Therese hittade sin kärlek död – vägen tillbaka från missbruket
Therese, 28, har sett livets mörka vrår, levt i dem och lärt sig från dem.
– När det var som värst sålde vi allt vi ägde för att kunna köpa droger. Till och med vår sängram, vi sov på en madrass på golvet, berättar Therese.
Efter att Therese tagit droger för första gången skulle det ta ytterligare tolv år innan hon bestämde sig för att göra en livsförändring – och den gången på riktigt. Vägen dit var lång och fylld av misär, men också kärlek. Idag vågar hon gå emot sina rädslor, förr lät hon sitt liv styras av dem.
–Mitt självförtroende har inte funnits någonstans. Jag hade förebilder som sa ”jag kan inte, jag kan inte” och det präglade mig så hårt. Det är inte konstigt att jag inte trott på mig själv.
Therese växte upp i en till synes vanlig familj. Hon bodde i villa tillsammans med sina föräldrar och två småsyskon. I tidiga tonåren gjorde hon revolt och började dricka alkohol. Drogerna kom in i bilden så småningom.
Redan som 15-åring tog Therese amfetamin första gången, och tyckte om hur det fick henne att känna sig. Men då anade hon inte hur hårt grepp drogen skulle få om henne, och hade ingen insikt i vilken inverkan den skulle ha på hennes hjärna. Att den skulle göra henne sjuk.
Hon beskriver hur hon länge var i en romansfas med drogerna, även när hon som 17 åring blev tagen av polis och gick med på en frivillig behandling.
I nästan ett år bodde hon tillsammans med andra ungdomar som hade olika problem. Några hade missbruk, medan andra kunde ha självskadebeteenden eller ätstörningar.
Men någon behandlingsterapi erbjöds aldrig.
– Jag hade ingen insikt i mitt eget missbruk. Vi bara väntade ut tiden tillsammans.
Under permissionerna kunde Therese dricka alkohol, och tänkte att så länge hon bara höll sig till det så var det lugnt. Men sakta sköt hon på sina gränser och en tid efter att behandlingen avslutats började hon ta andra droger.
Samtidigt blev umgänget än mer destruktivt. Tabletter blandades och minnet från den tiden är överhuvudtaget luddigt. Det var under den här tiden som Therese dessutom introducerades för att injicera drogen med kanyl, något som hon lovat sig själv att aldrig göra.
"Två sjuka hjärnor"
Personer i Therese närhet reagerade på hennes eskalerande missbruk, och gjorde orosanmälningar till socialtjänsten, vilket ledde att hon fick en LVM-placering (enligt lagen om vård av missbrukare i vissa fall). Och den här gången var romansfasen över. Therese förstod att hon hade ett problem och mycket självhjälpsarbete framför sig.
Hon lärde sig hur hennes hjärna blivit "sjuk". Drogerna hade kopplat om hennes belöningssystem och ville alltid komma i första hand. Therese beskriver det som att ha en djävul på sin axel.
Under ett möte för nyktra missbrukare fick hon upp ögonen för en man. Hon blev tagen av hans sätt att föra sig, hur han pratade och hans tankegångar.
Therese drar efter andan när hon berättar vidare.
– Jag visste att jag skulle bli kär i honom.
Mannen som Therese hade spanat in hette Jens, och hade även han känt något när deras ögon möttes. När de träffades utanför behandlingsterapin hade de oändligt att prata om och förälskade sig i varandra.
Men båda hade fortfarande ett underliggande beroende och med två sjuka hjärnor tog de tillsammans ett återfall. Den här gången tog deras missbruk dem raka vägen in i misären. De injicerade amfetamin dagligen, sålde allt de ägde, blev av med sin bostad och sov på vänners soffor.
Trots att de båda var djupt nere i ett missbruk var de övertygade om att drogen inte var vad som höll dem ihop.
– Det är inte sunt att träffas på det sättet, men jag kände ändå så otroligt mycket kärlek emellanåt. Jens skattade mig till skyarna, säger Therese och fortsätter:
– Sättet vi pratade, sättet vi närmare oss varandra, energimässigt och känslomässigt, det var något jag aldrig hade känt innan. Det var så jävla fint. Även om det var misär.
En dag kände de båda att det var nog. De var trött på att umgås med människor vars missbruk var det enda som förenade dem, de var trött på jakten, de var fullkomligt utmattade av den misär de satt sig själva i – och visste att de måste be om hjälp för att ta sig ur den.
– Vi berättade för en vän att vi ville bli drogfria. Han körde långt för att hämta oss och lät oss bo i hans hem med familj och barn. Att komma till den värmen kändes obeskrivligt.
Therese ögon blänker av tacksamhet när hon pratar om vännens insats. Med rätt personer omkring sig och en beslutsamhet att bli nykter tog de en dag i taget.
Friade på julafton
Att kärleken mellan Therese och Jens inte bara fanns där när droger var med i bilden bekräftades med tiden. Med varandra som stöd levde de nyktert, fick en lägenhet, jobb, började studera och tränade flera gånger i veckan. Och kärleken spirade. På julafton gick Jens ner på knä framför hela sin familj och lyckan var total.
När Therese och Jens har varit nyktra i 18 månader börjar de under en promenad prata om droger, och den här gången leder samtalet åt ett annat håll än det brukar.
– Våra sjuka hjärnor började färga tankarna, och istället för att se det negativa började vi prata om att vi också har haft roligt. Samtidigt som vi visste att det inte var en bra idé sa vi att en gång kanske inte skulle skada, säger Therese och fortsätter:
– Sen hamnade den känslan i magen, det extrema drogsuget. När man bollar med någon som är på samma nivå blir det svårt att styra bort från det.
De tog tillsammans ett återfall, trots att de inom sig förstod att det var fel. Efter en vecka utan sömn och mat insåg de båda hur de hamnat i samma spiral och Therese spolar ner drogerna.
De tänder av i några dagar, fast beslutna att lämna misstaget bakom sig. Men vad Therese inte vet är att Jens beställt mer droger på internet utan att berätta det för henne – något hon än idag inte förstår eftersom de kunde prata om allt med varandra.
En dag efter att Therese var på sitt nya arbete får hon dålig känsla i magen och börjar ringa Jens. När han inte svarar tänker hon att han är på gymmet. Men känslan vill inte lämna henne och utan att veta vad som har hänt får Therese en panikattack.
När hon öppnar dörren till deras hem ser hon Jens ligga livlös på golvet, och framför sig har hon stunden som kom att ändra allt hon hoppats på om sin framtid.
Therese påbörjar hjärt- och lungräddning, ringer ambulans och gråter panikartat. Men Jens liv går inte att rädda.
– Det kommer poliser till platsen och jag ber dem ta mig därifrån, jag visste att jag skulle få ett återfall om jag stannade kvar.
Tacksamhet lika djup som sorgen
Traumat efter att ha förlorat Jens har Therese vänt till motivation för att fortsätta vara nykter.
– All den kärlek Jens gav mig kommer aldrig försvinna, den hjälper mig att leva så som jag vet att han hade velat.
Idag ansvarar hon för sitt eget självförverkligande och känner av lyckotopparna i livet än kraftigare, och är evigt tacksam till sig själv för att hon inte gett upp.
– Jag har gjort fotarbetet själv, men tagit mycket hjälp av omgivningen. För mig är drogerna det minsta problemet. Mitt riktiga problem är hur jag hanterade känslor och tankar, säger Therese och fortsätter:
– När man har ett inbyggt mönster som man haft hela sitt liv är det svårt att bryta sig loss, men det går. Jag har ett ansvar som vuxen att göra något annorlunda om jag inte är nöjd. Nu känner jag mig ibland som världens mest tacksamma person.
Se också: Marianne vakar hos döende människor: ”Ingen ska behöva dö ensam”
Therese tror sig vara så tacksam just på grund av alla motgångar hon mött. Eftersom hon vet hur det är leva utanför samhällets gemenskap kan hon uppskatta alla små vardagssaker så innerligt.
Idag utbildar Therese sig till undersköterska och jobbar på sjukhus. Hon har en mysig lägenhet, och har för inte så länge sedan kommit hem från en lång resa i Asien.
Hennes bakgrund har gjort henne målmedveten, och de små belöningarna hon får längs vägen är ett resultat av att fortsätta ta rätt beslut.
På väggen hänger ett porträtt på Jens, på kylskåpet hans dödsannons.
– Jens visade mig vad riktig kärlek var, och jag kommer aldrig glömma den.
Foto: Sofia Sundqvist
