Polisen Linda fick svåra men efter misshandeln: ”Jag kunde inte ens kissa på grund av smärtorna”
Livet består av oförutsedda händelser. Ingen av oss kan förutse vad vi ska drabbas av eller vilka prövningar vi kommer möta. Däremot kan vi vi välja hur vi möter utmaningarna och vad vi gör med dem.
Jag var säker på att min dröm om att bli polis sprack när jag 13 år. Efter en allvarlig cykelolycka och den inre stress som följde, utvecklade jag alopeci universalis och tappade allt hår på kroppen.
Sjukdomen kom in i mitt liv under en känslomässig tuff period, när identitetssökandet tar sin början och då skönhetsideal och andras tyckande spelar stor roll. Mitt självförtroende och självkänsla sjönk i botten och min värld rasade samman. Jag blev en skugga av mitt forna jag och trodde att drömmar inte skulle kunna uppnås och att jag aldrig skulle bli älskad. För vem skulle älska mig utan hår? Jag hatade min sjukdom och den jag hade blivit.
Älskar polisyrket i yttre tjänst
Lyckligtvis omgavs jag av fantastiska vänner som trots mitt självhat aldrig vek från min sida. De ställde aldrig jobbiga frågor, lät mig vara den Linda jag alltid varit och lät mig förstå att de älskade mig för den jag är, oavsett hår eller inte. Dessutom var idrotten en viktig ventil där jag slapp alla tankar och känslor.
Alopeci är ingen sjukdom man dör av, men den kan vara känslomässigt tung att drabbas av. Det tog lång tid innan jag övervann hatet och i stället såg det för var det var – en sjukdom som inte är något att skämmas över. Så med stöd av familj och vänner vågade jag utmana mina uppbyggda rädslor och söka till polisutbildningen. Och tänka sig, jag kom in!
Jag kom att älska polisyrket och allt vad det innebär, särskilt arbetet i yttre tjänst som både är stimulerande och omväxlande. Man får möta människor i olika tillstånd och man vet aldrig vilken situation man kommer ställas inför. Ett vanligt rutinuppdrag kan snabbt förvandlas till en kamp mellan liv och död.
Under mina år som ingripande polis har jag varit med om en hel del tuffa händelser som påverkat mig på djupet. Tragedier, våld, sorg och död. För poliser är det en del av jobbets vardag, men om dessa händelser endast fylls på utan att få pysa ut, så blir även polisens ryggsäckar för tunga att bära.
Fick PTSD och svåra men efter misshandeln
När jag oprovocerat överfölls bakifrån av en gärningsman som helt besinningslöst matade 15 stenhårda knytnävsslag i mitt bakhuvud, blev min ryggsäck för tung att bära. Mannens ursinniga och hänsynslösa beteende var orubbligt. Jag är tacksam över att han inte hade tillgång till något tillhygge eller vapen, för då hade jag förmodligen inte varit i livet i dag.
Händelsen satte djupa spår och spelas ständigt på repeat inombords. Jag fick diagnosen PTSD, men överfallet kom även att fysiskt bli mycket värre än någon kunnat ana. Min kropp slog fullständigt bakut och jag blev jättesjuk. Alltifrån svåra mardrömmar, takykardi (onormalt hög hjärtfrekvens, reds. anm.), diskbråck, käkledsbesvär, ett otal inflammationer i kroppen och min magsjukdom ulcerös kolit och Bechterews sjukdom förvärrades avsevärt i grad.
Jag fick kognitiva besvär, svårt att minnas, fick blackouter och blev stresskänslig. Oavsett om jag gick, satt eller stod så smärtade kroppen. Allt fler och längre sjukhusvistelser och läkarbesök avlöste varandra. Till slut kunde jag inte ens kissa på grund av smärtor och kramper. Kroppen havererade och jag kunde inte längre klara mig själv. Jag fick trygghetslarm i hemmet och alla hjälpmedel man kan tänka sig.
Tagit kontrollen över livets orättvisor
Min kropp och själ var helt slut och jag var nästan redo att ge upp hoppet om ett dräglig liv. Allt jag ville var att få leva livet – inte genomlida det. Lyckligtvis har jag både stöttande familj och vänner som alltid finns för mig, som en påminnelse om vem jag är bortom smärtornas helvetiska klor.
Det här är Linda Fihn
Ålder: 45 år.
Bor: Hunnebostrand, Bohuslän.
Familj: Maken Peter, sönerna Oscar, 21, och Willie, 10, samt cockerpoon Nogger, snart 4 år.
Gör: Polis, sjukskriven efter ett överfall i tjänsten. Rehabtränar för att kunna återgå till polisyrket.
Intressen: Umgås med familj, vänner och träna. Älskar att promenera och vara både vid och ute på havet, skriver jag så ofta jag kan.
Aktuell med: Boken Hakuna Matata – En sann berättelse om kamp, överlevnad, vänskap, kärlek och glädje (Sivart förlag). En omarbetad version av boken finns som ljudbok med titeln När livet vänder (Lind & co).
Jag har lärt mig att de enda som begränsar oss i vad vi vill och kan göra, är vi själva. För till syvende och sist är det bara jag själv som bestämmer hur jag ska möta livets orättvisor och motgångar. Jag tror inte att det spelar någon roll vilka begränsningar man har – det handlar om att lära sig se sina framgångar och det man faktiskt har.
Jag lärde mig att våga öppna dörren för både smärtan och det onda, och ta kontrollen över dem. På så sätt fann jag de verktyg som krävdes för att besegra och ändra riktning på dess tilltänkta plan för mig och min framtid. Jag lärde mig att inte fastna i frågan varför jag drabbats, utan valde att i stället fråga hur jag bäst går vidare.
Tillfreds med att leva med peruk
Jag känner mig ofta som en marionettdocka där någon annan håller i trådarna till mitt liv. Hur mycket jag än försöker gå åt ett håll dras jag alltid åt det motsatta, men hittar strategier som funkar.
Jag tror att vi klarar av att möta större motgångar än vi tror oss klara. Jag har insett att vi alla strävar efter att finna god hälsa, kärlek och lycka i livet, men att det oftast är först när vi insjuknat eller drabbats av någon svårighet som vi blir medvetna om sökandet. Glöm inte att även njuta av det lilla i livet, för när man minst anar det kan det lilla bli en dröm att uppfylla!
Jag är i dag tillfreds med att jag inte har hår, utan bär peruk. Det är den jag är, och hur mycket jag än önskar att jag hade hår, så har jag inte det. Jag kan i dag se saker ur ett annat perspektiv än tidigare. Det betyder inte att jag alltid är nöjd med hur mitt liv ser ut, men jag har lärt mig acceptera det. Jag har lärt mig tackla smärtorna och se vad jag klarar, i stället för det jag inte klarar. Min älskade familj är min stora drivkraft i livet och jag är stolt över det jag åstadkommit i mitt liv. Kampen må fortsätta, men kampen är nu min.