Petra fick sepsis efter förlossningen
Petra Kormos tar tag med händerna över rullstolens armstöd och häver sig upp till stående. Försiktigt tar hon ett par steg till köksbänken och sätter på espressomaskinen.
– När jag är hemma sitter jag oftast i rullstolen. Men jag väntar på en sista operation och därefter hoppas jag få skor som passar bättre och som det blir lättare att gå i, säger Petra när vi väntar på att maskinen fyller kopparna med kaffe och skummad mjölk.
Vi träffas i hennes och hennes man Peters ljusa hörnlägenhet på Östermalm i Stockholm och slår oss ner i vardagsrumssofforna. Hit flyttade de sensommaren 2014 med sin då femårige son Bence. Då var de lyckligt ovetande om sjukdomen som några år senare skulle förändra deras liv i grunden.
– I dag försöker vi hitta tillbaka till de rutiner som vi hade tidigare, även om det aldrig kommer bli som förut. Bence pratar ofta om att han vill ha sin gamla mamma tillbaka. Samtidigt är han ju glad att jag finns kvar, säger Petra.
Se också: Elton smittades med herpes vid födseln – bara 10 % av hjärnan kvar:
Peter och Petra är båda uppvuxna i Budapest i Ungern och hade flyttat till Stockholm för jobb. Där träffades de på ett event på ungerska ambassaden och blev ett par 2007. Ett år senare gifte de sig och 2009 föddes deras son Bence på Danderyds sjukhus norr om Stockholm. Snart därefter återvände de till Ungern där Petra vidareutbildade sig till tandsköterska innan de 2014 kom tillbaka till Stockholm och flyttade in i lägenheten på Östermalm.
– Livet var toppen. Bence fick en plats på förskolan och jag fick mitt drömjobb som tandsköterska på Folktandvården bara några minuters promenad bort, säger Petra.
Sämre för varje minut
Bence var sex år när Peter och Petra bestämde sig för att skaffa ett barn till. Den 4 januari 2017 föddes dottern Mici. Förlossningen verkade ha gått bra. Petra skickades till hotell-BB där familjen stannade i ett dygn innan de blev hemskickade – utan att hon hade blivit undersökt.
Det var nästföljande dag som de första tecknen på att något var fel visade sig. Petra fick feber. Men under återbesöket på sjukhuset lugnade barnmorskan dem med att det kunde bero på mjölkstockning. Petra fick rådet att ta en värktablett.
– Vi vaggades in i en falsk trygghet och åkte hem, säger Peter och Petra tillägger:
– Jag kände mig väldigt trött men tänkte att det var normalt eftersom jag nyss hade fött barn.
Det var den värsta dagen i mitt liv
Den fjärde dagen efter förlossningen hade febern ännu inte lagt sig. Under kvällen blev Mici gnällig och ville inte ha Petras bröstmjölk. Senare på natten drabbades Petra plötsligt av diarré och kraftiga smärtor i magen och underlivet.De hade en återbesökstid dagen efter men Petra mådde så dåligt att hon inte kunde vänta. Tidigt på morgonen satte de sig i bilen och körde till gynakuten.– Om vi hade väntat med att åka in till den ordinarie besökstiden hade jag inte varit här i dag, säger Petra och Peter fortsätter:– Jag hade aldrig sett något liknande. Det gick så snabbt. Petra blev sämre varje minut och när vi nådde sjukhuset hade hon röda prickar över hela kroppen.Det här är sepsis: ”Kan drabba vem som helst”Läs mer
Snart var hennes rum fyllt med läkare och de fick diagnosen: svår sepsis (blodförgiftning) och multiorgansvikt. Hennes tillstånd var livshotande och hon flyttades till intensiven där hon gavs antibiotika och sövdes ner. Stundvis var det ett tjugotal läkare och sköterskor inne hos Petra samtidigt.
Klockan fem på eftermiddagen satte sig de ansvariga intensivvårdsläkarna ner med Peter för att prata. De förklarade att det fanns en risk att Petra inte skulle överleva. Han bröt ihop.
– Det kändes som att min värld föll samman i små delar. Låt henne inte dö, sa jag till läkarna, säger Peter och tar av sig glasögonen för att torka tårarna.
Svävade mellan liv och död
De följande timmarna blev läget allt mer kritiskt. Peter satt vid Petras sida till långt in på natten.
– Det var den värsta dagen i mitt liv. Jag kan inte jämföra mina känslor då med någonting annat och jag vill aldrig uppleva något sådant igen. Hellre dör jag, säger han.
En av sjuksköterskorna sa till honom att han skulle prata med Petra, att det kunde hjälpa trots att hon låg nedsövd.
– Jag försökte tänka på alla fina saker som vi hade gjort tillsammans och berättade om dem för Petra. Jag sa att vi kommer att få fler sådana stunder i framtiden, att det inte får ta slut nu.
De kommande fem dagarna svävade Petra mellan liv och död. Därefter började hennes tillstånd stabiliseras. När nedsövningen avslutades hade hon fortfarande slangar från halsen, var kopplad till en dialysmaskin och fick ett tiotal olika mediciner. Det första hon sa när hon vaknade var: Jag vill inte dö.
– När jag väl hade vaknat vågade jag inte stänga ögonen, jag var rädd att jag skulle dö då. Jag sov med ljuset tänt i flera veckor efteråt, säger Petra.
Hon hade överlevt, men nu väntade en ny tuff resa. Hennes organ hade tagit stryk, en mängd blodproppar hade bildats i kroppen och den bristande blodcirkulationen hade lett till vävnadsdöd på hennes underben och vänsterhand. Fötterna tog mest skada. Tårna hårdnade och började mumifieras.
Fick amputera
Först talade läkarna om att de skulle bli tvungna att amputera några tår. Men läget visade sig vara så illa att de till slut fick ta bort stora delar av fötterna.
I dag har Petra endast kvar lilltån på höger fot och stortån på vänster. Totalt har hon opererats 13 gånger och bland annat fått en muskel från låret flyttad till undersidan av ena foten.
Utöver en sjukgymnast träffar Petra regelbundet en psykolog som hjälper henne att inte falla ner i de mörka tankarna och att vänja sig vid ett liv med fysiska begränsningar. Utöver de synliga förändringarna upplever Petra även att hennes personlighet har påverkats.
– När barnen kommer hem på eftermiddagen och vill leka drar jag mig helst undan i köket. Jag blir trött av för mycket ljud och när jag ber barnen dämpa sig känner jag mig som en dålig mamma, säger hon och tillägger:
– Förut var jag mycket gladare och väldigt tolerant. Bence fick göra vad han ville och det låg leksaker överallt.
Förut var jag mycket gladare
Under Petras sjukhusvistelse besökte Peter och Bence henne varje dag efter skolan medan Mici var hemma med Petras mamma eller Peters föräldrar. De turades om att flyga från Ungern och bo hemma hos dem för att ta hand om barnen och hjälpa till med hushållssysslor.
– Det var svårt för mig med Mici när jag kom hem från sjukhuset. Jag hade missat de första åtta månaderna av hennes liv och hon visste knappt vem jag var. Hon ville vara med farmor, mormor eller Bence. Men i dag säger hon mamma till mig, säger Petra och ler.
Hon sörjer att relationen till Mici har blivit lidande på grund av sjukdomen. Till skillnad från när Bence var liten kan Petra inte sitta på golvet och leka med Mici eller springa efter henne i parken. På morgnarna hjälper Petra barnen att göra sig ordning – precis som hon gjorde med Bence innan hon blev sjuk – men i ett nytt, långsamt tempo. När Peter och barnen lämnar lägenheten vid åttatiden för att gå till dagis, skola respektive jobb, är Petra ensam kvar i den stora lägenheten.– Jag trivs hemma i det tysta. Förut var det inte så. Då gillade jag när det var ljud och liv omkring mig, säger hon.Birgittas livshotande sepsis misstogs för förkylningLäs mer
Lönlöst att gräma sig
Petra har förlorat en del av rörligheten i vänsterhanden, har ständig värk och upplever ett slags domnad känsla i fötterna även när hon sitter ner. Ett alternativ på sikt kan vara att amputera fötterna och få proteser i stället.
Men det blir i så fall längre fram. Just nu håller hon på att återhämta sig fysiskt och mentalt. De vet ännu inte exakt vad som orsakade Petras sepsis. Kanske bar hon på den elakartade bakterien redan före förlossningen.
Vad gäller sjukhusets agerande har de inte fått någon förklaring. När Petra i november 2017 sökte upp Kvinnoklinikens förlossningsläkare inledde hon en internutredning. Men i september 2018 fick de svaret att sjukhuset inte hade funnit några skäl till en Lex Maria-anmälan. Petra och Peter har suttit många timmar och ältat vad de själva gjorde fel och vad de hade kunnat göra annorlunda.
– Men vi har bestämt oss för att det är lönlöst att gräma sig.
Sepsis är svårt att diagnostisera, men de är ändå besvikna över att vården vaggade in dem i en falsk trygghet de första dygnen efter förlossningen.
– Frågan ”Varför just jag?” hänger kvar. Men jag känner mig också tacksam för att ha överlevt och för att jag har min man och mina barn.
Det här är Petra!
Namn: Petra Kormos
Ålder: 41 år.
Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm.
Familj: Maken Peter och barnen Bence, 10, och Mici, 2.
Yrke: Civilekonom och tandsköterska.
Engagemang: Har deltagit med sin berättelse i Sepsisfonden.
Av Louise Fauvelle
Foto: Frida Ekman, privat
