Sara: Skolan förstår inte att min 12-åring är deprimerad
Han säger att han hatar skolan och lärarna.
Jag har en son som är tolv år. Han är diagnosticerad med små autistiska drag och vissa drag av adhd. Fast som läkaren säger: ”Diagnoserna finns där men gömmer sig mer i bakgrunden hos honom”.
Visst kan jag som mamma se saker hos honom som har med autism och adhd att göra, saker som andra kanske inte ser. Som att han vissa gånger har så mycket energi att han inte kan sitta stilla. Man kan nästan se energin blixtra i ögonen på honom och han dansar runt i rummet bara för att göra någonting.
Eller när han är trött och huvudet är fullt med tankar som han säger att han inte kan hålla ordning på. Hur höga ljud från andra människor, musik, skrammel, ja allt möjligt ger honom panik och ångest. Han måste bara springa därifrån.
En större sak som han har lidit av i många år, det är att han är deprimerad. Det är en diagnos som både jag, min man och min sons pappa sedan många år tillbaka har förstått att han har, men som vi först det senaste året fått läkaren på BUP att förstå.
Nu äter sonen antidepressiva tabletter varje morgon och vi hemma märker skillnad på hans humör. Han blir inte lika arg längre och det är enklare för oss att säga nej utan att han skriker att han ska ta livet av sig.
De säger att han får ringa när han behöver, men det får han inte
Men sedan har vi skolan. En skola som han hatar att gå till. Han säger att han hatar läraren och han hatar allt som har med skolan att göra. Jag vaknar med en klump i magen varje morgon eftersom jag vet att det blir tjafs och bråk.
Sedan slutar det med att han får stanna hemma. Eller så lyckas jag få iväg honom och om jag har tur så stannar han hela dagen. Men de flesta dagarna kommer han hem efter någon timme igen, då det har blivit bråk med läraren.
Vi, jag och hans pappa, har gått på ett antal möten på skolan för att få hjälp så att skolan ska fungera bättre för sonen. Den första läraren han hade var helt underbar. Hon tycktes förstå vad problemet var och försökte hela tiden att göra det bästa av situationen.
Tyvärr gick hon i pension och han fick en ny lärare. Sedan dess har han haft sex lärare på fyra år. Dessvärre får då min son, samt alla de andra barnen, svårt att fästa sig vid någon och vågar inte prata med läraren. Min son känner inte att han kan prata med någon vuxen på hela skolan.
Jag har tagit upp detta problem på skolan och förklarat att när han känner sig ledsen så behöver han prata med mig, så han inte rymmer från skolan.
”Självklart” har de sagt varje gång jag tar upp detta. ”Självklart får han ringa dig, dock inte på lektionerna.”
Har han fått ringa mig när han behövt? Nej. Han har i stället fått höra hur onödigt det är att ringa. Han får veta att han bara är larvig och det inte är någon annan 12-åring på skolan som behöver sin mamma. Sådant gör mig vansinnigt arg.
Alla människor är olika och ska behandlas med respekt
Vi har fått lära oss på BUP och på utbildningarna vi har gått på att bestraffningar inte hjälper i längden, utan kan i stället göra saker och ting värre.
I stället för att bestraffa honom när han gjort något fel ska vi tala om för honom vad han har gjort för fel. Att det inte var okej och att det inte får hända igen, men inte bestraffa honom.
Detta är en sak som jag verkligen tagit till mig och jag försöker prata med honom om vad han gjort för fel i stället för att skrika, bråka och bestraffa honom. Jag försöker hitta lösningar. Får lärare lära sig detta när de utbildar sig? Ibland undrar jag det.
Alla människor är olika och det spelar ingen roll om någon är autistisk eller har adhd/add eller något annat. Alla är individer. Man kan inte behandla alla barn med adhd lika.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Man kan inte ta alla barn med autism och bunta ihop dem och tro att samma sak som hjälper ett av barnen ska hjälpa alla andra med samma diagnos. Alla är vi olika och alla ska vi behandlas med respekt och förståelse.
När sonen är i skolan får han under vissa lektioner sitta själv i ett litet rum. En önskan som han har haft i över ett års tid och nu äntligen har de lyssnat. Så nu kan han koncentrera sig och inte ha andra runt sig som distraherar honom.
Men han vill gärna ha musik på i sina hörlurar. Det hjälper mot alla tankar som kommer upp i hans huvud. Det har han fått ha någon gång när han gjort som läraren har sagt. Alltså som en belöning för gott uppförande.
Jag vet inte om jag tycker att det är rätt, att det ska vara någon sorts morot. ”Gör du detta, så får du lyssna på musik”. Om det hjälper honom på lektionen så ska det vara en självklarhet, inte en belöning för gott uppförande.
Lärarna hade kunnat hjälpa min son – gör inte det
Förra veckan hade sonen spelat fotboll med en annan klass på rasten och kom fem minuter för sent till lektionen. Först hade läraren skällt på honom för han kom för sent. Visst ska han komma i tid, det håller jag med om.
Men bara för att han kom för sent fick han en bestraffning och det var att han inte fick lyssna på musik under lektionen.
Det gjorde att min son blev arg, för han tycker att han jobbar bättre med musik i öronen än utan. Detta beslut gjorde så att hela lektionen blev förstörd och i stället för att jobba på, så satt sonen bara på stolen och var arg.
Varför kan läraren inte bara nöja sig med att säga till honom och sedan låta honom arbeta med musik på? Då hade han arbetat hela lektionen och det hade inte blivit mer bråk.
Även jag blev väldigt arg när jag hörde detta. Om någon gör sitt jobb bättre om den får lyssna på musik i hörlurar, och inte stör någon annan eftersom han sitter ensam i ett rum, vad gör det då?
En dag satt min son i matsalen och hade ätit upp sin mat. Det var tydligen något speciellt denna dag för det var många fler i matsalen än det brukar vara och ljudnivån var väldigt hög. Detta resulterade i att sonen fick ångest och bara ville därifrån.
Men inte fick han gå. Det var alldeles för lång kö till disken. Han bad flera gånger om att få ringa mig, då han kände att han behövde prata, men fick nej hela tiden. Han bad då att få ställa sig i kön så han kom ut någon gång, men även det fick nej från läraren.
I stället för att bara säga att han fick gå ut, eftersom de vet att han har det jobbigt med ljud, så skapade de ett större problem. För då valde han att springa hem till mig och lägga sig under filten i mitt knä. Om han hade fått gå ut och kunnat ringa mig hade han antagligen stannat kvar i skolan den dagen.
Varför krångla till det?
I dag vaknade han med halsont och ville egentligen inte gå till skolan. Jag sa till honom att han kunde ta med sig halstabletter och suga på dem och att det skulle bli en kanondag i skolan.
Han gick iväg. Tio minuter in i skoldagen ringde min telefon, och jag förstod direkt att det var sonen.
– Mamma, jag får inte ta en halstablett för läraren.
Jag frågade varför, men hann inte få ett svar då jag hörde läraren i bakgrunden skrika:
–Va? Ringde du fast jag sa att du inte fick! Lägg genast på.
Då hörde ja bara ett klick i luren. Jag frågar mig själv: Varför krångla till det? Varför göra saker och ting så svåra?
Låt min son ta en halstablett om han har lite ont i halsen. Det är ingen fara. Jag vet nämligen att han inte har ont i halsen. Han ville ha en ursäkt för att stanna hemma.
När jag då sa att han skulle ta med sig en halstablett var det för att han skulle gå iväg och inte vara hemma. Men nu fick han inte ta någon i skolan och det blev bråk.
Min son är deprimerad. Varför krångla till det?
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]