Sannas föräldrar var missbrukare: ”Min uppväxt var mycket värre än jag förstått”

Klockan har hunnit bli tre på natten den 12 december 2005. Sanna Lindquist är 19 år gammal och kommer som vanligt hem dyngrak efter att ha druckit sig full på en krog på Södermalm och snortat amfetamin hos en vän. Den stökiga lägenheten i Stockholmsförorten Bagarmossen delar hon med sin pappa vars alkoholmissbruk har eskalerat sedan deras labrador plötsligt gick bort några veckor tidigare. Han dövar sorgen med sprit.

Denna vinternatt hittar Sanna honom på golvet i vardagsrummet. Det är inte första gången. Till slut lyckas hon väcka honom tillräckligt för att kunna släpa med sig honom in till hans sovrum. Det stinker av urin. Hon lämnar honom vid sängkanten med orden: ”Du får fan torka upp pisset själv”, innan hon går in till sig och somnar. Nästa dag finner hon sin pappa livlös på knä framför sängen. Ansiktet som ligger platt mot madrassen är blått. Hon skriker rakt ut innan hon med darriga händer ringer 112.

Omkring fyra procent av nyblivna pappor kan lida av "förlossningsdepression", visar en studie.

hälsaPappor får också förlossningsdepression – vanligaste symptomen

Pappas död var det tuffaste att skriva om

– Pappas död var det allra tuffaste att skriva om, just för att det är så känsligt för mig, säger Sanna en dag snart 17 år senare.

– Det jag sörjer mest idag är att jag inte fanns där för honom. Att jag inte hjälpte honom istället för att vara arg. Men jag hade fullt upp med mina egna problem.

Efter reklamen: Se också: Här är 8 tecken på att du dricker för mycket alkohol

Det är till sin älskade pappa hon har dedicerat självbiografin Flickan från Bagarmossen som nyligen släpptes som ljudbok och som hon har skrivit ihop med journalisten Helen Bjurberg.

Hennes mamma sålde sex och langade droger

Den inleds med hur hennes föräldrar blev ett par när de brevväxlade med varandra medan de båda avtjänade varsitt fängelsestraff och hur de senare flyttade in i en lägenhet i Bagarmossen och fick dottern Sanna. Hennes mamma missbrukade heroin som hon finansierade genom att sälja sex på Malmskillnadsgatan och langa droger. Hon var frånvarande i långa perioder men kunde plötsligt dyka upp hemma och då blev det bråk. Sanna var bara några år gammal när hon fick se sin mamma hota hennes pappa med en kniv.

Det var han som stod för någon form av stabilitet, trots att han ofta drack för mycket. Han stekte pannbiffar, fixade födelsedagskalas och tog med Sanna på semesterresor. Men hon hade knappt hunnit bli tonåring innan hon själv hade sin första fylla. Hon föll direkt för det befriande bedövandet i ruset.

relationerErica: Min pappa var alkoholist – men också en människa

Snart testade hon droger som kokain, ecstasy och amfetamin och hängde med folk hon kunde relatera till – som liksom hon hade missbrukarföräldrar. I andra ring skolkade hon så mycket att hon hoppade av gymnasiet för att kunna ägna all sin tid åt att festa. Drogerna blev även tillflyktsorten i sorgen efter hennes pappas död.

Sökte hjälp för sitt drogmissbruk

För pengarna som blev kvar efter honom åkte hon på en rave-festival i Turkiet. Pank och väl tillbaka hemma i Bagarmossen fortsatte den negativa spiralen av festande och destruktiva relationer som inte sällan innebar att hon betalade sitt knark med sex. Det hände att hon i berusningsmedlens töcken även blev offer för sexuella övergrepp. Flera gånger sökte hon hjälp för att ta sig ur missbruket och till slut lyckades hon, 28 år gammal. Då jobbade hon redan på hunddagiset Stjärntassar i Bagarmossen och fann ovärderligt stöd i sin chef, Marie.

– Marie har varit superviktig för mig – kanske viktigast. Hon har alltid funnits där, sett mig och frågat hur jag mår. Och förlåtit mig när jag har varit måndagssjuk och skitit i att komma. Hon har haft tålamod.

Idag är Sanna helt nykter sedan drygt sju år tillbaka. Hon har en app i mobilen som räknar dagarna. Tvårummaren i Bagarmossen delar hon med sin hund Flippa och katten Cindy.

– Livet känns lugnt och bra just nu, jag är faktiskt nöjd med tillvaron, säger hon och tillägger med ett skratt:

– Det var en ganska ovanlig känsla innan jag blev nykter.

Ett lugnt liv är den nya tillvaron

Hennes ”nya liv” är långt från den tidigare kaotiska tillvaron. En vanlig dag stiger hon upp strax före sex på morgonen, klär på sig och promenerar med Flippa den korta biten till hunddagiset där Sanna är platsansvarig sedan fyra år tillbaka. Innan de första hundarna lämnas in hinner hon ta en kaffe och en macka. Klockan 18 stänger de och senare på kvällen tar Sanna bilen till Haninge där hon tränar thaiboxning. Den bidrar med såväl lugn som adrenalinkickar.

Väl hemma igen slappnar hon av framför någon serie eller så kommer hennes pojkvän Babek förbi. De blev ett par strax efter att Sanna blivit nykter och han skiljer sig från hennes tidigare pojkvänner; Babek har aldrig testat droger och gillar inte att bli full.

– I mina tidigare relationer har det ofta blivit att vi pratat missbruk och då är det nästan som att man planerar ett återfall. Det blir lätt att man glorifierar missbruket. Med Babek kommer det nästan aldrig på tal och det tror jag har varit bra för mig.

Skrivandet hjälpte henne att läka

Även skrivandet har varit nyttigt. Hon beskriver det som terapeutiskt – en ventil för alla känslor. Det var efter att hennes mamma 2017 gått bort i lungsjukdomen kol som Sanna fick kontakt med Helen och de bestämde sig för att skriva boken. Sanna kände ett behov av att söka svar och begärde ut journaler, domar och papper från socialtjänsten.

– Det som förvånade mig mest under arbetet med boken var nog helheten – att jag har varit med om så mycket. Jag insåg att min uppväxt var värre än vad jag själv hade förstått.

relationerJessica Andersson hamnade på fosterhem: ”Jag ville ha en närvarande mamma”

Att få pusselbitarna på plats har gett henne en bättre förståelse för såväl sin mamma som sin pappa. De bar båda på erfarenheter som kan om inte ursäkta så åtminstone bättre förklara deras handlande.

Ilskan har vuxit bort

– Den ilska jag har känt har vuxit bort. Men hade jag inte blivit nykter skulle jag nog fortfarande ha varit arg över att jag inte fick en trygg uppväxt och att myndigheterna inte tog ett större ansvar. På senare år har jag fått mer distans till allt och en större förståelse för varför det var som det var. Att läsa på om bland annat anknytningsteorin har lär mig mycket.

Hon beskriver relationen till sin mamma som destruktiv och när hon gick bort försvann den ständiga oro som var kopplad till henne.

– Det var en befrielse.

Sin pappa däremot saknar hon varje dag. När hon tänker på honom är det främst på de bra stunder de hade ihop.

– Han var en omtänksam person och i grunden ordningsam. Sedan hade han brister, som att han drack för mycket. Men mina finaste minnen i livet är från de somrar då vi var på vårt lantställe i Järvsö, bara han och jag. Där var det ingen misär, där mådde jag bra.

Ville bli veterinär

Ibland kan hon fundera över var hon hade varit idag om hon aldrig hade börjat med drogerna, inte hoppat av gymnasiet och istället fortsatt att plugga. Hon hade som liten en dröm om att bli veterinär – kanske hade hon jobbat som det idag. Överlag är dock tacksamheten större än bitterheten.

– Jag känner tacksamhet mot mig själv för att jag valde bort drogerna till slut.

Det senaste året har Sanna fått kontakt med Mikamottagningen – socialtjänstens stödcentrum för personer som har erfarenhet av sexuellt självskadebeteende eller sex mot ersättning. Där står hon nu i kö för att göra en utredning för posttraumatiskt stressyndrom, PTSD. Hon hoppas att den kan bli ett steg på vägen till att ta hand om ”de sista skadade delarna” i sig själv.

Alla sår läker inte

– Jag tror inte att alla sår går att läka men jag tror att man kan lära sig att leva med dem på ett bättre sätt om man får de rätta verktygen. Sedan vill jag inte stänga boken om mitt liv helt och glömma; det jag har varit med om är en del av den jag är idag.

Att Sannas livshistoria i och med ljudboken nu har blivit offentlig innebär för henne en viss lättnad. Samtidigt kan hon ibland känna sig rädd för att folk ska döma henne. Trots det tycker hon att det är värt det.

– När jag var liten kände jag mig ensammast i hela världen. Huvudsyftet med den här boken har varit att våga göra min röst hörd så att de som behöver det ska få lyssna på den. Att höra en historia som man känner igen sig i kan betyda så oerhört mycket.