Cecilia: Vi blev bästa vänner trots åldersskillnaden

Efter reklamen: Se också: Ida och Inka trotsar ålderbarriären - är världens bästa grannar

Kort efter att jag fyllt 41 år blev jag lämnad av min dotters far, som meddelade mig en kväll att han hade hittat någon annan.

Inom en månad hade Amanda, som var tio år, och jag flyttat in i ett hyrt hus för oss själva. Det låg i en liten by utanför vår gamla stad och på det sättet förlorade jag också våra grannar. Men det var det enda hus jag hade råd med.

Jag kände mig ensam – umgicks inte med någon

Under den första tiden hade jag fullt upp med att komma i ordning i huset, och samtidigt var jag också ­upptagen med att se till att Amanda trivdes och kom in i den nya rutinen med att ­besöka sin pappa på helgerna.

När jag till sist hade möjlighet att känna efter insåg jag att jag kände mig ensam, ­riktigt ensam. Båda mina föräldrar dog tidigt, och min bror bodde med sin familj i den andra ­änden av landet. Mina kollegor var trevliga, men inte personer jag umgicks med på fritiden.

relationerSiv: Jag hittade en fantastisk vän sent i livet

Det gjorde särskilt ont att de få gemensamma vännerna jag och mitt ex hade verkade välja honom. Det var ju ändå jag som hade blivit dumpad. Det fick mig att känna mig ännu mer som någon som andra inte ville vara tillsammans med. Jag var blyg, så jag hade svårt att se hur jag skulle ­kunna skaffa nya vänner.

Genom mitt köksfönster hade jag utsikt över min ­äldre granne Kristines gula timmerhus. Hon måste ha haft en stor familj, för jag såg henne regelbundet krama några som måste vara barn och barnbarn, och vinka glatt ­efter ­bilarna. Det sved i hjärtat, det var precis en sådan stor, lycklig familj jag hade drömt om.

Startskottet på vår goda vänskap

En dag stod jag och klippte rosenbuskarna i trädgården. Jag måste ha gjort helt fel, eller så såg jag sorgsen ut, för plötsligt stod Kristine där och frågade försiktigt om jag behövde hjälp. Det slutade med att vi pratade om allt från rosskötsel till bylivet. Innan hon gick, log hon och sa:

– Vill du komma över och ta en kopp kaffe ­någon dag?

Först tänkte jag att hon inte menade allvar, men när Kristine upprepade inbjudan några dagar senare tog jag henne på orden.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Det var ­precis lika trevligt i hennes ­lilla kök som jag hade föreställt mig. Över kaffet och Kristines hembakta bullar pratade vi om våra familjer.

Till min fasa började min röst skälva lite när jag berättade om uppbrottet från Amandas far och hur svårt det var att stå på egna ben igen. Men Kristine fick mig att le när hon torrt konstaterade att den mannen nog inte var värd att satsa på ändå.

Under de närmaste månaderna blev det en vana för Kristine och mig att bjuda in ­varandra på kaffe.

Våra samtal blev så småningom mer förtroliga. Jag upptäckte att hon var en bra lyssnare och hade massor av erfarenhet som jag kunde lära av. Jag tror att hon kände att jag behövde tas lite under vingarna vid den tiden i mitt liv.

relationerPernilla: Vår kärlek gick inte att stoppa

Jag kände stor tacksamhet och var angelägen om att återgälda hennes vänlighet, så jag bjöd in henne när Amanda och jag gjorde utflykter i närområdet. När jag bakade bad jag också Amanda att gå över med något till Kristine. Det jag inte kunde säga med ord kunde jag i alla fall säga med kaka.

Vi bryr oss inte om ålderskillnaden

I dag har Kristine och jag varit grannar i över ett år, och även om jag aldrig hade trott det, har hon blivit min bästa väninna. Det kan låta konstigt, eftersom det är nästan 27 år mellan oss, men vi ­delar många intressen.

Samtidigt har Kristine en ­optimism som lugnar mig, och hon har ­alltid ett gott råd eller en kram redo.

Amanda har börjat kalla henne för ”den bästa ­grannen”, och jag misstänker att Kristine är ganska stolt över det. Hon har till och med börjat bjuda in Amanda och mig när hon har stora ­familjesammankomster – för, som hon säger, vi är ju numera familj.