Bästa vänner sedan 1946: "Karlar har kommit och gått, men vår vänskap har bestått"

I skratt och gråt, lycka och svåra perioder, har de följt varandra, Birgitta Wickolm, 81, och Lise-Lotte Bredstrup Modig, 80. År 1946 möttes de för första gången. De gick på samma barnkrubba, som var dåtidens motsvarighet till daghem eller förskola, fast i privat regi. För övrigt huserade de i samma grupp som Erik Fernström, senare känd som Jerry Williams för hela svenska folket.

Efter reklamen: Se också: Kändisbarnen som är bästa vänner – tack vare sina föräldrar

Båda flickorna hade en bakgrund som skilde sig från omgivningens. Birgitta Wickholm var skilsmässobarn och bodde med sin storasyster och förvärvsarbetande mamma. Lise-Lotte Bredstrup Modigs far var från Danmark, och både pappan och mamman jobbade. Inga hemmafruar fanns i hemmen för att passa dem – då blev det barnkrubba.

– Jag kallades invandrarunge, så var det då. Det var hårda bud, säger Lise-Lotte.

nyheterLäkarna hade fel om Jetts, 6, sjukdom – nu är han förlamad

Spralliga flickor har inga hemligheter för varandra

De båda fyra-fem-åringarna fann varandra. På lågstadiet blev de ännu närmare vänner, ja, bästisar. Det som förenade dem framför allt var spralligheten.

– Vi var busiga, vi gillade att hitta på en massa grejer båda två. Och så trissade vi nog upp varandra lite, säger Lise-Lotte. Jag tyckte att de andra tjejerna var lite mesiga, för försiktiga. Men dig var det drag i, Birgitta!

– Och du var påhittig och djärv, du vågade göra en massa. Vi har skrattat mycket ihop, så otroligt mycket skratt! säger Birgitta.

Det märks. De faller ofta varandra i talet och gapflabben är många när de ser tillbaka på sju decennier av vänskap. Vi sitter i solen på Birgittas balkong i Bergshamra, och Lise-Lotte är på besök från Arjeplog där hon bott sedan 1990. Dagen till ära har de ätit en god lunch och tagit varsin liten whiskypinne – det är inte så ofta de kan ses på grund av avståndet. Hundra mil skiljer dem åt.

En sak återkommer de till när det gäller varför de förblivit vänner genom hela livet:

– Lojaliteten, säger Birgitta med eftertryck. Det är det jag sätter absolut högst. Jag har kunnat vända mig till Lise-Lotte om precis allting, och vetat att hon håller tyst om det jag berättat. Hon är min syster!

Lise-Lotte instämmer.

– Den tilliten som vi har … den går inte att överskatta. Vi har kunnat tala om allt från underlivsbesvär och svåra problem till tips om resor. Vi har stöttat och inspirerat varandra. Hon skulle aldrig föra något vidare, vad det än var. Och om hon skulle gjort något ofog som hon anförtrott mig höll jag helt tyst om det.

Birgitta berättar att hon kände sig ännu mer nära Lise-Lotte när hennes storasyster gick bort 1989.

– Det finns ingen annan som känt mig så länge. Det är oersättligt. Och det faktum att vi känner varandras föräldrar – det är väldigt speciellt. Vi har inga hemligheter för varandra.

Tappade kontakten när Birgitta förlovade sig

De har minnen ihop från livets olika skeden. När vi kommer in på tiden som tonåringar avlöser anekdoterna varandra. Som den om de tajta jeansen.

– Det blev modernt med riktigt åtsittande jeans när vi var fjorton ungefär. Vi hjälpte varandra att sy in byx-benen medan vi hade jeansen på oss för att de skulle sitta åt ordentligt, minns Lise-Lotte.

nöjeSofia Wistams hemska upptäckt – väljer att tala ut: "Blir rädd och får panik"

Just en sådan dag, med jeans som tråcklats fast kring smalbenen, fick Birgitta rejält ont i magen. Så svår smärta att hon tvingades åka till sjukhus. Sköterskorna blev minst sagt konfunderade.

– De skulle så klart ta av mig kläderna för att undersöka mig. Jag hörde att de kommenterade: ”Vad är det här? Vi får klippa upp byxorna”. Åh nej, tänkte jag – då får jag aldrig några jeans mer! Så när sköterskorna lämnade rummet en stund lyckades jag slita upp stygnen. När sköterskorna kom tillbaka upptäckte de: ”Men titta, ungen har lyckats få av sig byxorna!”

Birgitta skrattar åt minnet.

– Det var blindtarmen, så de opererade mig. Jag fick åka hem i en klänning sen i stället för jeansen … Den var INTE snygg.

Birgitta och Lise-Lotte började intressera sig för killar. De snodde Birgittas storasysters behå:ar och stoppade in strumpor för att få pojkarnas blickar. De gick ut och dansade. Även där följdes de åt. Tills Birgittas liv tog en annan vändning.

– Jag förlovade mig när jag bara var 17 år. Det höll några år. Då tappade vi två faktiskt kontakten. Vi var på olika platser i livet helt enkelt.

– Ja herregud, utbrister Lise-Lotte, plötsligt satt hon hemma och broderade handdukar och örngott! Det hade jag aldrig trott. Jag fortsatte att gå ut och dansa, men utan min bästa vän.

nyheter3-åriga flicka försvunnen – efter ”hemsk” misshandel: ”Extremt oroliga”

När förlovningen tog slut hittade de tillbaka till varandra igen. De upptäckte att gemenskapen fanns kvar, lika stark som tidigare.

Genom decennierna har det råkat bli så att Birgitta följt i Lise-Lottes fotspår på många sätt. Det är en slump, men ändå slående. Det gäller utbildning, giftermål och när de fick barn på 60-talet, Lise-Lotte tre och Birgitta två. Men äktenskapen blev allt sämre, för båda.

– Vi umgicks aldrig parvis då, utan med varandra. Vi kunde dela alla problem, även de vi hade i äktenskapen. Jag hade det väldigt svårt med min makes alkoholism, det var skönt att kunna anförtro mig om.

Lise-Lotte gjorde revolt.

– Min man var femton år äldre än mig, och jag växte ur hans konservativa syn på samhället. Vi blev för olika. Jag kände att kvinnor kan och vill, helt i samklang med den allmänna och aktuella kvinnokampen.

I slutet av 70-talet skilde sig båda väninnorna, först Lise-Lotte, sedan Birgitta. Det var startskottet för deras ”frilansande” period, som de skämtsamt kallar den.

– Vi började gå ut, och vi ville ha så roligt som möjligt för så lite pengar som möjligt. Som ensamstående mammor hade vi det inte så fett, berättar Birgitta.

Lise-Lotte ler och fyller i:

– Vi letade efter dansställen där det inte kostade någonting att hänga in kläderna, och där vi kunde ta bara ett gratis glas vatten. Och kul hade vi! Det var vi två mot världen.

Parallellt med att de roade sig utbildade sig båda, först på Komvux. Lise-Lotte fortsatte på socialhögskolan och Birgitta gick en utbildning till kontorist. De tillbringade semestrar ihop och hade kärleksrelationer av varierande längd. 1989 ringde Birgitta till Lise-Lotte inför sommaren, intet ont anande.

– Jag skulle få låna en stuga av en kompis, och där fanns hästar som Lise-Lotte tyckte om. Du var lite nere då och jag ville pigga upp dig, Lise-Lotte, men då sa du helt plötsligt att du skulle till Arjeplog!

Och Arjeplog blev det. Inte bara den sommaren utan som gift i trettio år eftersom hon träffat sin stora kärlek Thage. Nu finns inte han i livet längre, men Lise-Lotte bor kvar.

– Jag var glad för Lise-Lottes skull, men åh vad det var tråkigt att du flyttade så långt upp! Men redan din första sommar som gift bilade jag upp och hälsade på med min dåvarande man, berättar Birgitta.

Fick en stroke men kunde "lappas ihop igen"

Flytten norrut innebär också en annan förändring. Birgitta blev som en extramamma till Lise-Lottes tre döttrar, som då var i 25-årsåldern och kvar i Stockholm. De fick en egen mycket nära relation som Birgitta är oerhört glad över.

– Och för mig var det skönt att de fick en vuxen förebild till. Jag beundrar Birgitta, det har jag alltid gjort. Hon är så stark och ger aldrig, aldrig upp.

Lise-Lotte blir lite rörd av tanken. Och inte blir det mindre av att de båda börjar fundera på den gången för några år sedan som Birgitta drabbades av en stroke som läkarna inte visste om hon skulle klara. Men återhämtningen gick långt över förväntan, och i dag mår hon fint.

– Tänk när du blev sjuk, Birgitta, det var hemskt … Nä, nu börjar jag gråta, säger Lise-Lotte och stryker bort ett par tårar.

– Och att de kunde lappa ihop mig! inflikar Birgitta.

Väninnorna har fortsatt att vara nära, och även att knyta ihop sina familjer genom barnbarnen. Väninnorna har träffats varje år, de har firat stora födelsedagar ihop, umgåtts med makarna och rest tillsammans. Och inte minst har telefonerna gått varma.

När man är så bra vänner som ni, ska man kunna vara rak och alltid säga vad man tycker?

– För mig beror det på vad jag misstänker att det kan bli för reaktion. Om det skulle skada skulle jag vara försiktig. Om det kan tillföra något skulle jag vara rak. Till exempel om Lise-Lotte träffade någon som jag inte tyckte var bra för henne.

– Hm … Jag är lite klumpig mellan varven och kan råka säga saker på fel sätt, tyvärr.

Just ett sådant tillfälle var den enda gången de blivit osams under alla år. Båda var stressade, de var ute och gick i affärer och Lise-Lotte sa till Birgitta att hon hörde dåligt. Då blev det tyst mellan dem ett tag. Sedan ringde Birgitta upp.

nöjeKaoset på Kristallen som tittarna inte fick se – tvingades evakuera

– Jag sa att ”Förra gången vi träffades så blev det väldigt tråkigt”. Då började Lise-Lotte att gråta och bad om ursäkt.

– Ja, det redde upp sig och det var skönt.

De tittar på ett svartvitt foto från tiden på barnkrubban och ler åt de små flickorna i klänningar, med band i håret.

– Tänk om vi anat att vi skulle sitta så här, 76 år senare. Det är en sådan trygghet.■