjelivet ändå rullade på. Likaså när familjen utökades med ännu en son, Sean.
Men under tiden som Vibeke gick i terapi och steg för steg blev bättre, så förändrades plötsligt Mark. Han drog sig undan, pratade allt mindre och försvann allt som oftast framför datorn.
Han berättade att han hörde röster
– Jag funderade mycket på det. Hade han hittat en annan kvinna? Hade han tröttnat på min ångest? Var han stressad? Jag förstod inte alls vad som hände. Det var inte förrän han berättade att han hörde röster som sa alla möjliga elaka saker till honom som jag förstod. Och ändå inte. För det lät samtidigt otroligt underligt. Men jag visste mycket väl att något var väldigt fel, minns Vibeke, som då kontaktade parets husläkare.
Fick en psykos
I dag vet Vibeke att hennes man hade en psykos. Den varade totalt nio månader, och tre av dem tillbringade Mark inlagd på en psykiatrisk avdelning. När han skrevs ut mådde han fortfarande inte helt bra, men var utrustad med lugnande medel.
– Helt hjärtskärande, svarar Vibeke, när hon ska sätta ord på hur det var att se sin man falla sönder framför hennes ögon.
Roliga, sociala Mark. Hennes själsfrände, som hon kallar honom. För även om det har funnits bra perioder sedan han blev sjuk, då hon skymtat den han en gång var, så har det också varit många dåliga perioder då schizofrenin har överskuggat familjelivet.
Vibeke har försökt skona sina pojkar så mycket som möjligt, även om det inte har varit lätt, när omgivningen samtidigt har förklarat allt med att deras pappa är sjuk.
– Så fort de hamnade lite utanför eller hade en jobbig period i skolan sa alla att det var för att deras pappa är sjuk. De har alldeles för ofta blivit jämförda med sin pappa och hans sjukdom, och det är så orättvist, säger Vibeke, som också upprepade gånger fått frågan varför hon inte bara tagit sina barn och gått vidare.
– Det har verkligen gjort ont när någon har tvivlat på om barnen har det bra hemma, säger hon med tårar i ögonen.
För när Mark har mått för dåligt så har det varit hon, ensam, som fått samla ihop sig och barnen för att gå på familjekalas och andra firanden.
– Däremot har familjen alltid varit förstående, inflikar Vibeke, som samtidigt erkänner att hon har glömt bort att ta hand om sig själv genom åren.
Tar bättre hand om sig
Vibeke beviljades förtidspension för 16 år sedan, dels på grund av en bilolycka där hon drabbades av whiplash, och dels för att kunna ta hand om sin sjuka man, som inte klarade av att vara ensam hemma. Under allt för många år har hon tackat nej till att ses på en fika med vänner, och i stället prioriterat att passa Mark och bara gå på de mest nödvändiga skoltillställningar och utvecklingssamtal.
Vad är schizofreni?
- Schizofreni är en psykossjukdom där den drabbade har återkommande psykoser. Vid en psykos upplever man verkligheten annorlunda och har ofta hallucinationer och/eller vanföre- ställningar.
- Schizofreni behandlas vanligtvis med antipsykotiska läkemedel för att minska vanföreställningarna och hallucinationerna, men även för att minska risken för nya psykoser. Psykoterapi och stödsamtal, samt utbildning, gruppträffar och stöd från socialtjänsten ingår även de ofta i behandlingen.
- Om den som har schizofreni känner på sig att den börjar bli sjuk igen, så är det viktigt att snarast kontakta en psykiatrisk vårdmottagning.
Källa: 1177
Men så för fyra år sedan tackade hon ändå ja till en kompis födelsedagsfest, och upptäckte att hon hade roligt och hur mycket hon hade saknat det.
– Det gick upp för mig att jag har gått miste om så mycket, och att jag behöver det där andningshålet så att allt inte handlar om sjukdom. Det gör det lättare att vara med när jag också ser till att ha tid. Precis som det också hjälper att prata öppet om att vara anhörig till någon med en psykisk sjukdom.
– Jag tycker inte att man ska tysta ner tabun, vi ska hellre prata ihjäl dem. För jag skäms inte på något sätt över att vara gift med en man med schizofreni, även om det finns många fördomar om det.
Svensk bearb: Susanne Lolling