Pernilla: När mamma dog plockade min syster på sig allt av värde
Min man är enda barnet. Ofta har vi fått höra att det blir ett problem när hans föräldrar blir gamla.
Visst kände även jag så ibland, men i dag vet jag bättre. Det blir inte alltid bra fast man har syskon.
Själv har jag en halvsyster som bor bara något kvarter ifrån vår mamma medan jag själv bor 15 mil bort.
Det gjorde att jag brukade besöka dem varannan vecka. Först var jag hos mamma där jag stannade längre och så brukade jag titta förbi hos Alice.
När mamma drabbades av stroke blev situationen problematisk. För mig för att jag befann mig så långt bort och för Alice för att hon fick tillbringa nästan all ledig tid på sjukhuset.
Mamma blev aldrig sig själv igen och vi försökte få in henne på ett vårdhem. Det visade sig att det inte alls fanns några platser lediga. Det som erbjöds var i stället vård i hemmet, men inte dygnet runt.
Situationen var ohållbar då mamma inte klarade sig själv. Jag kom därför och bodde hos henne i helgerna medan Alice försökte täcka upp i veckorna.
Därmed blev det flera dagar för henne än för mig, även om det inte blev fler timmar då jag stannade hela helgerna.
Ändå föreslog min svåger att Alice skulle få en del av mammas pension som kompensation. Först trodde jag att det var ett skämt men Reidar var allvarlig. Han ansåg att hans fru inte hann med något hemma och därför skulle ha ersättning.
Dags för bouppteckning
När jag berättade det här för min man skakade han på huvudet.
– Låt henne ta pengarna så hon blir nöjd, var hans kommentar.För att avlasta Alice tog jag ut så mycket av min semester som min chef tillät.
Självklart ville jag finnas där för min mamma. Hon kom aldrig in på något vårdhem utan avled hemma i sin säng några månader senare.
Det kändes sorgligt även om mamma inte längre hade så mycket kvalitet i sitt liv. För Alice verkade det mest som en befrielse.
När det blev dags för bouppteckning var min tanke att vi skulle göra den tillsammans. Så hade inte Alice tänkt. En kväll ringde hon och sa att den var klar och att jag bara behövde skriva under den.
Min man och jag åkte dit tillsammans och när jag såg vad Alice fått ihop så förstod jag ingenting. Enligt henne hade mamma nästan inga pengar alls på kontot och heller inga saker av värde.
Jag visste säkert att hon haft både fina guldsmycken och några värdefulla tavlor. En äkta minkpäls och pappas samling av pengar i guld.
I bouppteckningen fanns ingenting av det med och inget av det fanns heller kvar i lägenheten. När jag frågade var alla dessa saker tagit vägen började Alice skrika att det alltid varit uppenbart att jag tänkte skylla på henne den dagen mamma gick bort. Reidar stod med en beskyddande arm runt sin hustru.
Precis allt av värde var borta och jag kunde inte bevisa att min syster tagit det. Förutom att jag var säker på att två av tavlorna bytts ut så visste jag egentligen inte om mamma själv hade sålt både guldet och samlingen med guldpengar för att dryga ut kassan. Men jag har svårt att tro att hon inte skulle ha berättat det för mig.
Vad skulle jag göra? Polisanmäla min egen halvsyster? Som om det inte var nog kom det en skriftlig begäran från Alice och hennes man där de räknat upp alla timmar de ägnat åt bouppteckningen och genomgången av mammas saker. Nu ville de ha ersättning för det.
Det känns fruktansvärt att hamna i det här mitt i sorgen. Hur kan man vara så girig?
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]