Ingegerd och Hanna riskerade livet för sina renar: ”Om vi gått genom isen hade vi inte överlevt”
Och allt tyder på att hon har det mod och lugn som krävs.
När renarna gick genom isen tvekade Hanna inte en sekund på att rädda dem med sina bara händer.
– Jag skrek till mamma att isen skulle hålla.
Det är tidig morgon, en kall och klar vinterdag. Termometern visar minus tio grader. Det är vindstilla och tystnaden är total i skogen. Ingegerd Rokka och dottern Hanna har gett sig ut med skotern till skogen för att ge renarna mat och sköta om dem, en rutin de gör varje morgon.
Ingegerd och Hanna stannar och stänger av skotern och står stilla och vilar blicken upp mot himlen – båda tar ett djupt andetag.
– Jag älskar tystnaden, säger Hanna.
Det här är Ingegerd och Hanna
Namn: Ingegerd Rokka och Hanna Landin
Ålder: 49 respektive 18 år.
Gör: Ingegerd är renägare och entreprenör, Hanna går på gymnasiet.
Bor: Ingegerd bor i Orrasjärvi i Överkalix kommun och Hanna i Piteå.
De har en stark mor- och dotterrelation och det fina samspelet mellan dem, både när de jobbar ihop och tar pauser, undgår ingen.
– Mamma är min förebild, säger Hanna som har valt att gå i Ingegerds fotspår.
Renskötare en del av arvet
Hanna vill lära sig mer om renskötaryrket och läser nu sista året på gymnasiet i Piteå. Men på helgerna och loven kommer hon hem och tillbringar sin tid med Ingegerd i byn Orrasjärvi, tre mil norr om Överkalix i Norrbotten.
Ingegerd växte upp i en renskötarfamilj. Hon tog över verksamheten för några år sedan tillsammans med sin bror och sin son, som är 20 år.
– Det blir en livsstil. Renskötare är en del av mitt arv och jag känner stolthet för yrket, säger Ingegerd och kliver av skotern och går fram till renarna.
Renarna känner igen Hanna och Ingegerd och visar tydligt att de välkomnar besöket från mor och dotter. Det var just kärleken till djuren som fick dem att utföra hjälteinsatsen, som krävde mod, fokus och lugn från dem båda.
Två renar gick genom isen
Det var den 3 november 2023. Hanna var hemma på höstlov hos sin mamma. De hade bestämt att de skulle åka in till samhället på morgonen för att uträtta ett ärende.
Men när de satt i bilen ringde Ingegerds telefon. Det var hennes bror som berättade att en stugägare hade ringt från en grannby och sagt att två av deras renar hade gått genom isen. Renarna kämpade för sina liv och en var tydligen illa däran.
– Jag provade ringa till en renägare som jag vet bor i närheten, men han var inte hemma. Jag visste att det skulle ta minst 45 minuter innan vi var på plats, eftersom vi var tvungna att åka hem först och hämta nödvändiga redskap för att kunna få upp renarna, säger Ingegerd.
Hon hann tänka en massa tankar under bilfärden och målade upp olika scenarier i huvudet. Ingegerd och Hanna gjorde upp en plan redan när de satt i bilen om vem som skulle packa vad, för att kunna komma i väg så snabbt som möjligt. Hanna hämtade tre lasson och Ingegerd hämtade sitt gevär, om det var så illa med djuren att hon skulle bli tvungen att avliva dem på plats.
– Mamma ville inte att de skulle lida, ifall de var skadade. Vi visste att platsen där de gått igenom isen är farlig. Det är strömt och många djur har omkommit där, säger Hanna.
Renarna var för långt bort
När de kom fram till platsen tog stugägaren och hans dotter emot dem. Snabbt såg Ingegerd att de inte skulle kunna rädda renarna från land, de hade drivit för långt ut. Ingegerd kände att det var hopplöst, hon skulle aldrig orka kasta lassot 50 meter ut i det strömmande vattnet. Hon visste att hon kunde kasta mellan 13–15 meter, men inte längre.
– När jag förstod det blev jag ledsen. Jag tänkte att jag måste avliva djuren, göra deras lidande kort. Men det tog emot inom mig, säger Ingegerd.
Då föreslog stugägaren att de kunde prova att ta sig närmare renarna med hjälp av hans båt.
– ”Självklart vill vi det, var är båten”, svarade jag direkt. Jag kände att hoppet inom mig väcktes till liv igen, berättar Ingegerd.
De sprang till båten och med gemensamma krafter lyckades de få loss den från marken. Det var tur att det inte hade hunnit komma så mycket snö.
De satte ihop två lasson och fäste dem i båten, stugägaren och hans dotter höll i lassot. De bestämde att Ingegerd skulle kliva i båten och försöka ta sig ut till renarna.
Vattnet var strömt och hon kände direkt att hon inte kom någonstans, båten stod helt stilla. Hon gick ner på knä i båten och försökte samtidigt dra sig längs med iskanten. Då kände hon äntligen hur båten började röra sig. Och när djuren såg henne komma fick de mer ork och började simma med kraftigare tag.
– När renarna såg att jag var på väg för att hjälpa dem fick de ny energi, vilket också gav mig mer ork och energi, säger Ingegerd. Samtidigt insåg jag att jag bara hade en chans att kasta lassot.
Började krypa ut på isen
Ingegerd behövde få lassot exakt rätt på renen. Hon tog ett djupt andetag och sa till sig själv: ”Ingegerd, du måste sätta detta kast på första försöket.”
– Jag var stressad, för jag visste att jag inte skulle få två chanser. Jag hade bara ett lasso med mig.
Hon kastade och satte det på första kastet, men då kom nästa problem. Renen klarade inte av att ta sig upp på isen. Benen for under iskanten.
– Jag såg att Hanna lagt sig på isen och började krypa ut mot kanten. Då fick jag panik och skrek åt henne att hon inte fick göra så. Jag hade sagt till henne i bilen, att vad som än hände fick vi inte utsätta oss för fara. Om vi skulle gå genom isen skulle vi inte överleva.
Hanna som hittills varit tyst och lyssnat på sin mamma fyller i:
– Jag hade läst i skolan två veckor tidigare om tjocklekar på isar, och hur man ska göra om man måste ta sig fram på en is. Så jag skrek tillbaka till mamma att isen skulle hålla.
Hanna tog fram sitt lugn och sin inre styrka och kröp ut mot iskanten och renen.
– Jag satte händerna under isen och lyckades få tag i renens ben. Sedan drog jag upp den.
Grät lyckotårar
När de kom upp på land såg de stugägarens fru komma springande med handdukar och de började torka renen. När den var torrare och hade fått tillbaka lite krafter, såg de till att den gick upp mot skogen.
– Vi var rädda att den skulle springa ner mot vattnet igen, säger Hanna.
Samtidigt såg de hur den andra renen kämpade febrilt i strömmen. De skyndade sig tillbaka och gjorde om samma procedur med den andra renen.
När räddningsaktionen var över kom lättnaden, och chocken och stressen släppte. De hade klarat det, och Ingegerd, som varit orolig för Hanna, insåg att dotterns styrka och lugn hade räddat renarna.
– Jag förstår inte hur Hanna kunde vara så lugn. Hon tog verkligen fram sitt inre lugn och levererade. När vi alla var tillbaka på land grät jag lyckotårar. Vi klarade det!
Om rennäringen
- Renskötsel är en central och betydelsefull näring i det samiska samhället. Den är både ett sätt att hitta en inkomst och bärare av en lång kulturell tradition och en samisk identitet.
- Renskötseln har traditioner mycket långt bakåt i tiden. Än i dag är det naturen som styr rennäringens rytm eftersom renen går på naturbete året runt. Renskötaren är den som måste ta hänsyn till renen och naturen och inte tvärtom.
- Renskötarens uppgift är att vara renens beskyddare och skapa goda förutsättningar för att få utkomst av sin näring.
- Inom varje samebys område strövar och flyttas renarna mellan olika betesmarker. För att förflytta sig mellan de olika områdena använder renarna särskilda vandrings- och flyttleder som ofta är mycket gamla.
- Renar är skygga djur som lätt blir skrämda. Vid en trång passage, som över en väg, kan störningar göra att en hel hjord skingras, vilket leder till merarbete för renskötarna.
Källa: samer.se
Efteråt tackade de stugägarna ordentligt. Båda känner en stor tacksamhet till dem och för deras insats. Det var medmänniskor som sträckte ut en hjälpande hand, trots att de inte kände varandra.
– Det här var ett teamwork. Om inte de varit där, lånat ut båten, hållit i repet, lånat ut handdukar och hjälpt till att dra in båten – då hade jag fått avliva djuren. Vi hade inte ens kunnat försöka rädda djuren, säger Ingegerd.
– Jag och mamma hade inte klarat det ensamma och utan båten, säger Hanna.
Bygger en relation till renarna
Efteråt satt de alla tillsammans inne i köket hos stugägaren. De fikade och pratade om det som hade hänt. Och fortfarande har de kontakt med varandra.
– De är fantastiska människor, och vi känner sådan tacksamhet och kärlek för deras hjälp. De var så fina, skickade julkort till oss och har bjudit hem oss till Gällivare där de bor, säger Ingegerd.
Som tack skickade hon en bok som hon varit delaktig i att ta fram, som handlar om hennes sameby, sin uppväxt och det arv som gått vidare i generationer.
Hon vet att många har ifrågasatt deras insats och undrar varför de riskerade sina liv för djuren.
– Som renskötare lever man efter renens behov och det är årstiderna styr. Vi är nära djuren och djuren känner igen oss och vi dem. För oss är de inte bara renar. Vi bygger upp en relation till djuren och de blir som en del av vår familj, säger Ingegerd.
– Sen gjorde vi inget vi inte hade kontroll över, säger Hanna.
Den drivkraft som Ingegerd har, som kvinna och renskötare i en värld som domineras av män, har hon sina föräldrar att tacka för. Hennes pappa var alltid positiv. Han såg att det ljusa i livet och tyckte att allt var möjligt. Mamman uppmuntrade Ingegerd att våga göra saker.
Det är något som hon vill föra vidare till sin dotter, att våga testa och prova sig fram. Att inte ge upp innan man testat. För att dagligen påminna sig om det har Ingegerd tatuerat in ”Ge aldrig upp” på sin underarm.
Samma ord har hennes dotter Hanna tatuerat in, runt sin handled.
– Jag har även tatuerat in ”mamma” närmast mitt hjärta. Hon är min förebild och min drivkraft. Jag hoppas att jag blir lika modig och stark som min mamma är.