Oskar körde in i ett träd: ”Jag släpade mig bort från den brinnande bilen”
Han ska aldrig glömma smaken av kottar och känslan av stenar som skrapar mot den bara huden. Oskar Risberg, 25, ska heller aldrig glömma hettan mot benen och känslan av panik och skräck som går över till uppgivenhet. Vetskapen om att lågorna snart slickar hans kropp och att hur högt han än kunde skrika skulle ingen höra honom. Sanningen är att han inte ens har några krafter att ge ifrån sig minsta lilla ljud.
– Jag klarade bara av att lyfta lite, lite på ena handen. Såhär! säger Oskar och demonstrerar en mycket liten, knappt märkbar handrörelse.
Oskar var säker på att han skulle dö. Men nu sitter han här och berättar sin historia. Det är fyra månader sedan han låg på marken och tuggade på kottar för att bita ihop inför smärtan när han sakta drog sig några centimeter framåt i skogsterrängen. I diket tog hans krafter slut och han gjorde sig beredd på att brinna upp i den skogsbrand som hans bilkrasch orsakat.
Idag mår Oskar ganska bra, även om ena benet ännu inte riktigt vill hänga med när han går.
Oskar, som bor i byn Lillsele utanför Lycksele i Västerbotten, längtar tillbaka till jobbet som förare av skogsmaskiner. Han trivs med att köra alla slags motorfordon, även om det var ett sådant som höll på att kosta honom livet.
– Jag hade varit hos min syster i Rörträsk i ett par månader. Vi står varandra väldigt nära och brukar hjälpas åt när den andra behöver hjälp. Nu höll hennes familj på att bygga om sitt hus. Jag skulle ta en paus i arbetet för att hälsa på min flickvän, som bor i en annan by, sex mil från syrran. Vi hade bara varit ihop i några månader och nu skulle äta middag ihop. Så jag satte mig och körde längs de slingriga skogsvägarna.
Oskar körde in i ett träd
Det var en riktigt varm sommardag och hettan nästan dallrade i luften. Oskar mötte inga bilar alls på sin väg mot Malå och även om det stod 80 på hastighetsskylten så for bilen snarare fram i 100 kilometer i timmen. Plötsligt hände det som inte fick hända. Inför ett kurvigt vägparti åkte bilen ut på vägens gruskant.
– Jag lyckades inte ta mig upp på körbanan igen och fick inte grepp om vägen för att bromsa. Sedan hände allt blixtsnabbt. Jag såg tallen jag for emot och tänkte att det här kommer att göra ont. Sen hörde jag smällen och allt blev svart.
När Oskar strax därefter vaknar till ser han hur det slår upp eldsflammor ur motorhuven, som blivit alldeles tillknycklad på passagerarsidan, där tallen slagit i bilen.
– Jag var chockad och kände ingen smärta där och då, men jag insåg att jag måste ut ur bilen. Fort! Jag lyckas koppla loss mig ur bilbältet och öppnar dörren. Sedan ramlar jag bara ut.
Oskar hade brutit flera ben i kroppen, bland annat nyckelben, revben och ena lårbenet och det gick varken att gå eller krypa ordentligt.
Jag fattade att skogen snart skulle stå i lågor och det var bråttom
– Det var extremt torrt i markerna. Jag är mycket väl medveten om riskerna med eld och torr skog, eftersom vi ständigt utbildas i och med mitt jobb. Jag fattade att skogen snart skulle stå i lågor och det var bråttom. Jag måste ta mig långt bort från den brinnande bilen!
Elden var hack i häl
Det var nu Oskar pressade kottar mellan tänderna, för att uthärda smärtan när han sakta, sakta, centimeter för centimeter släpade sig bort från bilen. Under tiden hann mossan på marken fatta elda och mossan brann snabbare än vad Oskar kunde släpa sig bort.
– Elden jagade mig, den var hack i häl. Jag kände hur det hettade till och hur värmen närmade sig mer och mer. När jag släpat mig till vägkanten orkade jag inte mer. Smärtan var outhärdlig och mina krafter helt slut. Inte en enda bil hade passerat under hela tiden och jag låg där vid vägkanten och kände mig besviken. Jag hade överlevt kraschen, men skulle kanske ändå dö. Min pappa dog i samband med en bilolycka när jag var nio år. Skulle jag följa hans öde?
Oskar kände hur det ena benet formligen kokade och hörde elden närma sig, men klarade inte av att vrida på huvudet för att se hur nära lågorna var, men brandröken låg tät omkring honom.
Då hände något som tände hoppet hos Oskar. Han hörde ett billjud närma sig och fick strax därefter syn på en husbil. Bilen körde fram mot olycksplatsen och stannade.
När jag trodde de skulle komma fram till mig såg jag att de istället backade och körde iväg
– När jag trodde de skulle komma fram till mig såg jag att de istället backade och körde iväg. Den uppgivenheten jag kände då går inte att beskriva. De i husbilen lämnade mig att dö. Just då tappade jag hoppet om mänskligheten och jag gjorde mig beredd att dö, berättar Oskar.
Men Oskar skulle inte dö. Han skulle snart räddas av en familj som var på väg till badstranden, denna heta sommardag i juli.
– Nedifrån diket såg jag att en ny bil kommit till platsen. Jag kämpade och försökte lyfta huvudet eller armen från marken för att fånga bilisternas uppmärksamhet men jag orkade inte. Det enda jag klarade var att lyfta ena handen lite, lite från marken. Men det räckte!
Oskar berättar att ett av familjens barn fått syn på hans hand i röken och snart var hjälpen på plats. Familjen som räddade Oskar har berättat att platsen såg ut som ett inferno, det brann överallt och hettan var outhärdlig. Det kändes som ett under att Oskar fortfarande var vid medvetande, trots att det faktiskt rök om hans kropp!
Det var rökpelaren som hade fångat barnfamiljens intresse och de hade ringt traktens räddningschef redan innan de nått fram till platsen.
Se också: Jennys hjärta stannade i duschen – sambon räddade hennes liv
– Men täckningen i det här området är obefintlig och de tappade kontakten. Familjen hällde kall saft över mitt kokande ben och baxade mig sedan, med hjälp av två badhanddukar, till en säkrare plats. Det otroliga var att mamman i familjen jobbar som ambulanssjuksköterska och visste precis vad som behövde göras. Röken låg tät, vi hostade och hade tungt att andas men pappan i familjen pratade med mig hela tiden för att hålla mig vid medvetande. De är verkligen mina hjältar och i den stunden var det nästan så att jag blev religiös.
Genom 112-appen lyckades räddarna till slut få tillräcklig täckning för att skicka en nod med deras placering och snart var ambulansen på plats. Strax därefter anlände en ambulanshelikopter som tog Oskar till universitetssjukhuset i Umeå där han opererades för sitt brutna ben och inre blödningar.
Hemma i Malå satt Oskars flickvän och väntade. När Oskar aldrig kom ringde hon hans mobil men fick inget svar. När hon kontaktade Oskars syster Marie fick hon veta vad som hänt.
– Jag lånade en mobil och ringde både syrran och mamma. Ingen av dem svarade, men jag läste in ett meddelande så de visste i alla fall att jag levde. Eftersom det var mammas bil jag kraschat sa jag att hon måste få en ny bil, Det var liksom det som var det viktigaste just då, haha. Eftersom det fortfarande var pandemirestriktioner fick de inte komma till sjukhuset, där jag blev kvar i åtta dagar. Men vi pratade ofta i telefonen och min flickvän sa: ”om inte du är orolig så är inte jag det heller.”
Måste lära sig gå på nytt
Eftersom Oskars lårben gått av och trasats fullständigt har det varit en tuff väg tillbaka. Han har fått lära sig att gå på nytt. Först med gåbord, sedan med rollator och kryckor. I början bodde han hos sin syster, eftersom han behövde mycket hjälp.
– Det är bara en vecka sedan som jag slängde kryckorna och började gå helt utan stöd. Nu måste jag stärka musklerna så att jag orkar trycka ifrån ordentligt i steget. Jag går hos sjukgymnast och har ett träningsschema med tåhävningar, jag kör på träningscykel varje dag och övar mig att resa mig och sätta mig 45 gånger i rad, säger Oskar.
Han har också en egen ”personlig tränare” och terapeut i Basse, en tysk mittelschpitz, som Oskar skaffade sig i början av året.
Jag är så glad att min hund Basse inte var med mig i bilen
– Jag är så glad att min hund Basse inte var med mig i bilen. Då hade han inte funnits mer och det hade varit väldigt tufft.
Oskar har både träffat sina räddare, som han bjudit på smörgåstårta som tack, och varit till olycksplatsen efteråt.
– Jag har både åkt och kört på den vägen flera gånger efteråt och det går jättebra. Jag hade skyddsänglar den där sommardagen. En del säger att min pappa, som dog i en bilkrasch, vakade över mig. Men jag vet inte. Jag är bara glad att jag lever!