Therese Krupa om att vårda en döende anhörig: ”Som en hemlig klubb”
”Helt plötsligt är det som att man upptas i en hemlig klubb man inte kände till”, skriver hon.
Många av oss kommer någon gång att uppleva känslan när en nära anhörig går bort. Det är förstås en oerhört smärtsam upplevelse att se den man älskar långsamt försvinna bort eller hastigt ryckas ifrån en.
För Therese Krupa, bloggare hos allas.se, är den verkligheten här nu.
Kontrasterna i livet
I tidigare blogginlägg har trebarnsmamman berättat om sin egen pappa, som fick sin cancerdiagnos förra sommaren och som har behandlats med cellgifter.
I slutet av april skrev Therese, som är aktuell i det nya träningsprogrammet Bästa träningen i SVT, ett blogginlägg där hon berättade om de stora och konstiga kontrasterna i livet där hon jonglerar småbarnsvardagen samtidigt som hennes pappa är väldigt sjuk.
”Aldrig har mitt liv känts som två så parallella spår. Å ena sidan berättar jag entusiastiskt att jag ska vara med i ett träningsprogram. Morris fyllde 6 år häromdagen och igår hade Mira gymnastik precis som vanligt på onsdagar. Å andra sidan ligger pappa i rummet härintill och kommer sannolikt inte att hinna se våra träningsprogram sändas. Än mindre vara med när vi firar 10-årig bröllopsdag. Eller när jag fyller 40", skrev hon då.
”Kollektiv form av beundran”
I ett nytt inlägg på bloggen, som har fått rubriken Att ta sig igenom ett slutskede, skriver hon nu känslosamt om hur hon upplever en stor beundran för andra som genomgår eller har genomgått förlusten av en nära anhörig. Hon jämför det med hur det var när hon blev mamma för första gången.
”När jag såg mammor i närområdet slogs jag av någon kollektiv form av beundran och samhörighet – vi har alla gått igenom det här. Vi har pressat våra kroppar och sinnen till det yttersta och fött fram liv. Hur var det ens möjligt? Alla kvinnor före mig, alla kvinnor efter? Detta livets kraftprov?”, skriver hon.
Rikard, 28, dog av corona - hör broderns känslosamma farväl:
Tänker på alla som vårdar anhöriga
Hon beskriver att hon upplever ungefär samma känsla i dag, när hon tvingas se på hur hennes pappa blir allt sjukare.
”Det slog mig med sån kraft häromveckan när jag promenerade hem efter att ha varit hemma hos mamma och pappa. Att det är så många innan mig som har hållit i allt tunnare händer, pussat på kala hjässor och strukit över beniga armar. Som har tagit tempen, doserat smärtstillande, hjälpt till med näringsdryck och vatten. Som stöttat och burit och hoppats in i det sista. Det är också livets kraftprov, det vet jag nu”.
Som en klubb för sörjande
Therese berättar vidare om hur sorgklumpen i bröstet plötsligt gör sig påmind i form av ett minne som ploppar upp, och hur tröjärmen än en gång blir full av snor – samtidigt som livet och vardagen rullar på med rostmackor som ska bres och gympapåsar som ska packas.
Nu säger att hon kan förstå alla andra som genomgår något liknande på ett helt nytt sätt. Att hon känner en helt ny samhörighet med vänner som också upplevt en anhörigs bortgång.
”Det var som en tjej skrev till mig på Instagram – helt plötsligt är det som att man upptas i en hemlig klubb man inte kände till. Klubben för de sörjande, som har gått igenom liknande avgrundsdjupa perioder”, skriver hon.
Finner tröst
Therese skriver i sitt blogginlägg också att det nyfunna klubben, hur sorgligt och hemskt det än är att vara medlem i den, faktiskt blir till en form av tröst.
”Samhörigheten är mer kraftfull än jag hade trott. Och den ger också en tillförsikt i att det går att ta sig igenom, även fast det ofta känns helt ogörbart”.
