Författaren Karin Janson flyttade hem till byn igen: ”Hästarna får mig att må bra”

Succéförfattaren Karin Janson, 40, har hittat sitt drömliv. Halva veckan bor hon på familjegården i Dalarna, där hon tar hand om pensionerade travhästar och skriver feelgood-romaner i sitt arbetsrum, med utsikt över Dalälven.

Den andra halvan av tillvaron lever hon storstadsliv med sambon Johan i Stockholm.

– Det funkar jättebra för oss. Jag får den perfekta kombinationen av lugn och ro på landet, och stadens puls och nöjesliv tillsammans med Johan i stan, säger Karin.

Karin är uppvuxen på en stor herrgård utanför Stora Skedvi i Dalarna. Pappa var lantbrukare och mamma dagmamma.

– Men min mormor hade en pojkvän som var journalist och författare. ”Wow, kan man jobba med det?”, tänkte jag. Det öppnade mina ögon för det.

Så länge Karin kan minnas har hon haft ett behov av att utforska varför människor gör som de gör.

– När jag var barn lekte jag att jag var min bästa kompis. Jag lekte att jag var inne i hennes huvud, och kände hur hon upplevde allting. Ungefär så arbetar jag när jag skriver nu också. Jag försöker förstå hur folk funkar och hur de resonerar, säger Karin.

Karin Jansons böcker gör succé på Storytel

Som frilansjournalist har hon fått komma in i många hem och sammanhang på landsbygden, något som hon haft nytta av när hon som 34-åring debuterade som författare och gjorde succé direkt, inte minst för att ljudboksversionen är inläst på dalmål. Byvalla-serien har i skrivande stund över 200 000 lyssningar på Storytel.

Det här är Karin Janson

Gör: Frilansjournalist och författare.

Familj: Sambo Johan, musiker.

Ålder: 40 år i mars. ”Johan fyller 50 i år, så vi tänkte ha en gemensam 90-årsfest i stan. Sedan hoppas vi kunna åka tåg genom Europa, för det har vi länge drömt om.”

Aktuell: Med Landsvägarnas drottning (Storytel och Printz förlag).

I februari släpptes Landsvägarnas drottning.

– Den handlar om 44-åriga Annie som gått igenom en tuff bröstcancerbehandling. Hon mår inte alls sådär toppen som alla tycker att hon borde göra, nu när hon är friskförklarad. Hon hamnar i en livskris, hoppar av jobbet i hemtjänsten och förälskar sig i en gammal högerstyrd Scania-buss som hon rustar upp och inreder till en ambulerande underklädesaffär.

Romanen är den första delen i Karin Jansons nya feelgood-serie om Annie och BH-bussen.

– BH-bussen finns på riktigt. Jag gjorde en intervju för en lokaltidning med Ella Logren som äger den, och tyckte det var en riktigt kul affärsidé. Jag har fått lov att låna idén till boken, men kunderna i boken är helt fiktiva. Det kändes viktigt att hålla isär det, så att ingen skulle känna sig utlämnad och igenkänd, säger Karin.

Hon tror att många kvinnor kommer att känna igen sig ändå, i provrumsångesten.

– Jag ville få in lite kroppspositivism mellan raderna. Vi matas hela tiden med bilder på hur en kropp ska se ut. Det där kommer alltid ikapp en: ”Oj då, varför ser inte jag ut så? Jag har inte sådär fint ansikte.” Tankarna kommer fortfarande automatiskt, även för mig, trots att jag är både medveten och trygg i min kropp.

Hjärndimma berodde på sköldkörtelsjukdom

Så har det dock inte alltid varit för Karin Janson.

– I högstadiet hade jag stora komplex för min längd och mina stora fötter. Jag var jätteblyg och ville helst inte sticka ut, alls. Men jag var 1,85 lång och syntes alltid. En dag hade vi ställt våra skor utanför klassrummet när en tjej ropar: ”Kolla vad stora skor Karin har!” Det fick mig att känna mig annorlunda och utanför.

Karin har inte själv haft cancer. Ändå är tonträffen perfekt när hon skriver om hur cellgifter och mediciner påverkar inte bara den sjuka, utan också omgivningen, under lång tid framåt.

– Vad glad jag blir att du säger det. Jag har personer i min närhet som genomgått cancerbehandling. Men jag har också använt mig av min egen erfarenhet, av hur det är att leva med en sköldkörtelsjukdom, säger hon.

Sjukdomen upptäcktes genom ett enkelt blodprov när hon var 22 år.

– Jag har underproduktion av vissa hormoner, som styr mycket i kroppen och kan slå på så olika sätt. När jag sökte hjälp var jag trött inuti huvudet, hade ont i kroppen, låg energi, torr hud och allt möjligt. Dessutom påverkades synen. Jag gick runt i en tjock hjärndimma i många år.

nöjeBokaktuella Eli Åhman Owetz lämnade stan: ”Jag trodde aldrig jag skulle bo på landet igen”

När Karin skrev Landsvägarnas drottning och läste på om det som inom cancervården kallas ”fatigue”, såg hon många likheter med det som hon självt hade upplevt.

– Jag hade ett par tuffa år när jag inte mådde riktigt bra, eftersom jag inte fick rätt medicin. Gång på gång gick jag till vårdcentralen och sökte hjälp, utan att bli lyssnad på. ”Patienten har nog lite mycket på jobbet”, skrev läkaren i journalen. Som om det var mitt eget fel, säger Karin.

Blev matte till hittekatten Franz Jäger

Inte förrän 2012, åtta år efter diagnosen, när Karin vände sig till en privatläkare för sin sköldkörtelsjukdom, fick hon rätt medicin och blev av med hjärndimman.

– Då kändes det som om jag fick tillbaka mitt liv.

Under de tuffaste åren var hästarna hemma på gården i Dalarna ett viktigt stöd.

– Just det här, att komma ut i skogen och tänka på något annat och ta hand om hästarna, det är en stor må-bra-faktor i mitt liv. Det har varit bra för min mentala hälsa.

Hon hjälper sina föräldrar med djuren och gården när det behövs. Även hennes lillasyster bor på gården med sin familj.

– Det är lite som att bo i en storfamilj, det som var vanligt för hundra år sedan. Min syster har tidigare arbetat inom hemtjänsten. Tack vare henne har jag rätt god insikt i hur det fungerar.

Förutom hästarna har Karin en hittekatt, Franz Jäger, som är döpt efter kassaskåpet i Jönssonligan.

– Han dök bara upp i byn en dag på gården och var väldigt kelig. Jag gav honom mat och satte ut en efterlysning efter ägaren. När ingen nappade på annonsen tänkte jag att, då åker vi bort och tar bort kulorna på honom så att han blir min katt.

När Karin bor i Stockholm ser hennes mamma till att han får mat.

– Men han vill vara ute nästan hela tiden och kommer och går lite som han vill. Han har egen ingång, en kattlucka, till garaget och värmefläkt, säger Karin.

Mötte fördomar och blev dumförklarad som städare

Mycket stoff till böckerna får Karin Janson genom att tjuvlyssna på människor. Psykologistudier och ett extrajobb som städerska under några år har också gett bra bokmaterial.

– Jag trivdes egentligen bra med städjobbet, men vi hade så många konstiga kunder. En kvinna klagade över att jag hade gjort fingeravtryck på deras designade toalettborste av stål. En annan gång skulle jag städa hos en politiker som officiellt var emot RUT-avdrag, men hade städning själv. När en partikollega skulle komma hem till politikern blev jag utkastad. För det skulle ju inte se bra ut om en städerska var där …

– Och när jag städade på ett bibliotek och ville låna en bok efter arbetsdagens slut sa bibliotekarien att, ”den där är nog för svår för dig”. Som om det inte fanns i hennes sinnesvärld att en lokalvårdare kunde ha ett stort läsintresse, säger Karin.

Efter reklamen: Se också: Sandra bor i sin bil – var som helst i världen

Hon var 18 år när hon först lämnade byn för storstaden.

– Då tänkte jag att ”här händer ju ingenting”. Men nu när jag har kommit tillbaka har jag fått ett annat perspektiv. Det är väldigt vackert i byn, och fint med älven. Det glömmer man lätt om man ser det varje dag.

Valt bort barn – lever ett enkelt och okomplicerat liv

Varje måndag tar Karin tåget hem till hästarna och katten i Dalarna. Och varje torsdag åker hon hem till Stockholm och lever samboliv med Johan.

– Johan är musiker så vi tycker om att gå ut på krogen, träffa kompisar, ta del av nöjeslivet och gå på teater och spelningar. Det är kul när det händer någonting. Men nu under pandemin har vi mest fått sitta i varsin del av lägenheten och pyssla, han med sin musik och jag med mitt bokmanus.

Hennes sambo vill väldigt gärna bo heltid i Stockholm, medan hon beskriver sig själv som en ”lantis som är lockad av att bo i stan”.

– Johan har byggt en egen studio i lägenheten. Vi har båda ett väldigt stort behov av att vara lite själva. Tidigt bestämde vi att vi ville välja bort barn. Det gör det nog ganska enkelt och okomplicerat för oss att leva som vi gör, säger Karin.

Pandemin och distansarbetet har gjort att många nya gröna-vågen-stockholmare har valt att köpa hus och flytta ut på landet. Något som kan ge upphov till kulturkrockar.

– Det finns ett motstånd mot framför allt stockholmare på landsbygden. Eftersom löneläget är ett annat i Stockholm så har de mer pengar att röra sig med. Då kommer de hit och driver upp budgivningen på ett hus, som kanske någon i byn ville köpa. Det kan vara en källa till agg, säger Karin.

Bra att engagera sig lokalt på landsbygden

Hon menar att inflyttade storstadsbor måste förstå att det är ett bytessamhälle på landet.

– Om du inte råkar vara släkt med någon i byn, så måste du vara extra öppen och våga knacka på och be om hjälp. Det är mitt bästa tips. Visa också att du kan hjälpa dina grannar på något sätt. Engagera dig lokalt, gå med i hembygdsföreningen och sådant.

I grunden är hon positiv till att fler flyttar ut på landet.

– En by mår bara bra av lite nya människor som har andra perspektiv. Annars är det lätt att man fastnar i gamla tankebanor. Om man till exempel tillhör en viss släkt så tillskrivs man egenskaper, som att ”de är snåla” eller ”de är duktiga på traktorer”, fast man kanske inte alls är det. Det bästa med att ha tillgång till två världar, och att få byta miljö med jämna mellanrum, är att få distans, menar Karin.

Då blir det också mycket lättare att skriva om det.

– Till och med Strindberg var ju tvungen att åka ner till Bayern för att kunna skriva Hemsöborna, säger hon och skrattar.