Sara bröt ryggen och hamnade i rullstol – barnen lärde henne gå igen

Det är en timme kvar tills Sara ska ta emot nästa träningskund hemma i Borlänge. Innan dess hinner hon umgås med barnen Ludvig, 16, Alvin, 14, och Ingrid, 11 som kommit hem från skolan.

– Det är alltid full rulle kring mig, och det är så jag vill ha det, säger Sara Haldosson, 38.

Hon jobbar som personlig tränare och på Instagram delar hon med sig av träningstips och utmaningar. Sara inspirerar till allt ifrån powerwalks till olika balansövningar. Träning har alltid varit en viktig del av hennes liv.

– Jag var två år gammal när min mamma tog med mig på mamma-barngympa. Sedan var jag fast. Jag tränade gymnastik och akrobatik och tävlade på elitnivå, berättar Sara.

Hon har också lett barn-och ungdomsgrupper i många år och det var efter en sådan träning som den ödesdigra olyckan inträffade. Den som skulle kasta om hela hennes liv.

– Jag väntade på att min egen träning skulle börja. Under tiden gjorde jag lite hopp och volter. Det var när jag skulle göra en mollbergare, ett hopp med en bakåtvolt, som något gick fel. Det var egentligen en rutingrej för mig, men redan när jag lämnade trampolinen kände jag att något var fel, minns Sara.

relationerAimée bröt ryggen – lämnade drömmen för ett nytt liv

Landade hårt på madrassen

Strax därefter landade hon hårt på madrassen – instinktivt med armarna uppsträckta och krummad rygg. Det räddade henne från att landa på nacken.

– Jag tappade andan och kippade efter luft. Men det är något som händer då och då, så jag blev aldrig rädd. Mina kompisar och tränare var desto mer skärrade och det var för att de såg att mitt höftparti hade vridit sig på ett konstigt sätt.

När Sara inte reagerade ens när de nöp henne i benen förstod de allvaret i vad som hänt. Sara säger att hon själv inte fattade någonting alls, när vännerna både larmade ambulans och hennes föräldrar.

– Jag blev förbannad och tänkte att de borde hjälpa mig att sitta upp i stället! säger Sara.

Hon fördes med ambulans till sjukhuset, där vårdpersonalen klippte upp hennes kläder. Sara blev bestört. Det var ju hennes favoritträningsplagg! Hon röntgades sedan och lades in på intensivvårdsavdelningen. Det var där två läkare gav henne beskedet. Ryggen var av på två ställen och hon måste vidare för vård i Uppsala.

– Jag kunde fortfarande inte tro att det var sant. Jag hade ju inte ens ont! Sanningen var att jag var i chock och fullpumpad med morfin. Någonstans genom dimmorna fick jag veta att en jämngammal pojke från Borlänge varit med om en skoterolycka samma kväll. Han kom in ungefär samtidigt som jag, men han klarade sig inte.

Kunde bara röra stortån

Sara säger att den pojkens tragiska öde kom att finnas med i hennes undermedvetna under många år. Hon hade klarat sig, men inte han. Men det var först när Sara flögs till sjukhuset i Uppsala som allvaret i hennes eget tillstånd började sjunka in.

– Jag minns att det var snöstorm och hård blåst när vi åkte iväg, men min kropp reagerade med svåra svettningar. Framme i Uppsala blev allt helt svart och jag har en två veckor lång minneslucka från min vistelse där.

Sara blev kvar på Akademiska sjukhuset i åtta veckors tid. I början kunde hon bara röra stortån. Sara fick veta att hon aldrig skulle bli helt återställd, hon skulle inte kunna gå igen och hon skulle tvingas lära sig att leva med de överjävliga nervsmärtor som plågade henne dygnet runt.

Men Sara bestämde sig för att kämpa. Den första milstolpen efter olyckan var när hon efter sju veckor lyckades få på sig en strumpa efter mer än en halvtimmes kamp.

– Jag fick en rullstol, men trots att jag saknade all styrka i benen så lyckades jag stå upp i slutet av min sjukhusvistelse. Det var där de började kalla mig för Fröken Envis och det är därför mitt Instagramkonto också heter så. Just då var jag inte deppig, utan kände bara kämpaglöd. Jag kunde väl inte deppa. Jag levde ju! Det gjorde inte pojken som skadade sig samma kväll som jag.

Oplanerat gravid

Sara säger att hemkomsten blev svår. Nu kom allt som hon hade upplevt tillbaka till henne som en käftsmäll. Hon som alltid identifierat sig som den hårt idrottande gymnasten hade förlorat sin identitet. I stället för tuff akrobatikträning tränade hon nu sjukgymnastik.

– Jag blev grinig av den svåra nervsmärtan och behövde hjälp med vardagsbestyren hemma. Jag hade hemtjänst och var arg för att jag inte kunde göra allt som jag kunde göra förr. I mardrömmarna föll jag handlöst om och om igen. Samtidigt hade jag skuldkänslor för att jag hade överlevt, när inte pojken i skoterolyckan gjort det.

Är det någon som vet något om att kämpa så är det före detta skidproffset och guldmedaljören i Paralympics, Gunilla Åhrén.

relationerGunilla lever med dubbelt handikapp: ”Jag accepterar inte att folk nedvärderar mig”

Sara var bara 19 år gammal men hade redan hunnit flytta hemifrån. Hennes mamma bad henne flytta hem igen, men Sara vägrade. ­Inte för inte kallades hon Fröken Envis. Men livet blev en kamp och hon gick i samtalsterapi.

Med mycket stöd från familj och vänner reste sig Sara så småningom ur depressionen. Livet rullade vidare och Sara blev tillsammans med en gammal vän. När hon blev oplanerat gravid två och ett halvt år efter olyckan var läkarna bekymrade. Sara kunde ännu bara ta några små steg med hjälp av kryckor och de svåra nervsmärtorna i ryggen riskerade att bli ännu värre.

– Det blev de också. Graviditetens sista månader var nästan outhärdliga, säger Sara men konstaterar att det var värt allt när sonen Ludvig, nu 16 år, föddes. När den lille bebisen började rulla, åla och krypa studerade Sara honom extra noga. Som elitgymnast har hon alltid varit intresserad av rörelse och kroppens rotation.

– Jag läste mycket om barns utveckling och låg ofta på golvet tillsammans med honom. Jag studerade grundläggande rörelseträning. Genom att betrakta honom väcktes idén om hur människor lär sig att gå.

När Sara fick sin andra son Alvin för fjorton år sedan blev det som en lek att de skulle lära sig att gå tillsammans.

– Att kunna rulla, sätta sig upp, stå på alla fyra och åla är världens bästa träning. Man använder alla kroppens muskler. Detsamma gjorde jag med min dotter Ingrid, 11 år, och jag gör faktiskt samma övningar med mina klienter i dag, säger Sara, som ställde rullstolen i förrådet för åtta år sedan.

Se också: Christina hjärnskadades under operationen:

Efter reklamen: Christina hjärnskadades under plastikoperationen - så lever hon i dag

Är tävlingsmänniska

Sara har utbildat sig till personlig tränare för att få jobba med sitt största intresse, och för att få utlopp för all sin energi. Själv tar hon sig också an den ena nya utmaningen efter den andra.

– Jag har alltid varit orädd och som gymnast var jag ofta den som fick prova nya volter. Jag brukade ofta skämta och säga att vad är det värsta som kan hända? Att jag bryter ryggen? Och det var precis vad jag sa även minuterna innan olyckan hände...

Sara har stått på trampolinen igen och hon har testat att hoppa.

– Men det var otäckt, säger hon. Jag har inte full känsel i mina fötter och kommer inte att slå några volter igen. Men jag är en tävlingsmänniska och har ett jäkla pannben. Jag har satsat på styrketräning och fitnesstävlingar i stället. Sara berättar att hon har fått fina placeringar i både Luciapokalen, Sveriges äldsta nybörjartävling inom kroppsbyggning, och på SM. Hon jobbar också som coach åt andra som tävlar i fitness och bodybuildning.

– Jag har också åkt runt i världen som assistent åt Sveriges första rullstolsburna kille som tävlar i bodybuilding. Jag har ­både erfarenhet av att tävla och av att sitta i rullstol, så det kändes som en perfekt matchning.

Sara jobbar även som assistent hos en kvinna med ALS.

– Den härliga energi jag får av att träffa andra människor som väljer att leva här och nu, trots sjukdomar och skador, är magisk och ger så mycket styrka, säger hon.

Drabbades av cancer

För några år sedan åkte Sara på ännu en tuff smäll i sitt liv. Envisa underlivsblödningar visade sig bero på livmoderkroppscancer. Men Fröken Envis har inte låtit sig sänkas den här gången heller. När Sara blev frisk valde hon att göra något för alla andra som kämpar mot sjukdomen.

– Jag och en kompis har dragit igång en insamling som heter Panta mot cancer. Alla pengar som kommer in går direkt till cancerfonden, säger Sara, som i dag är helt frisk från cancern.

Brotten på ryggraden har också läkt ihop, men smärtan från den svåra ryggmärgsskadan gör sig ständigt påmind. Det finns dagar när Sara knappt klarar att ta sig upp ur sängen och fötterna kommer troligen aldrig att få full känsel igen.

– När jag skulle gå i klackskor under fitnesstävlingarna fick vi limma fast skorna på fötterna och min coach bar mig uppför trapporna, men det är också den enda gången jag går i höga klackar, skrattar Sara och berättar att en lättare smärta är en del av hennes vardag. Dagar när smärtan blir värre måste hon vila eller träna så att hon slappnar av och ökar blodtillströmningen.

Sara har många gånger fått frågan om hon ångrar den där mollbergaren som skadade henne som 19-åring.

– Men nej, det gör jag inte. Gymnastiken och akrobatiken var en stor del av mitt liv, den gav mig så mycket. Olyckan har också format mig som person och gjort mig ännu starkare. Jag ångrar ingenting, om jag inte haft de erfarenheterna jag har så skulle jag också ha missat mycket fint som jag fått uppleva.

Fotnot: Saras Instagramkonto: @frkenenvis