Suvi lämnade sekten: ”Jag förlorade allt”
Hon var bara fyra år gammal när hon började leva ett dubbelliv. I byrålådan gömde hon sina förbjudna skatter – en bit glitter, en julgranskula och den hemliga adventskalendern. Jehovas vittnen tillåter varken firande av jul eller andra högtider, något som den lilla flickan längtansfullt drömde om.
När Suvi Kling skulle sova låg hon i sin säng och var livrädd. Skulle demonerna och satan straffa henne nu? När andra föräldrar övertygar sina barn om att spöken inte finns var de högst verkliga för barnen som växte upp som Jehovas vittnen. De vuxna bekräftade ständigt att demonerna fanns överallt och att straffet väntade runt hörnet för den som inte var tillräckligt from.
– Jag låg alltid och vred mig och tänkte på om jag kanske hade gjort något fel under dagen. Skulle demonerna komma under natten? minns Suvi.
Det har tagit Suvi Kling, 40, många år att bli helt fri från alla föreställningar som uppväxten i sekten, som hon kallar det, gett henne och än idag gör många minnen så ont att tårarna stiger i ögonen när hon ska prata om dem.
– Jag växte upp med mamma, pappa och fem äldre syskon i Kalajoki i Finland. Mamma var bonde och pappa vägmästare och utåt sett hade vi det nog bra. Men innanför husets väggar drillades jag i läran från födseln, säger Suvi.
Första gången i Rikets sal
Hon och berättar att hon nog bara var cirka två veckor gammal när föräldrarna tog henne till Rikets sal (namn på Jehovas vittnens möteslokaler) för första gången.
Jag var drillad i att vår tro var det enda rätta och att människor utanför Jehovas vittnen var ulvar i fårakläder
– Och vid fem års ålder kunde jag bibelns ord utan och innan. Jag svarade tvärsäkert på frågor från omgivningen. Jag var drillad i att vår tro var det enda rätta och att människor utanför Jehovas vittnen var ulvar i fårakläder. Det skulle dröja innan jag förstod att det var precis tvärtom, suckar Suvi och blickar ut över ängarna nedanför hennes och familjens gård i byn Avanäs i Västerbotten.
Här är långt till nästa granne, men nära till skog och en liten sjö. Här hämtar hon kraft i naturen.
Ute samsas familjens älghundar i hundgården och i hönshuset finns både hönor och en tupp. Här bor Suvi med sin sambo Kristoffer, 35, och barnen Joulina, 10, Vilgot, 9, Valter, 6, Elvira och Henning, 5 år. Här lever hon precis det fria liv hon vill leva – långt ifrån tvånget att knacka dörr och förkunna tro. Långt ifrån synder och straff och långt ifrån äldstebröder som läxar upp den som avviker från sektens läror.
Värvades till Jehovas vittnen
– Mamma och pappa värvades till Jehovas vittnen när de var i 25-årsåldern och när jag var barn visste jag inget annat. Före skolåldern lekte jag bara med barn som var Jehovas, men i skolan kom jag i kontakt med andra barn. Jag fick leka med dem, men jag hade kravet på mig att försöka värva med mig dem till Rikets sal. Jag lyckades med det, men ingen blev ett vittne. Det är jag så glad över idag, säger Suvi och konstaterar att hon hade mat på bordet, kläder på kroppen och kompisar att leka med, men programmeringen som hon utsattes för var vidrig.
– Under hela min uppväxt drillades jag i att ”sälja” sekten, vi fick öva oss i det inför våra timmar med dörrknackning. Åh, jag avskydde det! Jehovas vittnen är en sekt med förtryck och hjärntvätt, säger Suvi med eftertryck.
Suvis uppväxt präglades av försöken att leva rättroget, den hemliga längtan efter allt det förbjudna och en ständig skräck för att bli straffad.
Jag hade så otroligt roligt, men när mina föräldrar kom på mig blev det risbastu, alltså smisk på bara stjärten
– De som har fått höra ”sanningen” och ändå inte följer läran ser man inte på med blida ögon. Ändå kunde jag inte låta bli att smita iväg på ungdomsdisco. Jag hade så otroligt roligt, men när mina föräldrar kom på mig blev det risbastu, alltså smisk på bara stjärten, säger Suvi.
Hon berättar att församlingen uppmuntrade familjefäderna att aga sina barn och i Rikets sal fanns riset väl synligt, som en påminnelse om vad som väntade den olydiga.
– När jag inte kunde sitta still i Rikets sal togs jag åt sidan och fick smaka på riset.
Jehovas vittnen har en patriarkalisk hierarki. Överst står Gud och Jesus, sedan kommer äldstebröderna, männen och sist kvinnor och barn.
– Kvinnor får bara tala i församlingen om det finns män vid hennes sida och hon måste täcka huvudet med en duk. Kvinnor ska alltid bära kjol eller klänning som är knälång. Jag klarar inte av att bära kjol idag, jag klär mig alltid i byxor.
Utesluten ur Jehovas vittnen
I många år hade Suvi inga barndomsminnen. Hon hade förträngt dem. I takt med att hon blivit friskare har minnena återvänt.
Jag bar på så mycket dåligt samvete och skuld under hela min uppväxt
– I tonåren hade jag en pojkvän. Han var en av alla de hemligheter jag hade i mitt parallella liv. Jag kunde bara träffa honom i skolan, det fick absolut inte läcka ut. Jag bar på så mycket dåligt samvete och skuld under hela min uppväxt och om jag ifrågasatte läran slog pappa mig. Han slog oss alla och ofta ville jag döda honom.
Suvi berättar att hon drömde om att bli läkare, men hennes mamma viftade bort idéerna med att det inte skulle finnas några sjukdomar i nästa liv. Alltså var medicinska kunskaper helt onödiga. Trots att Suvi gick ut nian med toppbetyg fick hon inte ens gå i gymnasiet. Hennes arbete var att knacka dörr på heltid.
– Syokonsulten på skolan grät för min skull, säger Suvi.
När hon hälsade på hos sin syster i Stockholm träffade hon en kille som hon blev kär i. Han var också ett vittne och för att de skulle få ha sex gifte de sig. Suvi, som då var 18 år gammal, flyttade till Sverige. Giftermålet höll i sju år, men Suvi blev kär i en annan och ville skilja sig. Då brakade helvetet lös.
– Ett helt gäng äldstebröder förhörde mig detaljerat om mitt sexliv. Efter några dagar fick jag beskedet. Jag hade blivit utesluten och därmed blev jag persona non grata. Jag blev så rädd att jag sov med bibeln på kudden, berättar Suvi.
Där och då förlorade hon hela sin tillvaro. Mamma, pappa, syskon och barndomsvänner vände henne ryggen. Om hon mötte dem på gatan såg de bara rakt igenom henne, om de inte bara vände bort blicken.
Det är fruktansvärt att förlora allt över en natt. Samtidigt var jag fortfarande övertygad om att Jehovas var rätt
– Det är fruktansvärt att förlora allt över en natt. Samtidigt var jag fortfarande övertygad om att Jehovas var rätt, så jag försökte göra bot genom att i flera år gå i Rikets sal. Jag fick sitta längst bak, ingen hälsade ens på mig, men jag visade att viljan fanns. Efter tre och ett halvt år år togs jag tillbaka till församlingen, säger Suvi och berättar att det blev en kort comeback.
Stenhård kontroll
Under åren hade hon utvecklat sitt intresse för musik och anlitades flitigt som discjockey. Hon blev omskriven i de lokala tidningarna och det dröjde inte länge förrän äldstebröderna stod utanför dörren igen. Jobbet var omoraliskt!
– Äldstebröderna pepprade mig med sms och jag fick sån ångest när jag såg att de skrev till mig. Kontrollen är stenhård och jag orkade inte längre. Jag skrev ett utträdesbrev och lämnade Jehovas bakom mig.
Irene lämnade sina barn för att hitta sig själv:
Eftersom Suvi bodde i Sverige dröjde det några veckor innan nyheten nått hennes föräldrar och mamman ringde för att fråga om det var sant att hon begärt utträde.
– Åh, det var ett traumatiskt samtal. Det var som att det handlade om min egen begravning, säger Suvi med tårblanka ögon.
Hon bestämde sig för att lägga skulden där den hör hemma och nu fanns ingen återvändo. Men efter några månader åkte hon hem till sina föräldrar.
– Jag frågade mamma om hon verkligen på sin dödsbädd skulle känna att det var riktigt att vända sin minsting ryggen? Båda grät och vi bestämde att vi inte skulle prata om religion. Jag är glad att vi fick några fina år innan mamma dog i cancer.
Suvi har inte haft någon kontakt alls med sina syskon och säger att någon av dem på sin höjd vet vad hennes barn heter.
– I deras ögon är jag farlig. Jag är tagen av satan, av demoner och de väntar på att Gud ska döda mig. I början var jag så hjärntvättad att jag, av samma orsak, inte själv vågade prata med andra ”avfällingar”. De var ju demoniserade! ALLA är offer i det förtryckande systemet.
Fick hjälp av psykolog
Suvi har gått i psykologsamtal, men tycker att det är svårt för den som inte upplevt sekter att förstå fullt ut. Därför har föreningen Hjälpkällan, som hjälper sektavhoppare, varit det bästa stödet. Det finns också Facebookgrupper för avhoppare och Suvi har själv, under senare år, kunnat stötta unga människor som vill lämna Jehovas vittnen.
För henne tog bearbetningen ny fart när hon fick sitt första barn för sex år sedan. Det var ett avgörande ögonblick, när hon satt och ammade nyfödde Valter.
Jag översköljdes av den villkorslösa kärleken som är starkare än något annat
– Jag översköljdes av den villkorslösa kärleken som är starkare än något annat. Jag hade kunnat ge mitt liv för mitt barn! Insikten om att mamma och pappa hade varit beredda att offra mig, för trons skull, slog mig som en käftsmäll. Jehovas vittnen tillåter inte blodtransfusioner, de låter hellre barnen dö! Hur är det möjligt för en förälder att låta sekten bestämma en sådan sak? Att offra barn i Guds namn?
Förlåta och gå vidare
Det har tagit tid för Suvi att bygga ett nytt socialt nätverk, att bli kvitt mardrömmar och att skapa sig det liv hon vill leva. När hon blev fri från sekten kunde hon äntligen plugga och Suvi jobbar idag som enhetschef i Umeå kommun. På fritiden älskar hon att jaga, plocka svamp, spela musik och umgås med sin stora familj. Och hon gläds åt att äntligen vara helt fri från sekten.
– Jag vill berätta min historia för att det ska vara känt för socialtjänsten, andra myndigheter, politiker, skolor och andra vuxna vad som pågår innanför församlingens väggar. Ifrågasätt den som är Jehovas vittne! Kanske sår det ett frö av tvivel som kan hjälpa ett barn ur sekten. Barn far illa där!
Suvi lever sitt liv precis som hon vill och hennes barn får vara som alla andra.
– Jag VILL att de ska vara som andra. När förskolepersonalen berättade att barnen inte ätit blodpuddingen som de serverat så köpte jag hem blodpudding till middag. Jehovas vittnen är förbjudna att äta blodmat, därför blev det extra viktigt att mina barn lärde sig äta det.
Suvi är också glad åt att hon idag har försonats med sin pappa.
– Pappa har själv blivit slagen som barn. Jag har förlåtit och gått vidare. Jag vill vara lycklig och se framåt och inte låta det som varit tynga mig. Jag mår bra nu.
Foto: Birgitta Lindvall Wiik och privat