Väninnorna startade ett eget minikollektiv: ”Människan är inte skapt att bo själv”
Den före detta tvättstugan är full med nyskördade grönsaker. Här ska bli ett skafferi för allt det goda som Karin Saler odlar. Hon och väninnan Tanja Ehrenberg visar runt i sexrummaren som är deras gemensamma hem. Här bor de med sina tonårsbarn och ingen av dem kan tänka sig ett bättre sätt att leva, även om det inte är skrivet i sten att de alltid ska bo tillsammans.
Det är snart fem år sedan som Tanja och hennes barn Nico och Ebba flyttade in till väninnan Karin och hennes barn Allan och Nikki.
Tungt att vara ensam mamma med tonårsbarn
Karin har stor erfarenhet av att bo både med vänner och med inneboende och trivs allra bäst med ett gemensamt boende. Tanja har aldrig tidigare bott i kollektiv och om inte frågan hade kommit i precis rätt tid är det inte säkert att hon svarat ja.
– Jag levde ett traditionellt kärnfamiljsliv med man och barn, villa och Volvo. När vi separerade fick jag en lägenhet med ett renoveringskontrakt i en förort utanför Stockholm. Jag var inte lycklig där, det var deppigt och betydligt tyngre än jag trott att vara ensam mamma med tonårsbarn. Det var också omgärdat av ett stigma som jag inte trivdes med. Jag hamnade i en offerroll och fick ofta den medlidsamma frågan:
– Men Tanja, hur går det för dig?
Tanja hade lärt känna Karin via gemensamma vänner, och även deras barn umgicks i samma kamratkretsar. Båda hade separerat och båda hade mist en förälder, de hade mycket att prata om. Under Tanjas och Karins fikaträffar berättade Tanja att hon inte trivdes med sitt nya liv som singelmamma.
– Då sa Karin: Men ska du inte prova att flytta in här då? Jag behövde inte fundera länge innan jag sa ja. Och så kom vi hit med vårt flyttlass, som bland annat bestod av ett berg av kartonger med osorterade saker efter min mamma.
Karin skrattar och säger att Tanjas kartongberg nu fick samsas med hennes berg av saker efter en avliden far.
– Nu har vi sakta betat av innehållet i de flesta kartongerna. Det har varit som en gemensam terapi, med många samtal om våra rötter.
Tanja nickar och säger att det var en långsam och viktig process.
– Våra föräldrar som var unga på 60- och 70-talet bröt med det gamla. Genom att gå igenom deras, och även deras föräldrars, ägodelar väcktes tankar och reflektioner kring vad vi bär med oss, vilka vi är. Ett stort tema har varit städning och hur man förhåller sig till hushållsarbete, och vi har landat i att det är viktigare att ta hand om livets processer än att ha ett perfekt hem, säger Tanja.
Eftersom hon och Karin är så samstämmiga i sin syn på hemmets arbete behövs det inga regler för hur det ska skötas.
– Ett tag hade vi en idé om att lördagar skulle vara städdagar och alla hade ansvar för ett rum, men det där har runnit ut i sanden nu. Alla tar naturligt sitt ansvar för både städning och mat, det är otroligt avslappnat och prestigelöst. Det uppstår sällan någon irritation över vem som ska göra vad, så där som det ofta gör i en parrelation.
De två familjerna har heller ingen matkassa, de turas om att handla och laga mat och tänker att det jämnar ut sig i slutändan. Det är inte alltid hela gänget äter middag tillsammans. Här finns såväl vegetarianer som veganer och köttätare, och alla får den mat de behöver.
Fakta minikollektivet:
Hyreslägenheten på Södermalm i Stockholm är 131 kvadrat stor och fördelar sig på sex rum och kök. Boendet kostar dem 8200 kronor var per månad.
Här bor:
Namn: Karin Saler, 48 med barnen Allan, 18, och Nikki, 14.
Gör: Arkitekt som utvecklar gemenskapsodlingar och föreläser om att våga förändra.
Namn: Tanja Ehrenberg, 51, med barnen Nico, 20, och Ebba, 18.
Gör: Jobbar på biståndsorganisation.
– Men en gång åt jag och Karin chokladbollar till middag. Alla barnen hade fått mat och vi orkade inte fixa något åt oss, men det gick också bra, skrattar Tanja och berättar att Allan nuförtiden ofta lagar mat åt dem alla.
Inte helt konfliktfritt i kompiskollektivet
Vi har slagit oss ner i vardagsrummet, som också är mammornas sovrum. En av dem sover i en säng som står här, den andra sover i rummets generösa soffa.
– Men vi har nog alla sovit i alla rum vid något tillfälle, skrattar Karin och berättar att barnen har sina egna rum, men att det är sällan som alla är hemma samtidigt. När barnen har pappaveckor, och något sovrum står tomt, händer det att mammorna sover i barnens rum.
Att Karin och Tanja inte har egna sovrum är inget problem, båda sover gott i det delade vardagsrummet.
– När någon har en kärleksrelation så är de välkomna att hälsa på, men inte flytta in. Jag har nyligen avslutat ett distansförhållande. Han ville att vi skulle flytta ihop, men jag vill fortsätta att bo här, säger Tanja.
Karin nickar och säger att även hon har ett distansförhållande just nu, men det finns inga planer på att lämna kompiskollektivet. Inte för stunden i alla fall.
– Vi njuter av hur vi lever just nu, men det kan ta slut nästa månad eller om tre år. Vi har inte förbundit oss till något, vårt samboende är helt kravlöst och det är därför vi trivs så bra, säger Karin.
Det har förstås inte varit helt friktionsfritt alla dagar i kompiskollektivet.
– Från början var inte alla barn glada över att vi skulle bo ihop. Nico var 16 år och tyckte att det var asjobbigt med en massa folk överallt. Numera trivs Nico bra i lägenheten och med alla oss som bor här. Människan är inte skapt att bo själv, vi har hittat en fungerande form för en kravlös gemenskap. Jag känner mig alltid förstådd, säger Tanja.
Karin nickar och säger att både hon och Tanja är i samma fas i livet just nu:
– Vi lyssnar inåt och funderar kring hur vi vill leva. Vi är på samma upptäcksfärd i livet, där vi försöker bortse från samhällets idéer om hur man ska leva sitt liv.
Vårt samboende är helt kravlöst och det är därför vi trivs så bra
Både Karin och Tanja jobbar hemifrån ibland. Just den här dagen har Karin legat på balkongen och jobbat, medan Tanja haft ett videomöte inomhus.
Väninnorna berättar att de brukar börja morgnarna på ett stillsamt sätt.
– Vi tänder levande ljus, äter frukost och sitter och pratar, i stället för att springa runt och stressa, säger Karin och berättar att barnen vaknar vid olika tider så det är sällan kö till badrummet. Om någon har extra bråttom får den första tjing.
– Allan brukar komma ut i vardagsrummet när vi sitter där och dela med sig av något han tänkt på, innan han drar vidare. Det är fint, säger Karin med en nick mot sonen som slagit sig ner runt soffbordet i vardagsrummet.
Även om det är här tv:n står så är det sällan den är i gång. Om något av barnen vill se en film med kompisar så sätter sig de vuxna i kökssoffan och umgås.
– Vi har vår som egen realityserie med sex karaktärer som förändras från säsong till säsong. Det är aldrig tråkigt eller händelselöst.
Allan har bott nästan hela sitt liv med kompisar och det är så han vill fortsätta leva – ett gott betyg för de vuxnas val av boendeform:
– Det är nästan bara fördelar med kompisboende även om det kan vara jobbigt om man själv mår dåligt. Tanjas barn är inte som syskon, men jag är tajtare med Nico och Ebba än vad jag är med andra kompisar. En dag vill jag ta över den här lägenheten och fylla den med mina vänner. Det ser jag fram emot!
