Polisen Zorah- Verklighetens "Bones" och "Indiana Jones"
– Det finns en en stor etisk del i det att ta tillvara på en människors kvarlevor utan att information går förlorad.
tSommaren 1952 blev ett svenskt signalspaningsplan nedskjutet av Sovjetiskt stridsflyg över Östersjön. Sovjet nekade så klart inledningsvis till att de hade någon aning om var planet, en DC 3:a, blivit av. Det här utspelade sig när det kalla kriget var som kyligast. Anhöriga till de åtta besättningsmännen ombord fick vänta länge på svar om vad som hänt deras makar, söner och bröder. DC 3:an hittades inte förrän 2003 av ett privat konsortium.
– Helt fantastiskt att de lyckades. Det var som att söka efter en nål i en höstack, säger kriminalteknikern, arkeologen och osteologen Zorah Ben Salah som fick i uppdrag att analysera kvarlevorna.
– Det var ett otroligt viktigt uppdrag för mig som relativt ny kriminaltekniker, säger Zorah.
Bärgningen av DC 3:an var en historisk händelse och bevakades därefter. Jobbet med att identifiera besättningsmedlemmarna ställde kriminalteknikerna inför stora utmaningar. Hur skulle man kunna få upp kvarlevorna till ytan utan förstöra dem efter över 50 år i Östersjön. Lösningen blev att frysa en bitar av havsbotten som togs upp med planet. Det frysta materialet fraktades till Muskö marinbas, tinades, sållades och undersöktes av Zorah och hennes kolleger. Spår som till exempel vigselringar, en skinnportmonnä och kläder säkrades och kunde ge de anhöriga svar. Åtminstone fyra ur besättningen. De övriga är fortfarande försvunna.
Inspirerad av lärare: "riktig Indiana Jones"
Bärgningen av DC 3:an och identifieringen av kvarlevorna var också ett bevis på att polisarbete inte bara är blåljus och blaskigt kaffe. Zorahs bakgrund som arkeolog och osteolog kom till praktisk användning i rollen som kriminaltekniker. För hennes egen del började den tämligen unika karriärvägen med en inspirerande lärare i arkeologi.
– Han var en riktig Indiana Jones och fick mig att vilja veta mer. Jag bestämde mig för att läsa vidare och bli osteolog.
Kunskapen om människans förhistoria ökades på med läran om ben. En kriminaltekniker som bjudits in till institutionen väckte tanken på hur de kunskaperna skulle kunna komma till praktisk nytta.
Se också: Krimfallen som skakade Sverige
– Min professor och mina lärare på labbet (arkeoosteologiska forskningslaboratoriet) har haft ett samarbete med polisen sedan 30 år så det är egentligen inget nytt. Men när kriminalteknikerna var där och berättade om sitt jobb så kände jag att det här vill jag göra.
Fem år som ingripandepolis
Zorah gick ”den långa vägen”. Som 27-åring kom hon in på polishögskolan efter att ha sökt en omgång tidigare utan att lyckas. Nu lärde hon sig att hantera vapen, köra utryckningsfordon och att möta både gärningsmän och brottsoffer. Zorah gjorde fem år som ingripandepolis innan hon specialiserade sig som kriminaltekniker.
– Jag är jätteglad för den tiden, att man fick testas för det man utbildats för. En vanlig rutinpatrullering kan sluta med något helt annat. Du får åka på allt från snatteri till mord. Det är hela tiden den där tempoväxlingen som jag gillar.
I seriemördarnas trädgård
Arbetet med DC 3:an blev, som sagt, ett av många kvitton på att något så akademiskt torrt som tvärvetenskapliga arbetsmetoder har sin självklara plats i brottsutredningar. Det är, som Zorah påpekar, inget nytt. I både USA och Storbritannien är forensisk arkeologi väletablerat. Hur skulle annars en tv-serie som Bones kunna uppfattas som rimlig? Där finns det också exempel på hur illa det kan gå om man inte tillämpar arkeologiska metoder i arbetet. Hon nämner till exempel utgrävningarna efter att de brittiska seriemördarna Fred och Rosemary West avslöjats på 90-talet. Då hade de mördat och begravt fler än tio offer i sin källare och i trädgården under 20 års tid. Eftersom brottsplatsundersökarna grävde grovt blev det svårt att slå fast vad som hade skett och i vilken ordning. Idag används den utredningen som ett exempel på hur forensisk arkeologi INTE ska bedrivas.
– Stratigrafi (läran om lagerföljder) är jätteviktigt. Vi dokumenterar lager för lager så att man kan följa historiken. Säg att man hittar ett mynt först och ett datumstämplat kvitto längre ner. Då vet man vad som kom först och vad som kom sen. Speciellt när flera personer är nedgrävda. Annars tappar man historik, den viktiga presentationen.
Vikten av ”stratigrafi” kan illustreras med ett av Zorahs första jobb som kriminaltekniker i Solna 2010. Polisen larmade om att allmänhet hittat ett ben i skogen i Bålsta. Nu var det upp till kriminalteknikerna att avgöra om benet kom från ett djur eller en människa. Ett uppdrag som vikt för en osteolog.
– Det fanns ju ingen annan som hade min kombination då så det var en enorm press på mig, säger Zorah.
Graven berättar
Benet visade sig komma från en 18-årig gymnasist som anmälts försvunnen åtta månader tidigare. Kroppen hade begravts i marken hade krosskador på kraniet. Graven var som djupast 50 centimeter och sluttade. Precis som att den eller de som grävt tröttnat.
– När gärningsmän gräver en grav inser de inte att det är väldigt jobbigt. De avsätter ofta spår och kan tappa saker. De hade grävt slarvigt och något djur hade varit där och krafsat. Man kunde se att stenar låg på ett onaturligt sätt, säger Zorah som förklarar att man kan se konturer och färger i jorden som berättar om ett händelseförlopp. Jorden hade en hög halt av sand men djupare ned i marken fanns blålera. Ett flertal större stenar låg ovanpå graven.
Inga rester av kläder eller föremål hittades vid den noggranna sållningen. Detta hittades senare på en annan plats vid en annan undersökning. Ordningen på fynden berättade vad som hade skett. Utredningen i Bålsta klarade upp ett försvinnande och avslöjade ett mord. Mördarna var två år yngre än offret. De hade lockat ut honom i skogen, mördat och begravt honom.
Även om metoderna liknar varandra går det inte jämföra utgrävningen av Pompeji och polisarbete.
– Man måste konstatera att vi inte kan göra en regelrätt arkeologisk grävning. Vi får speeda på processen. Förruttnelsen accelererar ju så fort man frilägger en kropp.
Vad gör en osteolog?
Osteologdelen av arbetet innebär oftast att just avgöra frågan om ett ben kommer från djur eller människa. Om det är en människa. Finns det spår av skador? Hur gamla är benen? Vid misstänkta mordbränder vet osteologen hur en kropp beter sig i höga temperaturer. För det otränade ögat kan smält plast och ben se likadant ut. Det kan, så klart, vara förödande att ta fel. Zorah understryker att det är en fördel om man är två som enas kring en slutsats. För det finns exempel på förhastade uttalande. Som till exempel under den tiden då man misstänkte att Tomas Quick var en seriemördare. Man hade hittat något benliknande i terrängen och tvärsäkra osteologer uttalade sig i tidningarna och sa att det var en skelettdel från ett barn.
– Det visade sig vara plast. Så det är alltid bra att man är två, och att man är prestigelös när det gäller forensisk arkeologi, säger Zorah vars kollega Petra Molnar har samma spets som henne.
Duon var till exempel inkallade för den uppmärksammade exhumeringen i Arboga. Johanna Möllers man hade dött i en drunkningsolycka i Hjälmaren. I samband med de så kallade sommarstugemorden väcktes misstankar om att olycksfallet var något annat.
– Det är ju väldigt sällsynt med exhumeringar i Sverige. Vi fick vara med som arkeolog och osteolog för att se till att information inte gick förlorad.
– Det var Petra som höll i det ärendet. Jag var gravid i sjunde månaden och gick där med skyddskläder, det var en stor grej men samtidigt jättekonstigt.
Åklagaren ville leda i bevis att mannen dränkts i annat vatten och sedan placerats i Hjälmaren. Johanna Möller friades dock från den misstanken.
Se också: Mordbränderna som skakade Sverige
Glömmer aldrig den döde pojken i ödehuset
Zorah pratar i egen sak men menar att den kompetens som ryms inom polisens Arbetsgrupp för forensisk arkeologi (AFFA) blir viktigare och viktigare. Det märks speciellt i fall där kvarlevor efter oidentifierade människor hittas. Människor som vistas illegalt i Sverige finns inte med i några register. Om de, som redan lever i en utsatt situation, faller offer för ett brott så är det inte självklart att de kan identifieras.
– Jag tror att vi kommer att se mer av det, säger Zorah som varit med och hittat en död pojke i ett ödehus.
En av de marockanska gatubarnen som troligen dött på grund av en svald förpackning med narkotika. Pojken låg ihopkrupen bredvid toaletten i en krampaktig ställning när han hittades. Resten av huset andades misär. Madrasser och kvarlämnade kläder skvallrade om att flera pojkar hade bott här och bara sjappat vid någon tidpunkt.
– Det var fruktansvärt, en av de ärendena jag aldrig glömmer. Jag vet inte om han är identifierad än.
Ett annat mer pikant ärende handlade om hur man anträffade mänskliga kvarlevor i en tunnelbaneperrong i Svedmyra under byggnadsarbete 2011. Polisens avdelning för grova brott kopplades in och kunde konstatera att det handlade om ett flertal olika individer, bland annat ett 3-årigt barn. En utredning om misstänkt mord inleddes innan det makabra mysteriet fick sin lösning.
– Man hade använt fyllnadsmassor som troligen kom från en kolerakyrkogård på söder när man byggde perrongen på 50-talet. Det förvirrade oss en hel del innan vi fick svar.
En del av arbetet inom AFFA innebär att man utvecklar ett metodstöd så att det finns kontaktlistor och rutiner för hur polisen ska ta hand om mänskliga kvarlevor när de anträffas. Så att ingen information går förlorad i processen.
– I England och USA är forensisk arkeologi jättestort, här ligger vi 30 år efter. Jag kan väl uppleva ibland att all fokus hamnar på skjutvapenvåld. När det kommer till skelett så ser man inte människan bakom. Det finns en stor etisk del i det att ta tillvara på en människors kvarlevor utan att information går förlorad.
Sedan 2017 arbetar föreningen för forensisk arkeologi (ForArk) med att visa hur organisationer som polis, Nationellt Forensiskt Centrum (NFC) och Riksmedicinalverket (RMV) kan dra nytta av de kunskaper som finns på universitet och högskola. I ett pilotprojekt tar man även in "civila" osteologer och arkeologer som utbildar sig till kriminaltekniker.
