Pia Lovholts dotter Denise Markström dog på tågrälsen
Pia Lovholt, 52, stryker med handen över den svarta stenen och viker undan lite av växtligheten som täcker dottern Denise Markströms egen namnunderskrift.
– Jag hittade inte en tillräckligt fin gravsten i Luleå, jag köpte den här i Finland, i Torneå, säger Pia, som ville ge sin dotter det allra bästa.
Hennes tredje barn blev bara 15 år och sju månader, men Pias sorg och smärta är evig.
– Den första tiden klarade jag nästan inte av att andas. Jag kräktes om jag försökte äta och ville ta mitt eget liv. Det fanns ingen anledning att leva längre. Smärtan var outhärdlig.
Viktigt att prata om Denise Markström
Det är tolv år sedan Denise lämnade henne, men hon är ständigt närvarande i Pias hem. Bilder på väggarna och i bokhyllor och minnessaker påminner om den energiska, unga tjejen som älskade att hänga med kompisar, att baka och att mysa med sin lilla systerson som var tre månader. Flickan som var en frisk fläkt i alla sammanhang.
– För mig är det viktigt att vi fortsätter att prata om Denise. Jag vill aldrig ”glömma och gå vidare”, då är det ju som om hon aldrig hade levt.
Se också: Elton fick herpes vid födseln – har bara 10 procent av hjärnan kvar
Det var dagen före julafton som livet förändrades för alltid. Denise, som precis hade börjat i gymnasiet, hade en äldre pojkvän med en egen lägenhet. De var ofta där. Inför julen hade de planerat vilka tider de skulle fira med pojkvännens släktingar och när de skulle komma hem till Pia.
– Denise älskade köttbullar och sa att vi måste spara köttbullarna tills hon kom hem från firandet med pojkvännens familj, säger Pia innan hon konstaterar att det dröjde många, många år innan hon själv klarade av att äta köttbullar igen.
Sambon åkte för att hämta Denise efter bråk
Den 23 december var Denise hemma hos pojkvännen. De hade haft en fest med sina vänner och av någon anledning hade paret blivit osams. Pia har försökt skapa en bild av vad som hände. Vännerna har kunnat bidra med fragment av vad som hände och vad som sades. De har bland annat vittnat om hur Denise gick in och ut ur bostaden några gånger. Hon hade bland annat glömt sin mobil. Kanske var det då hon ringde till sin mamma.
– Hon ringde mig mitt i natten. Det var sista gången jag pratade med min dotter. Denise ville ha skjuts hem. Jag bad min dåvarande sambo att åka och hämta henne, och satte mig för att vänta på dem. Bilresan mellan stadsdelarna tar bara en kvart. Men min sambo ringde och sa att han inte såg henne någonstans. Hon borde ha väntat utanför pojkvännens bostad.
Pia berättar att sambon istället möttes av polisbilar och ambulans.
– Jag skrek till honom i mobilen att han måste fråga varför de var där! En iskall hand kramade om mitt hjärta och jag visste inte om jag skulle vilja veta vad han möttes av.
Sambon kom hem med poliser i antågande
Sambon kom hem utan Denise, men i sällskap av en polis. Polisen hade med sig ett diadem och en mobil. De ville veta om det var Denises tillhörigheter. Pias hela värld rämnade.
– Polisen ville också ha ett fotografi på Denise, för att kunna identifiera henne. De hade hittat en flicka på banvallen, men visste inte helt säkert att det var hon. Hoppet är det sista som överger en och även om det var ett halmstrå så tänkte jag att det kunde vara så att hon och någon kompis bytt kläder med varandra, säger Pia och suckar innan hon konstaterar:
– Inte för att det hade varit bättre om det varit en kompis som dött...
Pia berättar att Denise ringde henne 01.15 och klockan 01.29 dog hon. Det var då malmtågets förare drog i nödbromsen. Det visar färdskrivaren. Varken Pia eller någon annan vet om Denise bara skulle gena över rälsen, eller om hon medvetet valde att dö framför tåget.
Tung sorg att leva med ett barns död
Pia fick inte se sin dotter förrän i början av januari, då hon kom tillbaka från obduktionen.
– Det var en enorm lättnad att se att hon var hel och fin. Jag var med och klädde henne inför begravningen. Det var viktigt för mig, även om det var så jobbigt att jag svimmade flera gånger. Denise fick bära klänningen hon skulle ha haft på nyårsaftonen. Och jag svepte en sjal om hennes axlar, för att hon inte skulle frysa.
Efter Denises död ville Pia också dö. Varje andetag var smärtsamt och hon förstod inte hur hon skulle överleva smärtan och sorgen. Hon bara grät och kedjerökte.
Med tiden fann Pia en liten tröst i att läsa om andra som mist sina barn och hittat en mening med livet på nytt. Om de orkade leva vidare skulle hon klara av att andas åtminstone en dag till. En dag i taget. Pia gick i kyrkans sorgegrupp, men kände sig inte hemma bland äldre människor som sörjde en livskamrat. Hon sökte efter andra i hennes situation och fann dem på nätet, genom föreningen Vi som förlorat barn. Samtalen med medlemmarna, de som verkligen förstod vad hon gick igenom, blev hennes terapi.
– Vi som delar den fruktansvärda erfarenheten delar också samma aldrighet. Vi får aldrig mer krama våra barn, vi får inte uppleva när de tar studenten eller själva blir föräldrar.
Gravid med tvillingar ett år efter Denise död
När Denise dog blev hemmet tomt på barn. Hennes syskon Jimmy, 32, och Johanna, 30, hade redan flyttat hemifrån och trots att Pia och hennes sambo tidigare försökt skaffa barn så blev det en chock när hon blev oväntat gravid ett år efter Denises död.
– Jag ville göra abort. Vi hade redan haft flera missfall och jag skulle inte klara av ännu en förlust, säger Pia som fick nästa chock under ultraljudet som föregår en abort. Hon bar på två barn!
– Det kändes som ett tecken. Inte kunde jag ta bort tvillingar!
Det blev en komplicerad graviditet där värkarbetet startade fyra månader för tidigt. Förlossningen gick inte att stoppa. Ett av barnen mådde dåligt i magen och Victor och Ville föddes under stor dramatik i vecka 30.
– Victor svävade mellan liv och död och kördes akut till universitetssjukhuset i Umeå, 27 mil hemifrån. Ännu en gång grep skräcken tag i mig. Skulle jag mista ännu ett barn? Det spelade ingen roll att doktorn sa att han troligen skulle vara svårt handikappad om han överlevde. Det viktiga var att han inte dog!
Har personliga assistenter dygner runt
Pia och tvillingarna tillbringade tre månader på sjukhus och med tiden visade det sig att Ville har en CP-skada och båda pojkarna har även andra svårigheter. Pia lever sedan länge ensam med sina nioåriga söner. Livet efter Denises död har kantats av flera tunga bakslag. Både Denises och pojkarnas pappa har avlidit.
– Jag har mina stora barn och tre barnbarn. Annars är det är jag och pojkarna nu, jag är ensam om ansvaret. Ville har behov av assistenter dygnet runt och vi har fått vänja oss vid att ständigt ha personal i hemmet. Visst är det tufft, men vi försöker fylla livet med så mycket roligheter som möjligt. Vi åker på resor, går på bio och på lekland.
Pia hinner inte med några egna intressen, men något hon brinner för är att stötta andra som är mitt uppe i sorgen efter ett barn. Det har tagit lång tid att läka, elva år efter dotterns död är hon redo att ge tillbaka.
– Jag har utbildat mig till stödperson. Jag vill finnas där och stötta andra som är mitt uppe i livets värsta kris. Jag är tillräckligt hel nu för att klara av det, säger Pia, som nyligen startat en lokalavdelning av föreningen Vi som förlorat barn, tillsammans med andra föräldrar i samma situation.
”Hon hade varit en fantastisk storasyster”
– Visst händer det än idag att jag rasar ihop och bara ligger och gråter. Denise borde ha fått träffa Victor och Ville. Hon hade varit en fantastisk storasyster, säger Pia och berättar att hon följer Denises vänner i deras liv.
De har blivit vuxna och flera av dem har egna barn.
– Ibland tänker jag på vad Denise skulle ha gjort idag. Vad skulle hon ha jobbat med? Hade hon också haft egna barn? Det är smärtsamma tankar. Men nu vet jag att det går över. Det är tufft, men jag har Jimmy, Johanna, barnbarnen, Victor och Ville och jag kommer att överleva.
Föreningen Vi som förlorat barn
VSFB är en ideell anhörigförening med medlemmar över hela Sverige. Föreningen har ingen åldersgräns för barnen, här är ett barn ett barn så länge det finns en förälder som sörjer. Föreningen välkomnar alla oavsett barnets ålder eller dödsorsak och har stödpersoner som drabbade kan prata med. Alla har själva mist ett barn.
Lokalföreningen i Luleå nås via mejl: [email protected].
Det går också att komma i kontakt med föreningen via Facebooksidan: VSFB - Vi Som Förlorat Barn.