Att skriva bok om pappas sjukdom blev helande för Fanny

När Fanny Frankmar efter sin farfars död rensade ut hans lägenhet tillsammans med sina farbröder och sin faster hittade hon det som hon kallar för sin skattkista: En pärm där hennes pappa Bo Nilssons liv finns dokumenterat med bilder och tidningsartiklar.

Fanny, 35, fick bara knappt tre år med sin pappa innan 1980-talets aidsepidemi ryckte honom ifrån henne. När vi ses hemma hos Fanny tronar ”Bossepärmen” på köksbordet. Många av bilderna visar Bo i olika musikaliska sammanhang. Det var också genom musiken som han och Fannys mamma Ulrika Frankmar, 62, träffades i början av 1980-talet. Då Ulrika som 25-årig violinist värvades till Kungliga Hovkapellet fanns den tio år äldre fagottisten Bo redan där.

– Jag blev omedelbart väldigt förälskad i Bosse. Det fanns en dubbelhet hos honom som tilltalade mig. Samtidigt som han hade en mörk och gåtfull sida var han en av de mest opretentiösa människor jag träffat. Han var bara så fin, tyckte jag. Det tycker jag fortfarande, tillägger Ulrika ömsint.

Omgivningen varnade Ulrika

Intresset var ömsesidigt. Men redan under den första pirrande dejtingfasen smög sig en orm in i paradiset. Flera personer i omgivningen varnade Ulrika för att inleda en seriös relation med Bo. Budskapet var alltid detsamma: Bosse är inget att satsa på eftersom han föredrar män framför kvinnor.

– Första gångerna slog jag ifrån mig det, men när jag fick höra det från flera håll förstod jag att det nog stämde. Då kände jag mig sviken och lurad. Jag bestämde mig för att jag måste glömma Bosse.

Berättade inte om diagnosen ens för sin mamma.

nöjeAndreas Lundstedt fick hiv – höll det hemligt i tio år

I ett fåfängt försök att komma över kärlekssorgen övade Ulrika frenetiskt på sin fiol varje vaken stund, men att glömma någon som man delar arbetsplats med visade sig vara lättare sagt än gjort. Då Ulrika och Bo båda tillfrågades om att över sommaren ingå i en mindre ensemble på Vadstena-Akademin blev situationen ohållbar. Bo bjöd hem Ulrika till sig för att prata ut. Han bekräftade att han var bisexuell och så skulle förbli. Under två års tid hade han haft ett kärleksförhållande med en annan man vars guldhjärta han bar om halsen. Men nu var det Ulrika som han älskade och ville bilda familj med, försäkrade han.

– Det var som att köpa ett hus där det finns en klausul inskriven i kontraktet som man helst hade sluppit, men jag kunde inte motstå möjligheten att få dela mitt liv med Bosse, förklarar Ulrika.

Speciell samhörighet

I efterhand kan hon se att det fanns en speciell samhörighet mellan dem som bottnade i något annat än kärlek.

– Både jag och Bosse var väldigt styrda hemifrån. Min mamma var tydlig med att hon förväntade sig att jag skulle bli professionell violinist. Bosse styrdes in i heteronormen. Hans föräldrar hade en outtalad förväntan på att han skulle leverera familj och barn.

I Sölvesborg som Bosse kom ifrån var inte homosexualitet accepterat. Ulrika understryker att Bo också själv längtade efter barn, men i en tid då regnbågsfamiljer inte existerade var en heterosexuell relation det enda sättet för honom att bli pappa.

Efter bara några månaders förhållande blev Ulrika till deras stora glädje gravid. I juli 1984 föddes Fanny. Åtta månader senare insjuknade Bo i en lunginflammation som aldrig ville ge med sig. Under samma tid fångade tidningsrubriker om den nya, dödliga ”homosexsjukan” från USA Ulrikas uppmärksamhet. Tänk om det var den Bosse led av, tänkte hon panikslaget.

Under ett besök i ett isoleringsrum på Roslagstulls sjukhus där Bo var inlagd uttalade hon för första gången sina farhågor högt.

– Om du är smittad dör vi ju alla tre! utbrast jag. Jag såg i Bosses blick att han bar på samma oro. Kanske hade han redan då fått beskedet att han var hiv-positiv.

Hiv – en dödsdom

Ulrika körde hem från sjukhuset, gav ifrån sig ett avgrundsvrål av ångest och stängde därefter av sitt känsloliv för många år framåt. Det var en överlevnadsmekanism för att orka ta hand om Fanny och hantera hiv-beskedet som kom kort därpå.

I dag då de flesta hiv-positiva med hjälp av effektiva läkemedel kan leva smittfria, normallånga liv är det lätt att glömma att så inte alltid har varit fallet. 1985 när Bo fick sin diagnos var hiv att likställa med en dödsdom. Ulrika tvingades börja planera för en framtid som ensam förälder. Det faktum att hon var förhindrad att berätta för någon utomstående om tragedin som drabbat familjen lade ytterligare sten på bördan. Bo insisterade på att det till varje pris måste hemlighållas att han bar på den stigmatiserade sjukdomen.

– Till slut blev det helt outhärdligt att inte få berätta för någon. Bosse ville inte ens gå med på mitt krav att åtminstone Fannys gudfar, som mer eller mindre bodde hos oss, skulle bli insatt i situationen. En gång lånade han ovetande en rakhyvel av Bosse, vilket innebar en potentiell smittorisk. Den händelsen blev avgörande för att jag när Fanny var knappt två år valde att flytta ifrån Bosse.

Över 30 år senare har Ulrika fortfarande skuldkänslor över att hon lämnade Bo i den utsatta situation som han befann sig i. Flera i omgivningen lastade i sin ovetskap henne för Bos ökade alkoholintag och tilltagande ohälsa efter separationen. Bo själv fortsatte att tiga som muren även efter att han utvecklat aids. Hans föräldrar fick inget veta om sjukdomen förrän han bara hade en vecka kvar att leva.

Den 14 juni 1987 väckte den knappt treåriga Fanny Ulrika med orden: ”Mamma, jag har drömt om pappa. Han är död.”

– När Fannys farfar senare samma dag ringde för att berätta att Bosse dött på morgonen sa jag: ”Jag vet, Fanny har berättat det.” Det visade sig att Bosse hade somnat in samma klockslag som hon väckte mig.

Fanny själv kommer inte ihåg händelsen. Däremot har hon en minnesbild från sitt sista möte med sin pappa några dagar före hans död då hon sitter på hans sängkant och delar en apelsin med honom. Ett annat vagt minne är hur hon en tid senare befinner sig i ett sjukhusväntrum i väntan på att ännu en gång hiv-testas.

Det tog tid innan Ulrika vågade lita på att varken hon själv eller dottern var smittade av sjukdomen. Av en terapeut fick hon rådet att inte berätta för Fanny vad hennes pappa dött av förrän hon blivit vuxen.

relationerNygifta Michele fick veta att hennes man har hiv

– Min stora skräck var att Fanny skulle bli exkluderad, mobbad eller skvallrad om. Därför bestämde jag mig för att lyda rådet. Men eftersom jag vid det laget hade börjat berätta för mina vänner att Bosse dött i aids var hemlighållandet dömt att misslyckas, konstaterar hon efterklokt.

Kände sig sviken och utestängd

När Fanny var elva år skedde det oundvikliga. Då hon under en lägernatt satt och pratade om sin pappa med sin jämnåriga kusin Wille och deras två år äldre vän Pär kom de in på dödsorsaken.

– När jag förklarade att pappa avlidit av en hjärnhinneinflammation opponerade sig Pär. ”Bosse dog väl av aids?” sa han. Att andra visste saker om min pappa som kom som nyheter för mig fick mig att känna mig oerhört sviken och utestängd. Det fick mig också att undra över vem min pappa egentligen var. Sjukdomen han dött av hade han ju fått genom att vara med en annan man. Att pappa var bisexuell har aldrig känts som ett trauma, men däremot sättet som jag fick veta det på, betonar Fanny.

Ulrikas undanglidande svar när Fanny ville veta mer om sin pappa förvärrade bristen på tillit som uppstått i samma stund som Fanny förstått att hennes mamma undanhållit viktig information för henne. Åren gick och Fanny hamnade i ett långvarigt alkoholmissbruk, vilket gjorde relationen än mer ansträngd.

Ulrika å sin sida levde kvar i den känslomässiga instängdhet som varit hennes skydd under Bos sjukdomstid. Då hon efter att länge ha stretat emot till sist gick med på att låta sig intervjuas av en journaliststudent som kände till hennes historia föll den första stenen i försvarsmuren som hon byggt upp. När hon ett par år senare såg filmatiseringen av Jonas Gardells romansvit Torka aldrig tårar utan handskar, om 1980-talets svenska aidsepidemi, kom ännu fler bortträngda känslor upp till ytan.

Ulrika beslöt att det var dags att bryta tystnaden och låta Fanny få veta allt det där om sin pappa som hon i alla år undrat över. Sommaren 2016 överräckte hon en bunt hophäftade A4-papper till sin dotter. Läsningen blev livsförändrande för Fanny.

– Dels fick jag en helt annan förståelse för vad mamma gått igenom. Dels fick jag en mer nyanserad bild av pappa. Jag älskar att han har fått bli mänsklig i mitt liv. Sedan jag fått ta del av pappas svagheter och brister känner jag mig mycket närmare honom, medger hon med ett kärleksfullt leende.

Boken om Bo blev helande

När Fanny läste sin mammas berättelse insåg hon att Bo liksom hon själv brottats med ett alkoholmissbruk.

Att vara den som alltid är stark har haft ett högt pris.

relationerEllen blev sjuk av makens sjukdom: ”Jag har levt med oron att hitta honom död”

– Det var en himla skön pusselbit att få. När jag förstod att mitt alkoholberoende delvis var genetiskt betingat släppte mycket av skulden som jag känt över det. Efter att jag läst pappersbunten tog det bara tre månader tills jag slutade dricka. Om jag inte fått kännedom om pappas missbruk hade det säkert tagit längre tid för mig att bli nykter.

Manussidorna utmynnade i en hel bok, ett samarbetsprojekt där Fanny skrivit den avslutande delen. Boken om Bo har inte bara fått Fanny att sluta dricka utan också förbättrat relationen mellan henne och Ulrika. Båda hoppas att boken ska bidra till att de som känner sig snärjda av omgivningens förväntningar ska våga bryta sig loss från normerna och bli dem som de är ämnade att vara.

– Förr eller senare kommer allting ikapp en, fastslår Ulrika tankfullt. Mitt liv som yrkesviolinist var inte hemskt för mig och att leva med mig var inte förfärligt för Bosse, men det var inte vad vi egentligen ville. Efter 22 år som violinist omskolade jag mig till terapeut. Om Bosse hade fått leva vidare tror jag att han också så småningom hade landat i det liv som han innerst inne önskade sig.