Sökandet efter försvunne bonussonen Tony blev starten på Missing People
– Jag hade erfarenheten som anhörig med mig. Jag visste att man inte alltid kan tänka helt klart i den situationen, att humöret kan gå upp och ner. Jag sa skäll på mig, jag visste att jag kunde ta det.
En måndagskväll i mars 2011 var Tony, 24, och några arbetskamrater ute i Göteborg för att fira att de gått av veckans skift. Vännerna hade besökt några barer kring Avenyn och skildes åt vid tvåtiden.
Spårvagnarna hade slutat gå och Tony bodde på Hisingen en bra bit bort. Men han kom aldrig hem.
Eftersom Tony var vuxen och det inte fanns misstanke om brott bedömde polisen inte ärendet som akut. Anki och Tonys familj började leta på egen hand.
– Jag upptäckte att man behöver jättemycket hjälp när man hamnar i en sån situation. Tankarna far ju omkring, man tänker inte rationellt, säger Anki.
Hon hade kontakt med bonussonen kamrater i en Facebookgrupp och frågade om någon var intresserad av att hjälpa till och leta efter honom. De som ville skulle samlas på Lilla bommen.
– Sen blev jag upputtad på en bänk där och fick berätta vad jag visste. Vad han hade haft på sig och vart han hade varit på väg.
Sökandet blev omskrivet
Anki tog på sig rollen som kontaktperson med polisen. Så att Tonys föräldrar och syskon kunde leta på sitt håll utan att bli störda. Dessutom kunde hon söka kontakt med medierna för att berätta om sökandet. Såväl GT som Metro och TV 4 berättade om sökandet. Så småningom gjorde Efterlyst ett inslag. Uppmärksamheten gav tips som sa att Tony hade synts både här och där. Eller åtminstone någon som såg ut som honom.
– Så är det ju när någon försvinner. Och även om det låter långsökt vill man ju kolla upp det som anhörig.
Söket fortsatte varje morgon och varje kväll. Även om Anki var känslomässigt engagerad kunde hon ”ta på sig arbetsoverallen” och sköta kontakterna ungefär som sitt vanliga jobb.
Samtidigt var det fruktansvärt att tänka att Tony var därute och frös eller var hungrig när hon hade värme och mat.
– Man fick så dålig samvete för såna saker. Det var hemskt, det var det.
Sökandet efter Tony fick ett tragiskt slut. Kring påsk hittades han drunknad vid Kungsportsbron. Det var en passagerare på rundtursbåten Paddan som upptäckt kroppen.
– Då slutade hjärnan att fungera ett tag, säger Anki.
Vad som hänt på vägen eller hur Tony hamnade i vattnet vet de inte. Och det kommer de kanske aldrig att få veta.
– Men vi fick ett resultat i alla fall. Ett svar.
Sökte efter mordoffer i Stenungsund
I sökandet efter Tony hade Anki och de andra kommit i kontakt med en mindre grupp som arbetade med frivilliga sökinsatser och som var aktiva i trakten. Nu var den gruppen på väg att splittras men det fanns fortfarande intresse för att utföra samma uppdrag men i en ny form.
Det blev ideella medlemsföreningen Missing People som registrerades hos Skatteverket i januari 2012.
– Vi var väl en fem personer från början med olika kunskaper, säger Anki.
Tillsammans började de fundera på hur verksamheten skulle kunna bli känd för en större allmänhet. Det fanns en ung kvinna, Marina Johansson, som varit försvunnen från sitt hem i Spekeröd sedan sommaren 2010. Det var ett uppmärksammat fall där polisen misstänkte att exsambon mördat henne men utan kroppen så kunde ingenting bevisas.
Nu tog nystartade Missing People kontakt med Marinas familj för att höra om det var okej att de hjälpte till.
Gensvaret var inte översvallande men de fick ja till att söka. Även polisen gav sitt godkännande. Den här gången var de lite mer inkörda i hur söket skulle gå till. Förberedde sig med att läsa in sig på polisens förundersökningsprotokoll, talade med markägare och lokala jägare. Man sa att det skulle bli ”Sveriges största skallgång”. Det blev lite mindre än så, konstaterar Anki med vad som låter som ett dämpat skratt.
– Vi var väl en 100, 120 som var med. Men då delade vi upp folk i olika patruller och skickade ut till olika områden. Vi prioriterade vägar som vi bedömde som mest troliga att man åkt på.
Den 12 april rapporterade en av patrullerna att man hittat något intill en vändplats bara några kilometer från Marinas hem. Kroppen låg gömd under en madrass och högar med granar ovanpå. Det var, skulle tandkorten visa, Marina som man hittat.
Insatsen kunde ge de anhöriga svar på vad som hänt med henne och bidrog till att ex-sambon kunde fällas för mordet.
Rapporteringen gjorde att namnet Missing People blev allmänt bekant. Verksamheten spred sig när intresserade hörde av sig och frågade om inte de också kunde starta en lokalavdelning.
Facebook har varit en viktig kanal sedan starten.
– Utan det tror jag inte att det hade gått så snabbt, säger Anki.
En annan faktor är kanske att man försökt hålla det enkelt även om erfarenheterna har vuxit med åren. Sökandet utgår fortfarande från den senaste platsen där den försvunne sågs. Sedan är det terrängen som avgör hur söket ska bedrivas. Är det i stad eller skog, på kusten eller vid en sjökant.
Förhållandet till polisen har förändrats.
– I början var det mer som att de undrade ”åh, vad är det här för gubbar”, men jag skulle vilja säga att det har blivit bättre och bättre.
En viktig del av den akuta fasen är att avgöra om den försvunne verkligen inte bara håller sig undan av egen fri vilja innan de blir efterlyste. Eller att kolla med polisen så att man inte röjer en skyddad identitet.
Det finns de som helt enkelt bara vill försvinna.
– Jag vet inte om det är vanligt men det finns absolut. Det kan vara psykisk ohälsa som har gjort att de inte orkat med.
Vi ber alltid om nummer till de som blir efterlysta, försöker ringa och skicka sms. Många gånger har vi fått kontakt.
När det gäller barn och äldre, som till exempel lider av demens, är det tydligare. Och de efterlysningarna är också de som väcker mest engagemang.
9-åring försvunnen på väg till skolan
Anki minns till exempel ansträngningarna när en 9-årig flicka försvann på vägen till skolan i Göteborg hösten 2012. Att hon försvunnit blev, av olika anledningar, inte klart förrän på eftermiddagen och en stor sökinsats inleddes i området.
Frivilliga strömmade till för att leta i hundratal. Samma natt hittades flickan i området tillsammans med mannen som kidnappat henne. Då hade han satt på henne en mössa för att hon skulle se ut som en pojke.
– Killen som hade tagit henne hade ju varit med i sökandet. Jag tror till och med att han var nere med smörgåsar här till de som hjälpte till.
– Men det var en härlig känsla när de hittade henne.
Händelsen lever med Anki fortfarande. Inte bara glädjen över att hitta ett försvunnet barn utan också tankarna på vilket trauma det måste ha varit för flickan och för hennes familj.
Sedan några år tillbaka har Anki trätt tillbaka från det aktiva arbetet med Missing People. Nu betalar hon medlemsavgift som ”vem som helst” och rycker in när det behövs.
Men hon bär med sig erfarenheten av hur det är att vara anhörig och är stolt över organisationen som hon varit med om att bygga upp. Att det som började på skakiga ben med ett sök i Göteborg har blivit något stabilt och proffsigt.
– Missing people kan göra skillnad. Som anhörig har man jättestor hjälp av dem.Det kan jag känna stolthet över.
Fakta Missing People
Bildades: 2012
Idag: Har 25 regionala insatsgrupper över hela landet. Förutom cirka 350 utbildade och aktiva volontärer finns ytterligare närmare 70000 frivilliga personer i organisationens sökarregister. Samarbetar med polis, socialtjänst och andra myndigheter och gör inga sökinsatser utan att först fått polisens godkännande.
Finansiering: Organisationen bygger på frivillighet och ideellt arbete och finansieras med hjälp av medlemskap, bidrag från allmänheten och sponsring.
Övrigt: Sedan bildandet har Missing People hanterat totalt 5 500 ärenden, gjort cirka 3 300 sökinsatser och lagt 1 170 000 insatstimmar på att söka efter försvunna personer.
Den största aldersgruppen bland de som anmäls forsvunna i dag är unga människor mellan 16 och 20 år, foljt av barn 11 till 15 ar. I manga fall ror det sig om psykisk ohalsa. En annan stor grupp ar aldre manniskor med demenssjukdom. Av de som forsvinner ar cirka 60 procent man och 40 procent kvinnor.
Källa: Missing People