Petra: Det är svårare att se asperger hos oss kvinnor
Petra Marksén, 37, kommer in i köket efter att varit ute på en skogspromenad. Just den rofyllda miljön som naturen erbjuder ger henne energi och kraft.
– Skogen är den plats där jag kan stressa av om det blir för många tankar i mitt huvud, säger Petra.
Hennes man Robin, 38, kommer in och kramar om henne. De har varit ett par i 20 år och har tre barn tillsammans. Robin är den som har funnits där för Petra och hjälpt henne genom de tuffa åren, innan hon fick sina diagnoser.
Petra ber Robin sätta sig bredvid. Hon lägger sin hand på hans och säger:
– Robin är mitt allt. Jag vill inte leva utan honom, han gör så att jag kan andas. Jag brukar säga att jag hoppas att det blir jag som går bort först när vi blir äldre, för jag vet inte hur jag skulle klara av att leva utan honom, säger hon.
En lättnad
När Petra var 25 år fick hon diagnoserna add och Aspergers syndrom. Hon beskriver det som en lättnad, äntligen fick hon veta varför hon mått så dåligt och kämpat med ångest under en längre tid. Men omgivningen blev förvånade och sa: ”Det märks inte på dig Petra, det hade vi inte kunnat ana”.
För Robin kändes det inte konstigt att vännerna reagerade på det sättet.
– Petra har alltid varit duktig på att dölja sitt mående, jag skulle beskriva henne som en kameleont som ändrar sitt beteende beroende på vem eller vilka hon möter eller vilken situation hon befinner sig i, säger han.
När Petra var barn var det ingen som funderade över om hon hade några diagnoser. Även då var hon bra på att dölja hur hon mådde. Hon hade många vänner och var social med dem på sitt sätt.
– Men jag lät ingen komma nära mig känslomässigt. Många trodde nog att de kände mig, även om jag höll dem på ett visst avstånd. Det har varit svårt att dela känslor med andra. Det finns nästan ingen som verkligen känner mig förutom Robin, säger Petra.
Jobbigt i skolan
Inte heller på skolan kunde någon ana hur hon mådde. Hon var duktig även där på att dölja sitt innersta. Hon höll alla på avstånd och hon hade svårt för att prata om känslor och att knyta band till skolkamrater. På rasterna under gymnasiet gick hon iväg om det blev för mycket runt henne, då låste hon in sig på toaletten och läste böcker.
Just böcker var ett sätt att koppla bort och försvinna ett tag från det som fanns runt omkring. Att inte behöva vara social och att inte synas.
Ibland hade Petra svårt att koncentrera i skolan, svårt att komma igång med sina uppgifter och att fokusera. När hon började på gymnasiet blev det än värre.
– Det ställdes för höga krav på mig och jag fick ont i magen. Det var också mycket lättare att skylla på magen de gånger då jag inte hann med i skolarbetet eller då jag behövde vara hemma. Att säga att det var någonting psykiskt kändes svårare.
Robin förändrade allt
När Petra var 18 år träffade hon Robin, som var två år äldre. Då kunde hon inte längre dölja sina problem. Petra kunde inte hålla känslomässigt avstånd till Robin som hon gjort med vännerna. Hon älskade honom.
– Tidigare stängde jag av mina känslor och ingen hade kommit nära mig på det sättet, men med Robin gick det inte, jag ville vara med honom hela tiden.
Jag sa att söker du inte hjälp så gifter vi oss inte
De första månaderna var allt lugnt, men sedan började det smyga sig på. Varje gång Robin skulle åka iväg för att träffa en vän eller åka hem om han hade varit och hälsat på fick hon separationsångest. Hon hade svårt att säga hej då. Nästan varje gång fick Robin vända om och åka tillbaka eftersom hon inte klarade av att vara utan honom.
Robin märkte också att Petra hade svårt att lägga ihop olika bitar till en helhet, speciellt när det gällde ekonomi.
– Om jag gick in i en affär och skulle handla kläder blev jag oftast chockad över att det blev så dyrt, för varje plagg var ju billigt. Jag har fortfarande svårt att få ihop helheten, säger Petra.
Klarade inte mista kontrollen
När Robin gjorde värnplikten 2003 accelererade allt och blev värre. Hennes panikångest blev tydligare och hon utvecklade ett självskadebeteende. Hon klarade inte av att lämnas ensam, att inte ha kontrollen över var Robin var och vad han gjorde. När de skulle avsluta samtalen över telefon kunde det ta upp till en timme.
– Jag fick förbereda Petra och säga att snart är det dags att lägga på.
Till slut fick Robin nog. Han sa till Petra att hon måste söka hjälp, annars skulle han inte orka.
– Vi hade förlovat oss 2004 och skulle gifta oss 2005. Jag sa att söker du inte hjälp så gifter vi oss inte.
Petra skrev ett mejl till vuxenpsykiatrin i Skellefteå och beskrev sitt mående. Ganska snabbt därefter fick hon en kallelse.
– De insåg tidigt att jag hade svårt för kontakt med nya människor. Dels eftersom jag mejlade – bara det visade att jag hade lättare att prata bakom tangentbordet.
Två diagnoser
Robin var med henne och efter ett par samtal ville Petras kontaktperson påbörja en utredning om huruvida det förekom någon diagnos eller inte. Svaret blev att hon hade asperger och add.
– Det blev en lättnad, för nu kunde vi börja bygga upp en tillvaro där vi kunde hitta verktyg och rutiner som skulle fungera för oss. Och jag fick en förklaring till varför Petra ibland reagerade som hon gjorde, berättar Robin.
Petra utbildade sig till undersköterska under den här tiden och klarade av att arbeta heltid. Hon fick en social plattform i och med jobbet. Men när hon kom hem så kom också tröttheten från alla intryck under dagen.
– De åren var inte roliga. Jag åt, jobbade och sov. Mer orkade jag inte göra.
Detta är asperger
Att ha asperger är olika för olika personer. En del upplever bara några av de saker som brukar vara typiska:
- Dina särskilda intressen upptar en stor del av din tid.
- Du är uthållig, bra på att fokusera och har lätt att lära när det handlar om saker som du gillar.
- Har ofta svårt att förstå hur andra tänker och upplever saker.
- Kan vara jobbigt med relationer och du blir stressad när det är mycket människor runt dig.
- Tolkar orden bokstavligt, även när det inte är meningen.
- Mår bra när du får tydlig information och möjlighet att förbereda dig.
- Har svårt att komma igång eller avsluta saker du måste göra.
- Svårt att förstå miner och kroppsspråk.
- Kanske extra känslig för ljud, smak, lukt.
- Beröring kan ibland kännas konstig, t ex om någon lägger handen på din axel.
Källa: www.umu.se
Detta är add
Add är en form av diagnosen adhd – men utan överaktiviteten. De personer som har add har symptom som t ex uppmärksamhetsproblem och impulsivitet.
Källa: www.bokstavsdiagnoser.se
De ville att Petra skulle börja äta medicin, men det ville hon inte eftersom de planerade att skaffa barn och om hon tog medicinen, så kunde de inte göra det.
– Man fick inte äta den medicinen om man var gravid, den kunde påverka fostret.
– Under tiden pågick en dialog med psykiatrin. Kort efter att Petra blev gravid gjordes en bedömning att ytterligare stöd inte behövdes och kontakten avslutades, berättar Robin.
Fokus på barnen
År 2009 föddes Elias och då började det vända för Petra. Hon fick något annat att lägga fokus på, något som hon höll kärt och som hon kunde knyta an till. Hennes kontrollbehov och separationsångest som var knuten till Robin släppte något.
– Det blev lättare för mig att komma iväg och göra saker, säger Robin.
Sedan kom deras två döttrar, Emylinda och Sigrid. Petra berättar att hon är otroligt lycklig och tacksam över att hon är mamma, för henne betyder barnen allt. Även om det stundtals blir mycket så ger barnen henne både energi och glädje.
– Jag arbetar 75 procent i dag. Jobbar jag mer kommer tröttheten och de andra delarna, som att vara fru, mamma och vän fungerar sämre.
Det man behöver tänka på är att det är svårare att se asperger hos oss kvinnor
Petra är öppen med sina diagnoser inför arbetskamraterna och vännerna, för även om det inte syns så känner hon inombords när det blir för mycket intryck, och då drar hon sig undan.
Robin berättar att han är glad och stolt över Petras mod, att hon vågar prata öppet om det. Det kan hjälpa andra som går igenom samma sak. Och att hon tog tag i det gjorde att hon hjälpte dem som familj att hålla ihop.
– Säger jag att det inte var jobbigt, då ljuger jag. Om någon hade sagt till mig att de första åren med Petra skulle vara kantade av ångest, självskadebeteende och rädsla inför att vara utan mig, då vet jag inte om jag hade gått in i relationen, säger Robin.
Det här är Petra
Namn: Petra Marksén
Ålder: 37 år.
Familj: Robin Marksén, 38, barnen Elias, 11, Emylinda, 9, och Sigrid, 5.
Bor: i Skogshägna, i byn Ånäset, söder om Skellefteå.
Gör: Petra är undersköterska och Robin pedagog och deltidsbrandman.
Han tar en klunk kaffe och fortsätter.
– I dag är jag så glad för att jag inte visste, för annars hade jag inte haft ett så fint liv med Petra. Hon är underbar och hennes positiva sidor gör mig till en bättre människa, vi kompletterar varandra.
Lösningar tillsammans
Petra berättar att för henne är Robin tryggheten, den person hon vågar vara sig själv med, och han ser direkt om det är något som är fel.
Petra önskar att det skulle finnas en större förståelse för människor som har diagnoser av olika slag och att man tänker efter innan man dömer någon.
– Det man behöver tänka på är att det är svårare att se asperger hos oss kvinnor. Vi är duktiga på att dölja våra känslor, säger Petra och tar fram en bild som hon tycker beskriver hur det kan kännas att ha en diagnos.
Den visar en person som sitter framför toaletten och mår dåligt och hur omgivningen säger “Ryck upp dig!”
– Så kan det verkligen kännas och man vet inte hur man ska orka kliva upp.
Robin lyfter fram vikten av att vara medveten om vad man går in i för typ av relation.
– Det kan stundvis bli jobbigt men man kan fixa allt om man bara vill. Är man medveten kan man få ett fint liv tillsammans. Alla par har sina upp- och nedgångar, och man måste försöka hitta lösningar tillsammans, säger Robin.
