Tina: Min son lät mig inte träffa någon ny kärlek
Jag blev änka tidigt i livet och Simon och jag hade plötsligt bara varandra. Men trots att livet utan Kalle var tufft gick det ändå vägen.
En dag träffade jag Gunnar. Simon hade hunnit fylla 14 år då. Fram till dess hade jag inte funderat särskilt mycket över kärleksrelationer, men när Gunnar kom in i mitt liv insåg jag hur ensam jag faktiskt hade känt mig. Ändå tog jag det väldigt försiktigt. Jag hade älskat Kalle av hela mitt hjärta och tanken på att släppa in en ny man i mitt och Simons liv kändes nästan som ett svek. Men jag visste också att Kalle inte skulle ha velat att jag avstod från kärleken.
Eftersom Simon var i en känslig ålder skyndade Gunnar och jag långsamt och träffades bara ibland. Till en början tycktes allt gå över förväntan. Simon tyckte om Gunnar och jag trodde därför inte det skulle bli något problem att flytta ihop när två år hade gått.
Men när jag berättade om våra samboplaner för Simon blev han ursinnig.
– Ska du flytta ihop med honom? Men pappa då? sa han.
– Pappa har varit borta i väldigt många år, Simon. Och jag tycker om Gunnar. Jag tror till och med att jag älskar honom.
– Mer än du älskade pappa? for han ut mot mig och tyckte att jag var en svikare.
Jag ville inte stressa honom och Gunnar höll med mig. Vi beslöt oss därför för att fortsätta träffas som vi gjort dittills. Men åren gick och varje gång jag förde saken på tal blev Simon lika arg. Inte förrän han själv flyttade hemifrån för att läsa på universitetet kunde Gunnar och jag starta ett gemensamt liv.
Vi hade det verkligen bra tillsammans när vi väl flyttade ihop. Jag var säker på att Simon skulle lära sig att acceptera vårt förhållande med tiden. Men jag hoppades förgäves. Han vidhöll sin uppfattning om att jag svikit hans far, och sa mer eller mindre upp kontakten med mig genom att sluta ringa eller komma och hälsa på.
Min förtvivlan växte. Jag kände mig verkligen som en dålig människa och grät på nätterna.
– Du får inte känna så, försökte Gunnar trösta mig. Det är Simon som ställer orimliga krav på dig, det måste du förstå.
Till slut började jag fundera på om Gunnar och jag borde flytta isär.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
– Jag menar bara för en tid, förklarade jag, så att Simon får tid att vänja sig. Jag ville ju inte förlora min son. Men Gunnar bara skakade på huvudet:
– Han har haft åratal på sig att vänja sig. Det är dags att han förstår att du och jag älskar varandra. Han är vuxen nu.
Det var också vad jag sa till Simon nästa gång vi talades vid i telefon.
– Du får tycka vad du vill, men Gunnar och jag tänker fortsätta att leva tillsammans. Vi älskar varandra och vi är lyckliga, och jag tycker faktiskt att jag förtjänar att vara lycklig.
Jag sa också att jag inte ville att han skulle tycka att jag hade svikit hans pappa. Det var helt enkelt inte sant, menade jag och hoppades nu på hans förståelse.
Men Simon blev ursinnig och slängde på luren och jag fruktade att jag förlorat min son för alltid. Efter några veckor ringde han dock upp, och för första gången på flera år hade vi ett riktigt fint samtal.
Och efter ett tag kom han till och med och hälsade på mig och Gunnar. Sedan dess har det hänt mycket i Simons och min relation. Han har blivit mycket mjukare och har helt slutat att anklaga mig för att svika hans far. Mot Gunnar är han artig och trevlig och vi har i många år nu byggt upp en fin familjerelation. Gunnar är även en fantastisk bonusfarfar till Simons små barn.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]