Svenska hjältar: Emma Schols räddade sina sex barn ur lågorna
Vi skulle setts inför årsdagen den 3 september, men det blev för svårt. Sexbarnsmamman Emma Schols förklarar att det var tufft, med många känslor för hela familjen.
– Dagarna innan årsdagen var jobbiga. De äldsta barnen trodde att det skulle hända något hemskt även i år. Så när dagen väl var över och ingen ny brand hade startat andades vi alla ut. Vi hade tänkt att göra något extra roligt på årsdagen, men de äldsta barnen önska de att det skulle vara en vanlig dag. Därför firade vi bara med lite tårta. Vi firade för att vi alla lever, säger Emma när vi ses en av årets regnigaste och mörkaste dagar.
Emma Schols: Inte en chans att släcka branden
Hon har kört bil till vår mötesplats, något som anses vara ett mirakel av de läkare som tog hand om Emma de första dagarna efter branden.
Morgonen den 3 september 2019 var Emmas sambo Anders på arbetet efter att ha jobbat natt. Några av barnen vaknade riktigt tidigt och vid sextiden tog sönerna Albin och Oliwer med sig var sin bil ner för trappan för att leka, medan Emma klev upp ur sängen för att klä sig och förbereda frukost. Hon stod klädd i bara trosor och slängde kläderna åt sidan när hon hörde ena sonen skrika: ”Mamma hjälp, det brinner i teverummet!”.
Se också: Alva, 17, fick livshotande sjukdom av vanliga läkemedlet
– Jag rusade ner för trappan och såg hur soffan, gardinerna och nästan hela rummet stod i höga, stora lågor. Jag tänkte att det inte fanns en chans att kunna släcka branden på egen hand och kände mig till en början helt paralyserad, säger Emma och berättar hur hon upptäckte att pojkarna stod och tryckte sig mot en dörr för att gömma sig.
Hjälteinsatsen: Räddade sina barnen ur infernot
Hon sprang fram emot dem, ryckte upp barnen i var sin hand och bar dem mot ytterdörren. Hon sade till killarna att de måste ut och att de absolut inte fick ta sig in igen.
Pojkarna frågade sin mamma vad som skulle hända med henne. Hon förklarade att hon måste upp på övervåningen och hjälpa deras fyra syskon. Men så fort Emma öppnade ytterdörren och syret nådde elden bakom henne uppstod en explosion.
Jag skyddade killarna och hävde mig över dem innan jag fick ut dem.
– Det var den värsta smäll jag någonsin hört. Och vi kände hur ett stort eldhav kom emot oss. Jag skyddade killarna och hävde mig över dem innan jag fick ut dem. Jag stod mitt i lågorna och tänkte att jag måste hinna rädda de andra barnen innan jag själv brann upp, säger Emma. Hon pratar sakligt och lugnt om traumat, men ärren på kroppen och ögonen som glänser talar ett annat språk. Emma beskriver hur hon blev tvungen att ta sig upp för trappan där flera av trappstegen redan stod i lågor.
– Jag gick direkt in i elden och en träspaljé på höger sida brann för fullt, det kan du se här på höger sida av min arm, ryggen och bröstet.
”Rädda barnen. Jag måste rädda barnen...”
Emma drar ner tröjan lite och visar ärren och hudförändringarna efter alla operationer och hudtransplantationer.
– Jag vrålade och skrek i panik och på övervåningen hade det hunnit bli mörkt och rökigt. Och hett. Det var så fruktansvärt hett. Rädslan värkte inom mig och jag hörde orden ”Rädda barnen. Jag måste rädda barnen…” upprepas som ett mantra inom mig.
Emma tänkte att hon måste få ut barnen på balkongen. Äldsta dottern Nellie, då 9 år, hade vid det här laget redan lyckats ta sig ut via balkongen genom att i ren panik hoppat ner på marken. Sedan hade hon sprungit över till grannen för att hämta hjälp.
När Emma trodde att hon fått ut alla de andra barnen på balkongen hörde hon ett skrik, som hon uppfattade kom från nedervåningen.
– När jag tog mig mot trappan igen, nu krypande för att kroppen inte längre bar, såg jag att det var omöjligt att ta mig ner. Elden var överallt. Skriken hade tystnat och jag tänkte att jag hade förlorat ett av barnen där nere. Men så hörde jag Mollies skrik inifrån vårt sovrum, det kanske var henne jag hört? Jag såg henne stå i sin spjälsäng med armarna uppsträckta mot mig. Hon grät och skakade av rädsla. Där och då kände jag att jag höll på att somna. Kroppen klarade inte mer, säger Emma och beskriver hur hon sittande försökte dra upp sin lilla dotter ur spjälsängen.
Emma Schols: ”Huden rullade av mig”
Hennes ork hade tagit slut, men när hon var på väg att ge upp fick hon plötsligt ny kraft.
– Min enda tanke var att om jag hade fött sex barn så skulle jag ha ut sex barn från det här brinnande huset. Till sist fick jag upp Mollie och tog mig ut på balkongen. Ett av barnen föll i gråt när jag visade mig. Jag var sotig, blodig och håret hade brunnit upp, det var som en stor kolbit på huvudet. Huden rullade av mig på flera delar av kroppen.
Väl ute på balkongen lyckades sonen William, då 11 år, med kraft få loss en målarstege som satt fast med en spik i väggen och lyfta den över kanten. Samtidigt kom grannarna springande och hjälpte Melwin att klättra ner för stegen.
– Jag satte Mollie på höften och började klättra. Vid varje trappsteg kände jag att fötterna liksom fastnade. När jag tittade ner såg jag hur det hängde slamsor och blod från fötterna, säger Emma.
Fick ut barnen och kände: ”Nu kunde jag dö”
När hon väl kom ner på marken föll hon ihop. Smärtan hon kände var obeskrivlig.
– Grannen samlade barnen och jag frågade gång på gång om jag fått ut alla och trots att de konstaterade att alla barn var räddade upprepade jag frågan. När jag låg där på marken visste jag att jag hade gjort allt jag kunde. Kroppen var så inställd på att rädda dem, nu kunde jag dö. Samtidigt kände jag att jag inte fick dö, för jag ville inte lämna dem. Min enda önskan var att få se dem växa upp.
En helikopter var på väg, men kunde inte landa på grund av dimma. Men strax var både ambulans och brandkår på plats. I ambulansen, på väg till sjukhuset i Bollnäs, upplevde Emma en brutal smärta.
– Jag kunde inte luta mig mot båren, explosionen på nedervåningen hade gett mig brännskador av tredje graden och jag skrek av smärta. Jag hade så ont. Så ont. Det kändes som öken i munnen och jag hade noll vätska kvar i kroppen.
Hölls sövd i flera veckor efter branden
Detta är de sista minnena Emma har från den dagen. Hon sövdes och flögs sedan till Akademiska sjukhuset i Uppsala. Ingen, varken familj eller läkare, trodde att Emma skulle överleva.
Nittiotre procent av min hud var brännskadad, av tredje graden på händer, ben, armar, bröst och rygg
På intensivvårdsavdelningen pumpade man in 40 liter vätska i hennes kropp i ett desperat försök att skydda de inre organen och rädda hennes liv. Hon hölls sövd i ett par veckor. Under tiden skrapade man bort bränd hud, tvättade såren och opererade. Om och om igen.
– Huden är ju kroppens största organ och det var viktigt att hålla rent. Nittiotre procent av min hud var brännskadad, av tredje graden på händer, ben, armar, bröst och rygg. På andra ställen av kroppen hade jag fått första och andra gradens brännskador. Enda ställena som klarat sig helt var insidan av låren och underlivet, säger Emma som under första tiden på sjukhuset drabbades av flertalet blodförgiftningar, lunginflammationer samt hög feber.
”Vårdpersonalen sa att alla barnen levde”
Hon sövdes över sextio gånger. Först gången hon vaknade upp och var kontaktbar var tre veckor efter olyckan. Emma trodde då att det fortfarande var den tredje september. Hon hade bränt hela halsen, men trots att hon hade svårt att tala lyckades hon förmedla sin oro över barnen.
– Både Anders och vårdpersonalen sa att alla barnen levde och mådde bra, men jag trodde att de undanhöll sanningen för mig, för att jag skulle ge upp min egen kamp om de berättade för mig att något av barnen inte längre var vid liv, säger Emma.
Trots att familjen skickade kort där alla barnen fanns med, vågade hon ändå inte tro på vad hon såg.
– En av våra söner är väldigt lik sin kompis och jag trodde det var kompisen som var inklippt på bilden. Jag hallucinerade och hade synvillor, berättar Emma.
Emma Schols tvingas lära sig saker på nytt
Men sedan skedde framstegen under rehabiliteringen snabbare än läkarna någonsin kunnat drömma om. Emma fick lära sig att prata genom en talventil i halsen, och för varje dag som gick lärde hon sig sakta men säkert allt från början. Det dröjde innan barnen fick komma och hälsa på.
Det var ett gemensamt beslut hon tidigt tog med sambon Anders. De ville inte att barnen skulle se sin mamma när hon såg som värst ut, med svullnader och slangar. Dessutom var hon helt inlindad i bandage, från topp till tå.
Det var fruktansvärt för Emma att vara ifrån sina barn, tidigare hade de varit åtskilda i högst en dag. Men så kom äntligen dagen då familjen åter skulle bli hel.
– De äldsta barnen kom in först på avdelningen. Men även om de hade blivit förberedda på mitt tillstånd blev de såklart chockade. De grät, samtidigt som de var de glada över att få se mig igen. Och att jag var vid liv. Värst var mötet med Mollie. Jag minns hur jag försökte närma mig henne och ta hennes hand i min, men hon ryggade undan. Att hon blev rädd för mig gjorde ont. Jag började gråta hejdlöst, berättar Emma.
Flera insamlingar för familjen Schols
Hon trodde att hon skulle vara hemma från sjukhuset till sin dotters 2-årsdag den 17 november.
– När jag insåg att det inte skulle vara möjligt att få komma hem och ha kalas för vår yngsta dotter kändes det brutalt smärtsamt, säger Emma och fortsätter:
– Men tänk känslan när alla istället kliver in hos mig på IVA, festklädda med ballonger. Jag fick se Mollie sitta och öppna sina paket. Det var en fantastisk överraskning som jag aldrig kommer att glömma.
I januari i år flyttades Emma till Hudiksvalls sjukhus och den tredje mars fick Emma äntligen komma hem.
– Eller riktigt hem har vi ännu inte kommit. Men jag kom hem till den lägenhet vi fått hyra tills vårt hus är uppbyggt igen, säger Emma.
De bor nu åtta personer i en liten trea. Hon längtar efter den dag då de kan flytta tillbaka in i sitt gamla hus. Något de kommer att kunna göra inom en snar framtid, tack vare bygdens olika insamlingar som engagerat en stor del av landets befolkning för att stötta familjen Schols.
Får flashbacks från när hon räddade barnen
Emma har behövt lära sig precis allting på nytt, från att andas och röra kroppens olika muskler till att kunna borsta håret, dricka, äta, prata och kunna gå. Ända sedan Emma kom hem har vardagen handlat om rehabilitering. Och när man ser bilder från sjukhuset är det svårt att inse att det bara gått ett år. Allra värst är den obeskrivliga smärtan som Emma konstant lever med. Men ibland blir även den mentala biten tuff.
– Emellanåt har jag drabbats av flashbacks då jag återupplever allt som hände. Jag kan känna hettan slå emot mig och höra barnens skrik efter mamma. Då kommer paniken krypande inom mig igen.
Till en början tassade barnen på tå runt Emma när hon kommit hem från sjukhuset.
– De verkade tro att jag inte kunde läka som jag skulle om de bråkade eller sa emot. Men nu har de till och med börjat trotsa och testar sina gränser mot mig, något jag enbart ser som ett friskhetstecken.
Läkarna säger att hon är ett enda stort mirakel
Emma kan inte själv peka på vad som är orsaken till hennes snabba rehabilitering. Läkarna anser att hon är ett enda stort mirakel.
– Jag tror att jag bär på en enorm livsglädje. Jag älskar livet. Jag tror det handlar om en kombination av min inställning, allt stöd från familj och vänner samt vårdens hjälp som bidragit till att jag är där jag är idag, säger Emma.
Men hon tror inte att det är allt. För samtidigt menar hon att även något övernaturligt spelat in. Emma har aldrig varit troende eller så, men hon berättar om en mycket speciell upplevelse.
– Det var under tiden då jag låg i Uppsala. Jag kände att jag drogs mot ett mörker, att jag höll på att dö. Men plötsligt hörde jag Carolas låt ”Säg mig var du står” och textraden ”En tro på framtiden, en tro på sanningen”. Och då fanns det plötsligt ett otroligt sken och något som sträckte sig mot mig.
Carola Häggkvist besökte Emma Schols på sjukhuset
En utomstående hörde av sig till Carola om olyckan och artisten fick i sin tur fick kontakt med Emmas syster som berättade om upplevelsen. Carola ville då hälsa på Emma på sjukhuset.
– En dag steg Carola plötsligt in genom dörrarna på IVA där jag låg. Så sjöng hon ”En evighet”. Att Carola kom till mig, och sjöng och bad vid sjukhussängen, var stort. Det var så fint och Carola har nu inte bara blivit en vän till mig utan till hela familjen. Carola bär på en enorm godhet och styrka, säger Emma som numera fått en tro på något högre.
– Det finns inte längre några tvivel, menar hon.
Alla barnen har fått möjligheten att gå till psykolog och de två äldsta har pratat med en kurator om traumat. Alla barnen har reagerat olika. Under den första perioden, då Emma låg på sjukhus, fanns det hela tiden något barn som bröt ihop.
– Anders har berättat att barnen bröt ihop flera gånger om dagen och ett av dem har reagerat starkt genom mycket ilska och många utbrott. Men sedan jag kommit hem och i takt med mitt tillfrisknande har barnens känsloutbrott lagt sig, säger Emma.
Har nervsmärtor och ärren stramar
Även relationen mellan Anders och Emma har såklart påverkats.
– Det har varit tungt, men vi har varit ett lag i över 14 år och upplevt så mycket. Inte minst har vi sex barn tillsammans. Men vi har aldrig mött ett motstånd som detta, lyckas vi ta oss igenom detta tillsammans, ja då klarar vi allt, säger Emma och tittar bort. Ögonen är åter glansiga.
Hon beskriver deras enorma kärlek som nu har blivit extra stark. Relationen bygger idag på ännu mer tillit och respekt än någonsin tidigare. Från olycksdagen och fram till idag har Emma bara levt här och nu. Varje dag handlar fortfarande om rehabilitering, operationer och läkning.
Hon har nervsmärtor i och på sina fötter och så fort hon vänder sig i sängen, byter kläder eller byter ställning stramar ärren. Vardagen handlar till stor del om att gå klädd i kompressionskläder samt smörja och töja huden om och om igen. Som om det inte vore nog har även Emmas tänder tagit stryk.
Smärtan borde minska med tiden
Läkarna anser att smärtan efter brännskadorna kommer att minska med tiden. Men märkligt nog har Emma på något vis lärt sig att leva med sin värk, även om hon dagligen äter mediciner.
Vågar hon drömma fritt önskar hon att få läsa till sjuksköterska. I framtiden vill hon jobba som barnmorska eller ambulanssjukvårdare.
– Jag vet att jag är handlingskraftig när det väl gäller, jag skulle aldrig tveka när det gäller att rädda en annans liv. Emma har blivit hyllad som en hjälte av hela landet och dagligen får Emma höra ord från människor som blivit påverkade av hennes öde.
– Det är fantastiskt att man blivit så mångas förebild och det känns otroligt att få höra så mycket fint från utomstående. Men det är på grund av familjen som jag är där jag är idag. Jag kan omöjligt ta åt mig hela äran själv. Under hela branden var barnen så makalöst duktiga. De lydde hela tiden mina kommandon och kände tillit när jag bad dem stå kvar utomhus medan jag själv vände in i huset igen. Den största vinsten är att jag och Anders lyckats skapa så trygga barn som finner tillit i livets värsta stund, säger Emma.
Tacksamhet för all hjälp efter branden
Idag känner hon stor tacksamhet för att de alla har varandra kvar i livet. Hon riktar även sin uppskattning till familj, släktingar och vänner som aldrig vikit en tum från Emmas sida. Ett mål som hon knappt vågade drömma om under första tiden på intensiven var att en dag kunna vara delaktig i sina barns liv igen. Det är hon idag.
Kanske hon inte kan leka lika fullt ut som förr, men hon kan sitta med sina barn och kolla film, förhöra läxor och till och med skjutsa dem till skola eller aktiviteter.
– Vet du vad, häromdagen var jag uppe på hästryggen igen, utbrister Emma lite häpet, som att hon själv inser vilket mirakel det faktiskt är.
Finns det något du saknar från tiden innan brännskadan?
– Ja, jag saknar att bara ge mig ut och jogga och intervallträna. Det funkar inte med mina fötter, men jag hoppas man ska få bukt med det i framtiden. Jag har stöd för fötterna nu, utan dem hänger fötterna nedåt. Jag kan varken lyfta eller trycka upp fötterna själv. Jag kan även sakna att duscha utan ärr eller sova en hel natt utan smärta och utan kompressionskläder.
Har din syn på livet förändrats?
– Jag var så otroligt nära att förlora mig själv och barnen. Tragedin har fått mig att omsluta livet på ett annat vis. Jag jobbar på att inte vara allt för överbeskyddande. Jag vill inte bli en mamma som inte låter sina barn leva på grund av att det skulle kunna hända dem något igen. Det trauma vi genomlidit är svårt att sätta ord på, men istället för att gå under har vi tillsammans beslutat att vi ska bygga något nytt. Vi ser alla på framtiden på ett annorlunda vis nu och för oss känns det extra viktigt att lägga tiden på rätt saker. Och jag bär mina ärr med stolthet, de är ett slags bevis på att jag räddade alla barnen, för dem är jag deras största superhjälte.
Emma Schols får pris på Svenska hjältar-galan
- Namn: Emma Schols
- Ålder: 31 år
- Familj: Sambon Anders, 37, barnen William, 12, Nellie, 10, Melwin, 8, Albin, 5, Oliwer, 4, och Mollie, 3.
- Bor: Edsbyn
- Yrke: Just nu sjukskriven, men påbörjade studier (innan olyckan) som hon nu vill slutföra för att kunna söka till sjuksköterska.