Petra: Jag vände ilskan mot pappas missbruk inåt
Petra Staaff Sten, 46, klandrar inte sin mamma för att hon länge undvek att prata om det som hänt när Petra och hennes ett år äldre syster var barn.
– Jag har gjort likadant, liksom min mamma, i all välmening, säger Petra. Men jag känner stolthet och glädje över att ha lyckats bryta det där skadliga mönstret. Öppenhet är en förutsättning för att man ska kunna gå vidare.
Viggo, som är Petras labrador, viftar på svansen och drar iväg oss på en vådlig promenad.
Det är här i Växjö som Petra är bosatt med sin nybildade storfamilj. Som efterfrågad föredragshållare har hon dock hela Sverige som arbetsfält.
– Av mina första fem år, i Stockholm, har jag knappt några egna minnen, säger hon. Ändå påverkas jag i nuet av vad som hände då. Ängslan och oron bär jag med mig, fast det är känslor som med tiden har blivit lättare att hantera. Doften av starksprit har jag fortfarande svårt för.
När Petra tänker tillbaka kan hon se klistermärket format som en lila och gul blomma. Det satt där på ytterdörren för att dölja hålet som uppstått när hennes pappa drämt till med full kraft, upprörd över att inte bli insläppt.
– Mamma gjorde helt rätt som tog min syster och mig och återvände till sina västgötska hemtrakter. Närheten till mormor var bra för oss. Om vi stannat kvar i Stockholm hade vi nog farit riktigt illa.
Drogerna lockade
Petra önskade många gånger att hon fått växa upp i en kärnfamilj. Kompisarna i Hjo verkade ju ha det så bra.
– Jag saknade en pappa, men inte nödvändigtvis min egen, säger hon.
Mamman och systern blev upprörda när pappan ringde på fyllan. Ingen av dem ville prata med honom.
– Men jag var nyfiken och brydde mig inte om att han sluddrade. Jag betraktade nog min syster som mammas flicka och mig själv som pappas. Kalle Anka-tidningarna som han ända in i det sista skickade till oss kändes för mig som en kärleksförklaring.
De träffade bara pappan ett fåtal gånger efter flytten från huvudstaden.
– Mamma sa aldrig ett ont ord om honom, fortsätter Petra. Att han varit onykter när han kommit till BB för att se mig första gången fick jag veta som vuxen.
Då berättade Petras mamma också att han lämnat systern och henne vind för våg när han skulle ha passat dem. Suget efter sprit och droger hade blivit honom övermäktigt.
– Det är några riktigt stökiga år som jag lyckats förtränga, säger Petra och kopplar Viggo.
I dag skulle hon vilja veta mera om sin pappas bakgrund, om varför det blev som det blev.
– Men nu när jag äntligen är redo att ställa de där frågorna är även farmor och farfar borta, konstaterar hon. Den där historielösheten kan få mig, som var klassens clown och fortfarande gärna skojar om det mesta, att känna mig en aning vemodig innerst inne.
Ljög för alla
Petras pappa hamnade i socialt utanförskap mot slutet av sitt liv. Han hittades död i en trappuppgång i Stockholm, bara 36 år gammal.
– Inte ens vid begravningen, när jag var nio år, kände jag någon riktig sorg, erkänner Petra. Och det vände jag naturligtvis emot mig själv: Vad var jag för en människa som inte grät på min egen pappas begravning?
Länge gjorde alkohol henne livrädd.
– Jag gick långa omvägar för att inte gå i närheten av A-lagsbänkar, säger hon när Viggo drar i väg uppför en backe. Och jag ljög för alla och sa att min pappa dött på grund av ett hjärtfel. Det lät ju bättre än sanningen…
När Petras kompisar började intressera sig för alkohol engagerade hon själv sig i frikyrkans scoutrörelse. Där var det ingen som drack. Det var en frizon.
Men sorgen och de instängda känslorna skapade ett kaos som hon försökte komma till rätta med genom att äta mindre och röra sig mer.
– Jag drabbades av anorexi, berättar hon. Under tonåren gick det fullständigt överstyr. Det krävdes flera sjukhusvändor för att få mig på fötter.
Träffade ny alkoholist
Efter gymnasiet tillbringade hon två år som au pair i staden Atlanta i USA.
– Jag mådde bra av förtroendet och av att få stå på egna ben, menar Petra som efter hemkomsten till Sverige utbildade sig till lärare och arbetade extra i en dagligvarubutik.
Det var i butiken som hon träffade mannen som skulle komma att bli pappa till hennes båda barn.
– Fredrik, som jag kallar honom när jag håller föredrag, var i mångt och mycket min raka motsats, förklarar Petra. Vi drogs till varandra som två magneter. Hans alkoholvanor borde kanske ha fått mina varningsklockor att ringa redan när vi möttes, men var går gränsen mellan ett socialt acceptabelt drickande och ett missbruk? Det hade jag ju ingen aning om då.
– Dessutom var jag naiv nog att tro att mina föräldrars historia aldrig skulle kunna upprepas hos oss. Vi var ju så välutbildade båda två och hade det så gott ställt.
Först den dag då Petra kontaktade beroendevården förstod hon att hon återigen var en del av en alkoholistfamilj.
– Det är lätt att bli medberoende, säger Petra och drar i kopplet när Viggo är på väg att hoppa i sjön. Man vill ju hålla ihop familjen och försöka hjälpa och stötta den som mår dåligt. Det ligger också mycket skuld och skam i det där.
Under flera år levde Petra ensam med barnen, som numera har en bra relation till sin pappa.
– Hemma hos oss pratar vi mycket om alkohol, säger Petra. Jag vill inte att ett enda barn ska växa upp med den rädsla jag hade som ung. Men jag vill naturligtvis också att de unga ska vara medvetna om farorna.
Finns alltid hopp
Med sina personliga erfarenheter och fördjupad teoretiska kunskap arbetar Petra sedan flera år tillbaka för att alkoholproblem och självskadebeteenden ska upptäckas och kunnas åtgärdas så tidigt som möjligt.
Hon poängterar att det inte räcker med att fråga ”Hur mår du?” Man måste också ha tid och ork att tolka de ofta svävande svar man får.
– I dag har lärarna så fullt upp med alla undervisnings- och redovisningskrav att många av dem tvingas blunda för det viktigaste: hur eleverna egentligen mår.
Som föreläsare har Petra nyligen deltagit i ett forskningsprojekt mellan Uppsala universitet och Region Uppsala, där ett antal pilotskolor har arbetat med att informera och utbilda personalen om barn och unga i missbruksfamiljer.
– Det är min förhoppning att det projektet ska få genomslagskraft inte bara i den akademiska världen utan även på en högre politisk nivå, säger Petra som arbetar för kunskap, förståelse och känsla.
På det personliga planet har hon gått vidare. Hon har funnit en ny kärlek och fått bonusbarn. För något år sedan blev det bröllop på Gotska Sandön.
– Jag tror att det alltid finns hopp, hopp om förändring och hopp om en väg tillbaka, säger Petra innan Viggo sätter en fart som gör det svårt att hinna med.
– Det går att må bra igen, det går att släppa taget om det sjuka och det går att få tillbaka livet och leva det fullt ut, hinner hennes slutkläm bli innan Viggo drar iväg med matte.
Text: Mats Å Johansson
Foto: Leif Boström, privatbilder