Vera jobbar på ätstörningschatt: ”Många unga har svår ångest”
– Ångesten är ofta kopplad till hur de ser ut, vad de äter och att de straffar sig själva genom att inte äta, berättar Vera som är volontär och Storasyster på Tjejzonen.
Så länge Vera Ebbesson Dehlin, 29, kan minnas har hon haft ett intresse för människor och en känsla av att vilja hjälpa. Hon tror att det kommer hemifrån, med en mamma som är sjuksköterska och en pappa som bland annat studerat på socialhögskola.
Själv började Vera plugga till socionom, men bytte bana och är nu projektledare på en mediebyrå.
– Jag har alltid varit uppmärksam på vad som pågår omkring mig och blir ofta berörd av människoöden. Och jag har alltid velat göra något mer utöver jobbet och mina ”vanliga” intressen, som att träna och träffa kompisar, säger hon.
Genom en bekant kom Vera i kontakt med Tjejzonen. Efter en intervju gick hon deras internutbildningar, och sedan två år tillbaka är hon en av de volontärer som tar emot samtal från unga tjejer mellan 10–25 år som behöver någon att prata med, anonymt om de så vill.
Började i Tjejzonens ätstörningschatt
Som ung kvinna känner Vera igen många av de tankar och känslor som tjejerna bär på.
– Även om jag hade en trygg uppväxt så hade jag som många andra tonårsproblem som handlade om utseende, killar, vänner och prestationskrav. När jag pratar med tjejerna refererar jag ofta till mig själv, vilket är ett bra sätt att skapa kontakt på. Jag försöker förmedla en känsla av att mycket faktiskt blir bättre och går över, även om det är svårt att tro när man är mitt i det. Efter ett samtal säger vissa att de ser fram emot att bli äldre och vuxen, berättar Vera.
Det här är Vera
Namn: Vera Ebbesson Dehlin.
Ålder: 29 år.
Bor: På Södermalm i Stockholm.
Familj: Sambo, föräldrar, två äldre bröder med familjer.
Gör: Projektledare på en mediebyrå.
Delar av utbildningen som Vera gick är inriktade på ätstörningar, och Vera sitter nu främst i Tjejzonens ätstörningschatt, som har fokus på tjejers mående kopplat till mat, vikt, kropp, träning, ideal och kontrollbehov.
Vera har själv ingen erfarenhet av ätstörningar, men menar att det inte är ett krav.
– Det viktigaste är att vi förstår ätstörningsproblematiken, det är inte meningen att vi ska bota eller hjälpa de här tjejerna ur sin ätstörning. Vår funktion är att finnas där för dem, att spegla och bemöta dem och vara en lyssnande person som inte är vårdpersonal eller förälder.
Som Storasyster (Tjejzonens benämning på volontärerna) handlar samtalen om att ge omtanke, kärlek och att bry sig om tjejerna som hör av sig – Lillasystrarna.
– Vårt fokus är att vara kvar i stunden med Lillasystern, och att ställa många frågor så att hon själv kan komma fram till vilket problem hon har och hur hon skulle kunna bli hjälpt, berättar Vera.
Se också: Tjejzonen tipsar: Så skapar du dialog med din tonåring
Kontroll, ångest och press leder till ätstörningar
Flera av tjejerna som hör av sig till Ätstörningschatten har aldrig tidigare pratat om sina problem med någon vuxen. Vera beskriver tjejerna som väldigt kloka och att de har stor självinsikt, men att många känner skam och rädsla över att inte bli trodda för att det inte syns att de har en ätstörning. Vissa är rädda att folk ska tro att de överdriver eller hittar på för att få uppmärksamhet.
– Ibland är det svårt att förstå hur mycket ångest som tjejerna på andra sidan skärmen har. Ångesten är ofta kopplad till hur de ser ut, vad de äter och att de straffar sig själva genom att inte äta. De kan också ha ångest över att inte vilja vara ätstörda, samtidigt som de känner rädsla för att bli friska, berättar Vera.
Ätstörningschatten är öppen fem dagar i veckan, två timmar per kväll. Vanligtvis är det runt 3–4 Storasystrar per pass som sitter redo att lyssna. I många fall är det inte själva ätstörningarna som tjejerna börjar pratar om – det finns ofta bakomliggande faktorer som har lett till problemen.
– Man får bland annat höra om en stor press från föräldrar och familj kring andra saker, men som leder till en ökad kontroll och ett fokus vad gäller maten. Det kan till exempel handla om tydliga och höga förväntningar hemifrån, att de ska lyckas och få toppresultat i skolan.
Ätstörningar
- Man kan ha en ätstörning om man tänker mycket på sin kropp och sin vikt och är sträng och dömande mot sig själv. Ätstörningar syns inte alltid utåt.
- Exempel på ätstörningar är anorexi, bulimi och hetsätningsstörning.
- Anorexi innebär att man håller en strikt diet, fastar eller svälter sig. Det är vanligt att även träna överdrivet mycket.
- Bulimi innebär att man hetsäter och därefter försöker göra sig av med maten, ofta genom att kräkas eller använda laxermedel.
- Hetsätningsstörning innebär att man har perioder av hetsätning, utan att man försöker göra sig av med maten efteråt.
Tecken på ätstörningar:
- Man blir mer och mer fixerad vid vad man äter och sin vikt.
- Man skjuter upp eller hoppar över måltider, äter långsamt och oftast ensam.
- Man äter stora mängder onyttig mat när man är ensam.
- Man är kritisk till sin kropp.
- Man måste äta viss mat på ett särskilt sätt, annars får man ångest.
- Man kan även känna sig nedstämd, deprimerad, ha ångest, vilja skada sig själv eller ha självmordstankar.
Källa: 1177.se
Ett annat bakomliggande mönster Vera kan se är utseendefixering och en press från omgivningen och samhället.
– De kanske vill se ut som olika tjejer de ser på sociala medier, vilket ju är så otroligt missvisande och egentligen inte alls normen, säger hon uppgivet.
Tjejer har skadat sig under samtal med Tjejzonen
Bland det svåraste med att vara Storasyster tycker Vera är att hon inte kan göra allt för de Lillasystrar hon pratar med.
– Det är speciellt att lyssna på en tjej som mår så dåligt, när jag efteråt bara kan stänga ner min dator och fortsätta med mitt. Man måste acceptera att man inte kan hjälpa henne på alla sätt, annars blir det här uppdraget svårt, säger hon.
Det har hänt att Vera pratat med tjejer som säger att de vill skada sig själva, eller till och med har skadat sig under samtalets gång.
– Det vi gör då är att be dem gå iväg och plåstra om sig, och råda dem att tillkalla hjälp om det skulle behövas. Det är otroligt tufft, säger hon.
Om Tjejzonen
- Tjejzonen är en partipolitiskt och religiöst obunden ideell förening, och Sveriges största stödorganisation för tjejer.
- Föreningen vänder sig till ungdomar som identifierar sig som tjejer mellan 10–25 år och kämpar för tjejers rätt att bli lyssnade på, samt att den psykiska ohälsan och utsattheten hos målgruppen ska minska.
- Tjejzonen har 300 medlemmar, varav 250 är volontärer.
- De utbildade volontärerna kallas för ”Storasystrar” och stöttar via chatt, mail, videosamtal och fysiska möten. De tjejer som stöttas kallas för ”Lillasystrar”.
- Under 2020 genomförde Tjejzonen omkring 10 000 stödsamtal.
- Som ung tjej kan man även välja att ha kontakt med en och samma Storasyster under ett års tid.
- Några av volontärerna pratar fler språk än svenska för att kunna stötta tjejer som är nyanlända i Sverige.
- Tjejzonen driver också Ätstörningszonen, för tjejer och anhöriga med frågor kring ätstörningar.
- För den tjej eller anhörig som har juridiska frågor har Tjejzonen en särskild stödmail.
- Volontärerna på Tjejzonen har tystnadslöfte och ingen anmälningsplikt.
- Tjejzonen är medlem i organisationen Unizon som samlar tjej- och kvinnojourer, samt KSAN (Kvinnoorganisationernas samarbetsråd i alkohol- och narkotikafrågor).
- Föreningen finansieras främst av offentliga bidrag, samt bidrag från företag, stiftelser och privatpersoner.
- Läs mer på www.tjejzonen.se.
. #systerskap
För att hantera sina egna känslor efter ett jobbigt samtal pratar Vera ibland av sig med nära och kära, utan att röja Lillasystrarnas identiteter. En gång per termin träffar hon även andra Storasystrar som vet vad uppdraget handlar om, och ibland kontaktar hon sin samordnare på Tjejzonen.
– Jag kan lätt fastna i saker, men det är något med distansen genom datorn som gör det lättare att släppa vissa saker än om man hade träffat tjejerna i verkligheten, säger hon.
Eftersom samtalen ofta är anonyma vet Vera sällan hur det går för de Lillasystrar hon pratar med. Men hon känner ändå att hon gör ett viktigt arbete.
– Jag måste tänka att jag gör det jag kan, att jag använt ett par av mina timmar på dygnet till att faktiskt göra skillnad. Jag har kunnat säga till Lillasystern att hon inte är ensam, att det finns fler som känner likadant och att jag finns där för henne och delar hennes känslor under den tid vi pratar. Även om problemen kanske kvarstår efteråt så har jag hjälpt henne en liten bit på vägen för att må bättre.
Som tonåring hade Vera själv sällan någon att prata med om sina innersta känslor.
– Jag hade inga systrar, bara äldre bröder, och med sina föräldrar kan man ju inte alltid prata om allt. Och jag kände absolut inte att jag ville prata med någon lärare eller skolsyster, säger hon.
Vera hade gärna haft en fem, tio år äldre och neutral person att anförtro sig åt, någon som inte skvallrade vidare eller la någon värdering i hennes känslor och tankar. Hon önskar att alla unga tjejer kunde ha en sådan person i sina liv.
– Många Lillasystrar som jag pratar med säger att de önskar att jag hade varit deras storasyster på riktigt. Så det känns jättefint att kunna vara en Storasyster för så många.