Joanna var nära att drunkna i Indien: Jag sögs ner mot botten - men jag var inte rädd
Näst sista dagen på en tre veckor lång yoga-retreat i Kerala i Indien gick Joanna Davberg ner till den anspråkslösa stranden för att ta ett dopp.
– Det var en föreläsning inbokad på förmiddagen som jag inte riktigt kände för att gå på just då, så jag gick iväg själv, berättar hon.
Vågorna gick höga, men Joanna ville ändå simma. Hon hade testat lite olika varianter tidigare – som att simma utåt och sedan inåt land när hon kom ut på djupt vatten, men nu tänkte hon simma längs med stranden eftersom det fanns en stenmur närmast yogacentret. Det kändes säkrare att ta sig in en bit därifrån.
– Jag hade väl simmat i en halvtimme när jag plötsligt blev medveten om att det bara var jag i vattnet. Fiskarna som hade stått vid vattenbrynet hade tagit sig upp på land.
Det var folktomt runt omkring och hennes vänner på retreaten satt alla på föreläsningen.
Sögs ner i vattnet
Joanna började ta sig in mot land. Hon trodde att hon skulle spolas upp på stranden som vid ett tidigare tillfälle. Men plötsligt sögs hon ner i vattnet och drogs med av strömmarna.
– Jag hamnade under ytan och det var som att vara inne i en torktumlare. Under första varvet kände jag hur det knäckte till och jag trodde att jag brutit nacken. Sedan trycktes hela min kroppsvikt mot botten med min vänstra arm under mig, berättar Joanna.
Joanna drogs iväg, trots att hon är en mycket van simmare, men mot dessa krafter kunde hon inte göra något alls.
– Jag åkte allt längre ner i havets djup och tänkte helt lugnt att jag nog skulle dö här. Att jag skulle sjunka och att de som är på land skulle se mig drunkna.
Mitt i allt detta kände hon ett märkligt lugn och fick upp huvudet ovan vattenytan igen.
– Jag kände mina fötter mot botten och kunde ställa mig upp. Först gick vattnet mig till halsen så det tog ett tag att gå in mot stranden. Men jag var tvungen – innan nästa våg kom och jag riskerades att sugas ut i havet igen.
Hon tror att hennes träning inom meditation, andning och andra tekniker hjälpte henne i den farliga situation som förvandlades till en nära-döden-upplevelse.
Kan hålla andan
– Sedan ett år tillbaka hade jag använt mig av en speciell andningsteknik där man övar upp sin förmåga att hålla andan och det hjälpte mig säkert. Jag är inte heller rädd för döden, för jag tror att det finns ett syfte med våra liv och att det finns en mening med det som händer.
Efter hennes dramatiska upplevelse så insåg hon att hennes arm hängde konstigt och gjorde ont. Hon fick uppsöka ett lokalt sjukhus. Men det var inga ben brutna som tur var.
Efteråt fick hon många frågor om händelsen och hon berättade att det som skett i havet varken var hemskt eller traumatiskt, utan istället en mäktig upplevelse.
– De som känner mig bäst var inte alls förvånade – det är typiskt mig, skrattar hon. Jag måste uppleva allt på riktigt. Det räcker inte att läsa om saker. För mig var detta en positiv händelse. Jag fick vara med om något helt nytt, säger hon om äventyret i Indien.
Ny väg i livet
Joanna är en kvinna som utstrålar mängder av energi, trots att hon funnit ett mycket stort lugn inom sig.
Hon hade ett jobb som gruppchef på ett telekom-företag när hon ändrade riktning i livet och började intressera sig för hälsa. Hon utbildade sig till hälsopedagog som ett första steg på vägen för att lära sig mer, men det var svårt att få jobb inom det yrket efteråt. Så efter en längre tids frånvaro från arbetsmarknaden hoppade hon på en tjänst som semestervikarie på en kriminalvårdsanstalt och fortsatte därefter på den banan.
– Det är en väldigt speciell miljö att jobba i, men det är intressant, säger Joanna, som i dag är 54 år.
2009 blev hon anställd på häktet i Göteborg samtidigt som hon jobbade som instruktör på ett gym. Men något år senare började hon må riktigt dåligt efter att ha känt sig trött en längre tid.
– Jag var utbränd och orkade ingenting, förklarar Joanna.
Hon blev sjukskriven i några månader och fick även säga upp sina klasser på gymmet.
– Det blev jobbigt, för vem var jag då, om jag inte var den energiska instruktören?
Levde i tystnad
Joanna insåg att hon behövde göra något för att kunna komma tillbaka.
– Min egen helandeprocess började med att jag åkte på en retreat där vi mediterade elva timmar om dagen och levde i tystnad. Vi pratade inte, skrev inte och läste inte. Att vara utlämnad helt till sina egna tankar gjorde att nervsystemet lugnade sig, berättar Joanna.
Hon hade valt ämnet stress som specialitet under sin utbildning till hälsopedagog på högskolan och insåg vikten av att hitta vägar till att lära sig klara stress.
– Under mitt arbete med min uppsats läste jag studier som visade att de flesta folksjukdomar är kopplade till stress.
Johanna är utbildad inom qi gong och har också gått kurser i healing i Polen, England, Italien, Tyskland, Spanien och Mexiko.
– För mig är det viktigt att vidga mitt perspektiv på livet och det som händer oss. Att se alternativa vägar och förstå att vi kan påverka vår hälsa och våra upplevelser. Det är viktigt att ställa sig frågan vad det innebär för oss att leva och även hur livet kan levas. Vi behöver inte leva utifrån mallar som samhället har skapat, för bara det kan få oss att känna stress.
Hon tror på att utveckla våra egna läkningsprocesser, men inser att det för en del människor kan låta konstigt.
– Men det har hjälpt mig mycket. Jag känner mig mer fri. Det handlar om att jobba med sig själv på energinivå. Allt helande handlar om det. Att använda den inneboende läkningsförmågan som alla har, anser Joanna.
– Men det handlar inte om att bli frisk, fortsätter hon, som många tror. Utan att nå lugn i själen och skapa ett meningsfullt liv åt sig själv.
Joanna lyser när hon berättar om sina erfarenheter. Hon har aldrig varit intresserad av att följa strömmen. Hon lever ensam, utan familj och barn och trivs med det.
– Jag har mer livsglädje nu än när jag var tonåring. Vad kan vara fel i det. Det är som att ha öppnat Pandoras box och känna att det inte finns några gränser för hur långt man kan nå och hur bra man kan må. De flesta lever inte ens på hälften av sin riktiga förmåga.
Jakten på skålar
Att leta upplevelser och nya vägar har tagit henne runt i världen. I Katmandu blev det till exempel en jakt på de perfekta klangskålarna.
– Jag fick en speciell känsla när jag hörde dessa ljudande skålar på en terapeutisk kurs där. Men alla skålar har sin egen klang och jag ville ha med mig några hem som kändes rätt just för mig, säger Joanna.
Hon tog sig från butik till butik utan att hitta helt rätt. Till slut fick hon hoppa upp på en butiksägares motorcykel för att åka till hans brors fabrik och till slut hittade hon där sin klang. I planet hem till Sverige hade Joanna åtta skålar som hon sedan använt vid sina egna klangskålsmeditationer och ljuden och vibrationerna fungerar som en sorts terapi.
– Nu har jag hjälpt många med min hokus pokus, ler hon.
Joanna är i dag tacksam för utbrändheten som skickade iväg henne på livsresan där hon lärt sig så mycket. Hon skulle kunna ägna resten av livet åt det, men hon fortsätter ändå att uppskatta vardagen och jobbet inom kriminalvården. Det blir många spännande samtal med klienter och det utvecklar henne som person.
– Jag letar alltid upplevelser. Det får mitt liv att bli rikt.
