Susan Mack om tuffa kampen: ”Jag fick bli mamma till min egen mamma”

Susan Mack var 15 år när hon kom till Sverige tillsammans med sin mamma och storebror. Hon lärde sig snabbt språket, fick nya vänner och kom lätt in i det svenska samhället. Men för hennes mamma gick det inte lika bra. Här i det nya landet krossades drömmen.

– Allt blev en mardröm. Här förlorade mamma sin identitet och tron på sig själv. Hon blev sjuk och gav upp. Till slut klarade hon ingenting och var helt beroende av mig. Hon mådde så dåligt och hotade ofta med att ta livet av sig. Jag tog hand om henne, tolkade, läste brev, följde med till läkare och myndigheter och hjälpte henne med ekonomin. Vår relation var ansträngd redan innan och den blev inte bättre när vi kom till Sverige. Men jag kopplade på autopiloten och blev den duktiga dottern som gjorde allt rätt.

Själv brände Susan ljuset i båda ändar, vilket höll på att kosta henne livet flera år senare, berättar hon när vi sitter på en bänk i Vallarnas friluftsområde i Falkenberg.

Hon dök upp med några mineralvattenflaskor i händerna – i fall någon skulle vara törstig. Vanan att tänka på andra sitter i.

Friluftsområdet har varit viktigt för henne på vägen tillbaka från panikångest och utmattning. Dessutom tänker hon bra i friska

luften och jobbiga känslor som kommer under samtalet stannar inte inte kvar utan försvinner bort med vinden.

Flyttade från Thailand till Sverige

Susan, som idag är 48, är född i Thailand. Hennes pappa var amerikansk soldat och mamman thailändska. Därför växte Susan och hennes bror upp i ett område med amerikanska familjer. När föräldrarna skildes flyttade barnen med mamman till Sverige.

– Mamma var reseledare och hade träffat en svensk man och blivit kär i Sune som blev min styvfar. Det var 1984 som mamma bestämde sig för att flytta hit. Mamma tänkte att Sverige var ett bra land att bo och leva i, ett tryggt och fint land. Här fanns det möjligheter och hon såg en framtid för oss alla.

Familjen flyttade hem till Sune i Glommen utanför Falkenberg. Till en början var allt bra. Susan utvecklades snabbt men hennes mamma förändrades gradvis.

– Mammas psykiska hälsa försämrades. Hon ställde krav på sig själv men lyckades inte leva upp till dem. Hon förlorade sin yrkesidentitet, fick ångest och blev deprimerad.

Allt ansvar kom att vila på Susans axlar när mamman så småningom separerade från Sune. Dottern hade höga krav på sig och höll ihop familjen när hennes mammas psykiska hälsa rasade.

Tacksamhet gör oss både lyckligare och friskare – det visar forskningen.

relationerCoachen: Så tränar du hjärnan att hitta lyckan i det lilla

– Jag tror att hon kände mycket skam och skuld över att det inte blev som hon hade drömt om och tänkt sig. Hon blev deprimerad och började dricka. Hon försökte dricka bort depressionen men hålet inom henne blev bara djupare. Hon började självmedicinera och hotade att ta livet av sig. ”Jag vill åka till Thailand nu – annars tar jag livet av mig”. ”Om du inte kommer nu så hoppar jag”, kunde hon skrika. Det var kaotiskt hemma.

Livrädd för socialen

Susan upprätthöll en fasad utåt. Hon var livrädd för att var att socialtjänsten skulle få reda på hur det låg till och gripa in. Hon skötte sig exemplariskt medan mammans liv sakta men säkert rann henne ur händerna.

Susan arbetade extra för att dra in pengar och blev en högpresterande perfektionist. Hon kände sig sedd när hon fick beröm och hon fick bra betyg i skolan. Men hon hade satt sitt eget liv på paus för att hjälpa sin mor.

– Till slut gav mamma upp helt och hållet. Hon kraschade, förlorade sin skönhet och tynade bort. 2007 drabbades hon av en stroke. Då var hon 59 år. Hon hade så mycket inre stress så det är inte konstigt att hon blev sjuk. Jag var mamma till min mamma redan innan men efter stroken blev jag det på heltid.

Susan var då 36 år då tillvaron förändrades.

Har tillsammans med mamma Ulrika skrivit en bok om vem hennes pappa egentligen var.

relationerFanny visste inte att pappa Bo hade aids: ”Kände mig sviken och utestängd”

– Det var nästan en lättnad när hon fick stroken. Då blev det slut på alla hot om självmord. Jag vet inte hur många gånger jag hade ryckt ut mitt i natten när hon mått dåligt och hotat med att avsluta sitt liv.

– Efter stroken tänkte jag att det var skönt för nu kunde hon i alla fall inte ta livet av sig. För de tankarna har hon känt skam och skuld genom åren, berättar Susan.

Men uppväxten och ansvaret för sin mamma har kostat på och påverkat hennes egen psykiska status och det tog till slut ifrån henne viljan att leva.

Orkade inte längre

– Det har varit mycket stress och oro genom åren och att leva med det har satt sina spår. Jag kom till en punkt då jag inte orkade längre. Jag gick hit ner till vattnet vid Ätran och tänkte att nu tar jag livet av mig, säger hon och pekar mot andra sidan av ån.

– Jag satte mig på en bänk och funderade. Och jag ändrade mig. Jag var så trött på allt men viljan att leva var starkare, säger hon och tar ett djupt andetag.

Susans mamma dog några år efter stroken, hon återhämtade sig aldrig ifrån den massiva hjärnblödningen. Strax innan hon dog gjorde mamman tummen upp mot hennes bror och tummen ner mot Susan. Den gesten är en förklaring till varför det blev som det blev.

Susan övergav aldrig sin mamma, hon levde med en känsla av att inte vara önskad och stred för att bli accepterad och få ett erkännande.

Var ett otursbarn

– Mamma kunde säga att hon hittade mig i soptunnan och behandlade mig på ett sätt som hon aldrig skulle behandla min bror på. Hon gav mig stryk i Thailand så att andra såg det. Jag tror jag var oönskad. Jag var ett otursbarn som stod i vägen för hennes planer och jag var en påminnelse om att livet inte blev som hon hade tänkt sig och en symbol för allt som hon var missnöjd med.

Susans mormor blev hennes räddning. Men mammans känslolöshet har förföljt henne hela livet och gjort att hon drivit sig själv hårt i jakten på bekräftelse.

– Jag hjälpte till hemma från det att jag var fem år, tog ett stort ansvar och bidrog med pengar till hemmet. Det var ett sätt för mig att bevisa att jag inte var ett otacksamt barn vilket jag alltid fick höra från mamma. Jag ville visa att hon hade fel och jag försökte göra henne stolt. Men hur mycket kunde jag ge?

– Andra sa att jag var duktig. Men mamma sa det aldrig. Jag gjorde allt för att försöka få hennes kärlek.

Vidskepelse och okunskap gjorde att familjen stötte bort den nyfödda flickan.

relationerChristina föddes med läpp- käk- och gomspalt: ”De ville sätta ut mig till hyenorna”

Susan har haft tur som har haft sin mormor och andra i sin närhet som tagit vid där hennes egen mamma brustit. Hon har haft många starka kvinnor omkring sig, och i Sverige tog styvfadern Sune hennes parti när mamman hackade på henne. Hon har funderat på om mamman älskade henne eller inte.

– Egentligen vet jag inte det. Kanske älskade hon mig men det var ingen kärlek som märktes i så fall.

Ambassadör för riksförbundet Hjärnkoll

Det har gått bra för Susan. Den högpresterande perfektionist hon blev redan som barn tog hon med sig in i arbetslivet. Hon har drivit eget företag inom servicebranschen, arbetat som hälsokonsult och just nu vidareutbildar hon sig på högskolan inom organisering och ledning.

Men resultatet av att ställa höga krav på sig själv har också inneburit att livet emellanåt varit som att balansera på en skör tråd. För några år sedan kraschade hon och tappade korttidsminnet, fick ångest och tvångssyndrom.

Men tack vare bra vårdkontakter och ett stort nätverk av familj och vänner har hon kunnat återhämta sig. Susan är idag ambassadör för Riksförbundet Hjärnkoll som uppmärksammar psykisk ohälsa.

Vid ett tillfälle innan hennes mamma dog kunde Susan ana något som liknade en bekräftelse. Mammans blick var mot slutet lite vänligare och mildare. Det var det närmsta ett tack och ett erkännande som hon kom. Men hon är ändå inte bitter.

– Jag tycker synd om min mamma. Jag har själv barn och jag talar om för dem hela tiden hur mycket jag älskar dem och kramar dem och de kramar mig tillbaka. Detta fick min mamma aldrig uppleva. Tänk så mycket kärlek hon missade.