Ninni: Min man tog livet av sig
Henrik hade ett problem. Jag tror att det var därför han blev utsatt för kollegornas hån.
Som barn var han väldigt blyg och hade en mamma med psykiska besvär. Hon var oberäknelig och Henriks barndom präglades av osäkerhet och oro. Det satte djupa spår i honom.
Som vuxen hade han svårt att tala inför en grupp och han blev lätt nervös och lite osäker i främmande sällskap.
När nervositeten slog till blev han generad och darrig och kunde då börja stamma och svamla.
När han gick till sitt nya jobb den där måndagsmorgonen hade jag peppat honom hela helgen.
– Ta det lugnt och var dig själv, sa jag. Allt kommer att gå jättebra.
Men när han kom hem den kvällen såg jag direkt att något gått på tok. Han var nedstämd, som om luften gått ur honom, och ville knappt prata om sin dag.
– Du vet hur jag är, jag har det jobbigt med grupper…
Mitt hjärta värkte för hans skull. Inom mig bad jag att de skulle ge honom en ärlig chans och se hans kvaliteter.
Mobbad på jobbet
När jag träffade Henrik var han nybliven ingenjör. Han var intelligent och oerhört snäll.
Det var inte kärlek vid första mötet, men han hade en underbar gentlemannacharm och jag kunde inte undgå att få upp ögonen för honom.
Henrik var den vänligaste själ jag mött. Efter ett år tillsammans förlovade vi oss.
Sedan blev det bröllop och så kom Simon. Han var fyra år när Henrik började det nya jobbet.
Då Henrik började dra sig undan anade jag att det hade med jobbet att göra.Jag försökte få honom att prata, men han sa aldrig särskilt mycket om hur han hade det eller hur kollegorna behandlade honom.
Det var först i efterhand som jag på omvägar fick höra att han blivit klassad som en konstig kuf.
Henrik mådde allt sämre. Han grubblade och sov dåligt. Efter några månader ville han inte ens umgås med våra vänner på helgerna.
Jag försökte prata med några av hans äldsta och bästa kompisar, men de ville inte ta det på allvar.
Jag tror att det främst handlade om stolthet. De var rädda för att Henrik skulle känna sig kränkt om de antydde att han var mobbad på jobbet. I stället bara hoppades alla på det bästa och att det skulle gå över med tiden.
Efter ett halvår blev Henrik sjukskriven i två veckor efter en serie allvarliga migränattacker. Vid ett tillfälle tappade han synen bakom ratten när en attack slog till på väg hem från jobbet.
Tack och lov satt han i en bilkö vid ett rödljus när det hände.
– Snälla Henrik, bad jag. Om det är jobbet som gör dig så här sjuk så måste du sluta där.
Men han bara log lite och skakade på huvudet.
– Det är bara lite stress, förklarade han. Det ger sig säkert med tiden.
Kom på begravningen
Så en söndag, sjukskrivningens sista dag, tog han sitt liv. Han hängde sig i en god väns redskapsskjul.
Han visste att varken Simon eller jag skulle hitta honom där och jag tror det var därför han valde en sådan plats.
Jag är helt övertygad om att det var mobbningen på jobbet som låg bakom Henriks självmord, men det var ingen på arbetsplatsen som tog något ansvar för det som hänt.
De ville nog bara sopa alltihop under mattan. Jag fick inget besök av vare sig kollegor, facket eller någon av hans chefer.
Ett par av dem kom visserligen till begravningen, men de verkade mest besvärade över att vara där.
I efterhand hade jag dåligt samvete över att jag över huvud taget låtit dem närvara. Det kändes som om det hade kränkt Henriks minne.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
Under lång tid efteråt brottades jag med självförakt och skuldkänslor. Jag vet inte hur många mardrömmar jag hade där Henrik behövde hjälp och jag inte gjorde någonting.
Att jag mådde dåligt innebar att vår son även förlorade en bit av sin mamma. Jag hade inte alls samma ork och livsglädje som jag skulle ha haft om allt det där aldrig hade hänt.
Här finns hjälp att få
• Jourhavande medmänniska:08-702 16 80
• Jourhavande präst: 112, fråga efter jourhavande präst
• Mind Självmordslinjen:chatt via mind.se, telefon 90101
• Bris, för den som är under 18 år: 116 111
• Ring 112 för akut vårdeller hjälp
Förlora sin pappa
Men det värsta var inte min förlust, utan Simons. Att behöva se honom bli faderlös fick hjärtat att brista.
Extra smärtsamt var det eftersom det kändes så onödigt, så meningslöst.
Henrik hade varit en underbar pappa. Han hade alltid haft tid och tålamod, förutom den sista tiden då han mådde dåligt.
Henrik och Simon byggde på en järnväg tillsammans. De hade det mekaniska intresset gemensamt. Det var deras grej, något som jag inte förstod mig på.
När Simon förlorade sin pappa försökte jag fylla hela tomrummet, men det gick ju inte. Jag har ofta undrat hur de tänkte, de som mobbade. Vad hoppades de uppnå? Tänkte de aldrig på hur det skulle påverka vår son? Hur ont det gör ett barn att se en förälder försvagas och bli deprimerad?
Jag vet att Henrik skämdes för att han inte var stark nog för Simons skull. Det fanns inte ett uns ont i Henrik. Det är väl det mobbare känner. De dras till dem som inte bjuder något motstånd. Eller rättare sagt till dem som har något som de själva saknar.
Henrik hade godhet och karaktär. Jag saknade honom förtvivlat och jag tänker fortfarande på honom varje dag. I dag är Simon nästan vuxen och jag har träffat en ny man.
Men det tog tid för mig att bli redo för kärleken igen. Lars har inte blivit någon styvpappa för Simon, men de har en fin relation ändå.
Simon vill bli ingenjör och är precis lika tekniskt lagd som sin pappa. Jag hade önskat att Henrik fått se sin son växa upp. Han hade varit så stolt.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]