Susanne: Spådamen fick kontakt med min mamma
Jag är född 1960, och jag har alltid vetat att jag var adopterad. Till skillnad från många andra har jag aldrig haft någon lust att söka upp min biologiska härkomst. Kanske berodde det på att min pappa och mamma var de mest kärleksfulla föräldrarna på jorden, och det var även mina mor- och farföräldrar.
Min farmor och mormor tävlade om att skämma bort mig, och min farfar och morfar var överens om att jag var den finaste tjejen i världen. Båda mina föräldrar var ensambarn, så det var en liten familj, men jag har aldrig hört någon av de sex vuxna personerna i mitt liv prata om att det var tråkigt att deras gener inte fördes vidare. Nu hade de mig, och jag fyllde deras liv med glädje.
Hemmet var fyllt av glädje
Mina föräldrar var inte direkt unga när jag kom in i deras liv, men det var som om de blev unga på nytt med mig. De hade gott om energi och tid, och vårt hem var fyllt av värme och skratt.
När jag blev tonåring var jag inte alltid så snäll mot dem, men jag sa aldrig att jag ville besöka min biologiska mamma i hopp om att hon skulle vara bättre än dem. Även om jag inte var bättre än andra mycket unga människor, kunde jag inte förmå mig att säga just de orden. De var för onda och ärligt talat brydde jag mig inte riktigt.
Det var också under de utsatta tonåren som jag förlorade alla mina mor- och farföräldrar inom loppet av tre år. De var ganska gamla, men det var ändå svårt, och jag bestämde mig för att jag åtminstone skulle försöka få en familj som var större än de som mina föräldrar kom ifrån. Det var som om jag sakta blev helt ensam i världen.
Jag var 23 år när jag träffade Claus som var ensamstående pappa till två barn. Det var något som passade mig, och även om han bara var en helgpappa kände jag att jag hade fått några fler nära familjemedlemmar på nolltid. De två barnen var mina också, åtminstone varannan helg.
Mina föräldrar var nöjda med Claus och hans barn kom snabbt att känna sig bekväma när vi besökte dem. Jag var 25 när jag och Claus fick Timmy, och 28 när Timmy blev Malenes storebror.
Jag var i mitten av trettioårsåldern när mina föräldrar dog med ett års mellanrum. Det var jobbigt, men som tur var hade jag Claus och fyra underbara barn. Jag tror att jag är vad man kallar en positiv människa. Det är väldigt sällan jag ser livet från den mörka sidan, och det hade jag ingen anledning till heller. Jag hade haft ett liv där jag hade besparats sådant som andra människor går sönder av.
Våra barn växte upp, flyttade hemifrån och bildade familjer. Jag kände mig som en mormor och farmor både för mina egna barns barn och för de barn mina bonusbarn fick. Det var jobbigt, eftersom de alla hade flyttat hemifrån, men Claus och jag hade fortfarande varandra, och eftersom vi alltid hade haft ett öppet hem fick vi ofta besök.
En kvinna tog kontakt med mig
En kväll när jag och Claus var på silverbröllop med några vänner blev jag kontaktad av en kvinna som jag inte träffat tidigare. Det var efter middagen, när jag tvättade händerna på toaletten som hon kom fram till mig och bad om ursäkt för att hon trängt sig på.
– Jag brukar aldrig närma mig folk som inte själva har sökt mig, började hon. Men...
Hon tystnade och bet sig i läppen.
– Ja? sa jag och tittade förvånat på henne.
– Jag är klärvoajant, sa hon. När jag inte jobbar med de människor som söker upp mig, så stänger jag ner. Och jag har aldrig någonsin närmat mig någon på det här sättet men jag hoppas att du lyssnar på mig...
Min nyfikenhet hade väckts, det var säkert. Jag har aldrig sysslat med något ockult, och jag blev förvånad över att Tina, som kvinnan hette, såg helt vanlig ut. Ja, om jag ska vara ärlig så såg hon till och med lite tråkig ut.
I min fantasi hade jag föreställt mig en kvinnlig klärvoajant klädd i färgglada kläder och stora, gyllene örhängen. När jag hade återhämtat mig lite följde jag med henne ut. Vi båda frös lite, men det hon sa till mig fick en konstig värme att sprida sig genom kroppen.
– Det finns någon som behöver prata med dig, sa hon. Jag vet inte vem det är. Det känns som att det är en mamma, och ändå inte en mamma. Har du någon aning om vem det kan vara?
Jag skakade på huvudet och Tina gav mig ett nytt ursäktande leende. Hon lade en hand lätt på min arm.
– Nu har jag i alla fall skickat meddelandet vidare, sa hon tyst.
Jag tittade efter henne när hon gick. Jag visste inte vad jag skulle tro eller tänka om henne. Men jag var säker på att hon talade sanning när hon sa att det inte var hennes normala praxis att närma sig människor på det sättet.
Även om jag aldrig har trott på något liknande hade jag en stark känsla av att jag var tvungen att undersöka vem det var som ville kontakta mig. Dagen efter berättade jag för Claus vad Tina hade sagt. Han började skratta, men när han såg allvaret i mitt ansikte blev han själv seriös.
– Vi måste nog ta reda på vem den här Tina menar, sa han. En mamma som trots allt inte är mamma.
Jag var tvungen att kontakta Tina. Jag ringde henne och frågade om det var en mamma som hade dött.
– Nej, sa hon tyst. Det är inte en avliden person som vill kontakta dig.
Då kunde det bara handla om en person. Nämligen mamman som hade lämnat bort mig. Ville jag träffa henne? Det ville jag fortfarande inte, men hon ville uppenbarligen träffa mig, och det var inte särskilt svårt att hitta henne. Jag hade mitt födelsebevis, så jag visste både hennes och min pappas namn och när de båda var födda.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Hade många syskon
Jag letade upp hennes namn på nätet, men ingenting kom upp. Sedan letade jag i elektroniska kyrkböcker, och där hittade jag henne. Min biologiska mamma, Inge, bodde i en liten lägenhet på Østerbro i Köpenhamn. Jag ringde henne, men det var inte henne jag fick tag i, utan snarare en av henne döttrar. Merete, kallade hon sig.
Merete berättade att både hon och hennes fem andra syskon, varav ett hade dött, kände till mig. De var alla äldre än jag, och även om Merete inte kunde minnas vad som hände då, hade hon fått veta av de andra.
Mina halvsyskons pappa levde inte längre och Inge hade därefter träffat charmören Kjell, som stack svansen mellan benen och försvann när hon blev gravid.
– Vår mamma gav bort dig, men hon glömde dig aldrig. Om du vill ha min ärliga åsikt så gav hon bort dig av kärlek.
– Och jag har fått kärlek i överflöd, sa jag tyst.
Känslosamt möte
Jag berättade inte varför jag så sent i livet hade bestämt mig för att söka upp kvinnan som fött mig. Jag frågade bara var hon var.
– Hon är på hospice, sa Merete tyst. Jag tror att hon blir glad om du tar dig tid att besöka henne.
Jag måste erkänna att jag blev väldigt skakad. Jag ville gråta och skratta hysteriskt på samma gång. Så återhållsamt som möjligt lovade jag Merete att jag skulle hälsa på min biologiska mamma samma eftermiddag.
– Då håller vi andra oss borta, sa Merete. Det som behöver sägas angår oss inte, men du ska veta att jag också är glad att du har dykt upp. Om du vill kanske vi kan träffas någon annan gång?
– Det får vi se, sa jag.
Jag kunde inte lova någonting. Jag var alldeles för överväldigad över att jag plötsligt fick så många syskon. Tänk att jag var yngst av sju syskon. Kvinnan som hade fött mig blev både förvånad och väldigt glad när jag satte mig bredvid sängen hon låg i.
– Jag har tänkt så mycket på dig, sa hon. Jag kunde inte behålla dig, och jag bad att du skulle växa upp i en kärleksfull familj. Kan du förlåta mig, flicka lilla?
Jag tog hennes magra hand i min och tittade varmt på henne.
– Det finns inget att förlåta, sa jag försiktigt. Jag har aldrig känt mig utanför. Tvärtom har jag känt mig utvald. På något sätt har jag alltid vetat att du gav bort mig av kärlek. Inge grät lite, men djupt i hennes bleka ögon såg jag en stilla glädje.
– Då gjorde jag det rätta, viskade hon.
– Ja, mamma, sa jag. Du gjorde det rätta.
Inge dog dagen efter. Jag gick med på att delta vid begravningen, för min existens var ingen hemlighet. Merete hade berättat att det alltid har pratats väldigt öppet om den lilla flickan som hade fötts.
I dag kan jag knappt räkna hur många medlemmar jag har i min familj. Det har varit en fin och väldigt överväldigande upplevelse, men jag kommer ändå alltid att tänka på mina adoptivföräldrar som min mamma och pappa. De var de bästa föräldrarna jag kunde ha önskat mig, och samtidigt gläds jag åt vetskapen att min biologiska mamma dog med frid i hjärtat.
/Susanne
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]