Tvillingsjälarna Irina och Jessica hittade varandra igen – efter 25 år
Den omvälvande vänskapen skildras av Jessica Springfeldt Råket i boken Irina och jag. Hon har framför allt en sak hon vill säga med boken:
– Om man legat på botten och klarat av det blir man starkare.
Allt började med att Jessica knackade på en lägenhetsdörr i den småstad där hon bodde. Året var 1991. Hon var 23, hade fått barn ung och levde i en destruktiv relation som höll på att bryta ner henne bit för bit.
Genom en mäklarbekant hörde hon talas om en ung mystisk ryska som bodde ensam. Kompisen skulle lämna 500 kronor till mat åt kvinnan och Jessica erbjöd sig att göra ärendet i hans ställe.
– Jag var så nyfiken på henne! Jag hade hört rykten om att hon var en rysk älskarinna och ville tänka på något mer spännande än mitt eget liv. Jag var less på allt, trasig av min relation och försökte bara hålla ihop.
Det låter klyschigt, men våra själar möttes
När Jessica ringde på den där gången hade hon fördomar, minns hon.
– Jag skäms, men jag föreställde mig att hon skulle vara hårdsminkad och vulgär, med ljusblå ögonskugga, färgat hår och kortkort.
Den som mötte henne var i stället en utmärglad blek tjej i jeans och t-shirt med utsläppt hår.
– Jag blev chockad över hur mager hon var. Jag förstod att något var riktigt fel. Det märkliga var att jag inte alls blev rädd över situationen, i stället kände jag direkt en speciell samhörighet med henne. Hon var så fri från tillgjordhet.
Mötet blev starten för en intensiv vänskap med total öppenhet. En vänskap som skulle hjälpa båda två att övervinna svårigheter och gå vidare i livet.
Flydde till Sverige med rysk maffiamedlem
Nu sprids vänninornas historia genom boken Irina och jag – vänskap på liv och död. När jag träffar Jessica i hennes hem norr om Stockholm står en vacker blomsterbukett där, på kortet finns orden: ”Var lycklig i dag och varje dag i ditt liv! Jag älskar dig!”. Den skickade Irina till Jessica på hennes 55:e födelsedag.
Men långt innan detta har de hunnit ha ett år som bästa vänner, för att sedan tappa bort varandra i decennier och nyligen återförenas.Efter det första mötet i Irinas ödsliga lägenhet blev de två oskiljaktiga. Genom att en engelsktalande väninna till Irina kunde översätta via telefon fick Jessica veta allt mer om Irinas bakgrund.
Hennes uppväxt var fattig, hon involverade sig med en man som visade sig vara medlem av maffian. Hon ”räddades” av en annan maffiamedlem, en rival, som tog med henne till Sverige. Här hoppades hon på att få ett bättre liv.
Men mannen hade lämnat Irina ensam i lägenheten. Han var spårlöst försvunnen med hennes pass och pengar. ”Pojkvännen” hade kopplingar till maffian och Irina var i fara.
– Jag är en person som gärna vill hjälpa, och Irina hade absolut ingenting. Ingenting. Det var självklart att hjälpa henne. Det låter klyschigt, men våra själar möttes, säger Jessica.
Hur kom det sig att du trodde på hennes bakgrund?
– Hon berättade bara lite i taget och jag verifierade allt med hennes ryska väninna när vi ringde henne. Jag förstod att Irina var ensam och utsatt. Först föreslog jag att vi skulle gå till polisen och ambassaden, men hon vägrade. Så jag tog med henne hem.
Det här är Jessica:
Namn: Jessica Springfeldt Råket.
Ålder: 55 år.
Gör: Fotograf, frilansskribent, inredare, scenograf.
Familj: Man, tre vuxna barn och en 15-åring.
Aktuell med: Boken Irina och jag – vänskap på liv och död (Lind & co, Storytel Original)
Hjälpte varandra att orka genom allt
Hemma i det prydliga villaområdet fick en förvånad make se hur en främmande kvinna flyttade in från ena dagen till den andra. För en gångs skull hade Jessica tagit ett beslut efter helt egen vilja.
Irina började hjälpa till i hemmet, lära sig engelska och en del svenska ord. De två små sönerna tyckte genast om henne. Det här var under en tid då Jessica hade gått som på nålar länge, helt slut av mannens raseriutbrott och psykiska trakasserier.
– Jag hade inte vågat berätta för någon hur illa jag hade det. Jag plågades av ständig sömnbrist och kände mig totalt misslyckad.
Det blev så att Jessica hjälpte Irina. Men Irina hjälpte också ”Essica” som hon kallade sin svenska vän. Bara genom att finnas.
– Det blev lugnare hemma, mer balans. Det var som en liten paus i min ångestfyllda tillvaro. Irina dämpade irritationen hemma genom att vara så glad och positiv trots allt.
Vad var det som gjorde att ni kände er som tvillingsjälar?
– Vi kunde verkligen prata om ALLT, inget var för smutsigt eller skämmigt. Vi har samma humor, är känslosamma, supereffektiva och älskar att skapa det mysigt runt oss. Vi är till och med lika till utseendet.
– Till slut var det också Irina som fick mig att våga ta steget och bryta upp. Det är jag henne evigt tacksam för.
De blev som systrar, gjorde allt tillsammans. Efter ett år kom Jessica ändå till en punkt där hon insåg att hon måste få hem Irina till Moskva.
– Det kröp fram mer och mer att hon var i fara, det handlade om pengar, hot och kontakter inom maffian. Jag började bli rädd. Och hon längtade hem.
De fick hjälp att ordna en enkelbiljett till Moskva åt Irina. På Arlanda blev det ett sorgligt farväl med många tårar, och efter det var det tyst. I två år. Sedan kom Irina på ett kort besök till Stockholm, men då var hon förändrad.
– Det var fruktansvärt sorgligt. Hon hade en ny man, badade i pengar och var bara intresserad av lyx och yta. Hon kunde köpa en handväska för 50 000 medan jag gick runt i H&M-kläder. Hon var som en annan person. Bandet mellan oss var borta.
Drabbades av en tumör i ryggen
Deras band skulle komma tillbaka. Men först långt senare.
Jessicas liv efter att hon lämnat maken, stöttad av Irina, rullade på i full fart. Hon utbildade sig till scenograf och jobbade med olika tv-program. Hon flyttade till Stockholm och till Älmhult, där hon arbetade med inredning för Ikea.
Hon flyttade tillbaka till Stockholm, träffade en ny kärlek och fick två barn till. Åren gick, också med motgångar. Jessica drabbades av en tumör runt nerverna i ryggmärgen och svåra diskbråck i omgångar. Efter operationen var hon tvungen att lära sig gå på nytt.
Med jämna mellanrum dök en mörkhårig, levnadsglad person upp på näthinnan: Irina.
Trots att det korta mötet i Stockholm varit så misslyckat kunde hon inte glömma sin ryska tvillingsjäl.
– Det var omöjligt att släppa henne. Irina hade varit en av de viktigaste människorna i mitt liv, hon skyddade mig och fick mig att orka gå vidare den gången när jag var ung och knäckt. Utan henne vet jag knappt om jag suttit här i dag, säger Jessica och blir blank i ögonen.
Jag har letat efter dig så länge
Hon försökte få tag i henne, men innan sociala medier och Google fanns var det komplicerat att hitta en rysk medborgare.
Vännerna letade förgäves efter varandra
När Jessica separerade från sin andra man 2020 rensade hon garderoberna hemma. Där, i en låda, låg en liten skrynklig lapp: Irinas dåvarande adress och telefonnummer nedplitat med blyerts. På en mässa mötte Jessica en rysk kvinna och bad henne titta på lappen. Ryskan misstänkte att efternamnet var felskrivet. Irina hade skrivit med latinska bokstäver för att Jessica skulle förstå och råkat göra fel.
Så hittade de Irina – med rätt namn – på Instagram. Hon skrev några rader och fick ett svar tillbaka, bland annat med orden: ”Hello my dear Essica! Det finns inga ord som beskriver min glädje över att ha hittat dig. Jag gråter av glädje. Jag har letat efter dig så länge.”
Irina hade inte kunnat hitta Jessica eftersom hon både bytt efternamn och flyttat.
– Första gången vi pratade i telefon ropade hon: ”Essica!” och jag började storböla. Sedan bara pratade vi, skrattade och grät om vartannat. Hon sa: ”Jag kommer till dig!”
Pandemi och krig satte stopp för vännernas återförening
Att ses blev dock betydligt svårare än de anat. Först stängde pandemin gränserna, sedan kom Rysslands krig mot Ukraina. Irina levde i den ryska propagandabubblan och såg på det som skedde helt annorlunda.
Så äntligen hände det. I februari 2023 lyckades Irina ta sig till Sverige via Turkiet och Spanien. Hon hann fram till releasen av boken Irina och jag. De båda vännerna möttes på Arlanda och kunde nästan inte sluta kramas.
– Hon stannade i åtta dagar och vi pratade oavbrutet. Nu var hon sig helt lik och det var fantastiskt.
Under åren har även Irina arbetat med inredning – ovetande om Jessicas yrkesbana. Men under pandemin och kriget fick hon lägga ner sitt företag. Hon har en 16-årig son och de klarar sig tack vare pengar från hans pappa. Oron genomsyrar vardagen – oro över kriget och för att sonen ska kallas in.
Jessicas bok blev en glad överraskning mitt i det tunga. Irina har fått boken översatt till ryska.
– Hon blev jätte, jätteglad, hon bara ropade ”Har du skrivit en bok om MIG?”. Jag blev så rörd av hennes reaktion. Och även om det var sorgligt när hon åkte hem vet jag en sak nu: Vi ska alltid hålla kontakten.
