Nina van den Brink har skrivit om Maja Ekelöf: ”Hon gav en röst åt Sveriges städerskor”
Journalisten Nina van den Brink jobbade som kulturredaktör på tidningen Fokus när hon 2018 började skriva på en kulturhistorisk essä om storstädning. Hon var nästan färdig när hon, under ett samtal med en väninna på en bar, fick frågan om hon hade med städerskan och författaren Maja Ekelöf i artikeln.
–Visst hade jag hört talas om Maja och även nämnt henne i min essä, men jag hade inte insett vilken fascinerande människa hon var. Jag kände även till hennes populära bok Rapport från en skurhink från 1970, men det hade inte blivit av att jag läst den, berättar Nina när vi ses på Norstedts förlag, som nu ger ut hennes bok Jag har torkat nog många golv – en biografi om Maja Ekelöf.
Maja Ekelöf är städerskan som blev känd över en natt för sina skildringar om det hårda livet som lågavlönad kvinna i ett välfärdssamhälle. Hon föddes 1918 i Karlskoga, gifte sig tidigt och fick fem barn. Efter skilsmässan från sin man blev hon ensamstående och arbetade som städerska och tidningsutdelare. På sin lediga tid läste hon böcker och skrev, och genombrottet Rapport från en skurhink bygger på hennes egna dagböcker från åren 1965–69.
Så kom idén att skriva en biografi om Maja Ekelöf
Efter samtalet med väninnan lånade Nina van den Brink sin mammas exemplar av Ekelöfs bok, och ville veta mer om författaren. Men när hon började leta efter en biografi om henne insåg hon snabbt att någon sådan inte fanns. Nina kände då att det ju var hon som skulle skriva den.
Det här är Nina van den Brink
Ålder: 55 år.
Bor: I Stockholm.
Familj: Make och fyra barn.
Yrke: Journalist och författare.
Aktuell: Med boken Jag har torkat nog många golv – en biografi om Maja Ekelöf (Norstedts förlag).
Hon skickade förslaget till förlaget som bad om två inledande kapitel, och snart var Nina i full gång. Tack vare ett litterärt arbetsstipendium från Natur & Kultur kunde hon ta tjänstledigt från Fokus och ägna sig heltid åt research.
Hennes livsmål var att kämpa för större rättvisa och jämlikhet
–Ju fler artiklar och intervjuer jag läste med Maja, desto mer insåg jag hur komplex och sammansatt hon var till sin personlighet. Jag märkte till exempel tidigt att det hos vissa artikelförfattare fanns en rädsla för att trampa snett, vilket ledde till ganska onyanserade hyllningar av Maja. Hon tillrättavisade dem då gärna, och kallade det personkult och kändisdyrkan, menar Nina.
Nina van den Brink har personlig erfarenhet av Maja Ekelöfs yrke. Dels jobbade hon ett år som städerska i London, dels var både hennes mamma och mormor städerskor. Nina kan se flera likheter mellan Maja och sin mormor Thelma, vars historia hon varvar parallellt med Majas i sin nya biografi. Förutom att de båda var städerskor var de i samma ålder, frånskilda och lämnades själva med sina barn.
–De påminner om varandra på flera sätt, men till skillnad från Maja skulle min mormor aldrig gått ut och demonstrerat. Mormor accepterade de hierarkier som rådde och såg kanske inte sina möjligheter att förändra samhällsstrukturen, medan Maja inte drog sig för detta. Snarare såg Maja det som sin plikt, hennes livsmål var att kämpa för större rättvisa och jämlikhet, förklarar Nina, som lagt ner nästan 1,5 år på att skriva boken, och efter 20 år som anställd sa upp sig från sin fasta tjänst när arbetet med boken drog ut på tiden, för att i stället börja frilansa.
Manade till solidaritet och klasskamp
Hon beskriver Maja Ekelöf som en mångfacetterad person.
–Å ena sidan en jordnära och enkel kvinna som uppskattade att laga mat, vara i naturen och umgås med familj och vänner. Å andra sidan hade hon ett väldigt levande intellekt, var politiskt intresserad, nyfiken och såg humor i det mesta. Hon gav syrliga kommentarer som blev roliga i sina sammanhang.
Nina tror att Majas mål var att förändra världen och göra den bättre.
–Hon gjorde vad hon kunde genom att berätta om hur verkligheten såg ut för låglönearbetare, och genom att mana Sveriges arbetare till solidaritet och klasskamp. Hon engagerade sig politiskt både globalt och i Sverige. Med en känsla av att bära världen på sina axlar skrev hon en lång rad insändare och krönikor i olika tidningar, berättar Nina.
Att genomföra en abort på den tiden var fruktansvärt
Hon berättar att det fanns en rebellisk ådra i Maja, och att hon var en kvinna som hela tiden ville leva sitt liv fullt ut.
–Men jag upplever att denna livfullhet kvävdes när barnen var små, och på grund av all tid som det hårda slitet som städerska och tidningsbud tog. Hon var på så vis försenad i sin möjlighet att leva ut hela sin personlighet och förverkliga de drömmar hon bar på, säger Nina.
Gravid med tvillingar – gjorde abort
Maja gick igenom en lång och utdragen skilsmässa från Henry, pappan till deras gemensamma barn, men upptäckte strax efter skilsmässan att hon var gravid igen. Hon hade just blivit ensam med fem barn och bar nu på tvillingar. Hon kände att det skulle hon aldrig orka. Abort hade precis blivit lagligt i Sverige, men motståndet var fortfarande stort och läkarna försökte påverka Maja att behålla barnen.
–Att genomföra en abort på den tiden var fruktansvärt. Trots att hon hade giltiga skäl sa läkarna till henne att hon var en mördare, säger Nina, och berättar att Maja återkom i flera senare intervjuer till den smärta som attityderna hon mötte hade medfört.
Genom sin storasyster, som till skillnad från henne själv fått gå i skolan, såg Maja Ekelöf tydligt värdet i utbildning. Men det var först när barnen vuxit upp och Maja var i 45-årsåldern som hon började läsa kvällskurser. En ny värld öppnade sig i takt med att hon utvecklade sitt skrivande och lärande, och hon lär då ha sagt: ”Jag håller på att bli en människa.”
Till sist fick Maja möjlighet att utveckla sin nya passion – att skriva. Nina vad den Brink skriver i sin bok hur Maja gick till sitt arbete mitt i natten för att olovandes skriva på arbetsplatsens skrivmaskiner under de tysta timmarna. Själv skulle Maja aldrig ha haft råd med en skrivmaskin.
Valkampanjade med Sven Wollter och Fred Åkerström
År 1970, vid 52 års ålder, vann Maja Rabén & Sjögrens stora romantävling med Rapport från en skurhink. Hon fick komma till Stockholm och ta emot priset, och träffade bland annat Astrid Lindgren.
Över en natt blev fembarnsmamman rikskändis. Plötsligt var hon en del av Sveriges politiskt engagerade kulturetablissemang. Alla stora tv-soffor och tidningar ville ha med henne, men även Grupp 8, FNL, arbetarrörelsen och KFML(r). Enligt Nina blev Maja ett slags maskot för de vänsterintellektuella. Hon började valkampanja med bland annat Sven Wollter och Fred Åkerström och åkte på kurser i DDR.
–Maja och hennes barn hade jobbat för att stödja FNL, och genom Majas uppmärksamhet i samband med boken såg de sin chans. Maja försökte nämna FNL i varje intervju, berättar Nina.
5 snabba frågor till Nina van den Brink
- Hur har det präglat dig att ni i tre generationer haft städning som yrke i din familj?
– Jag är uppvuxen i ett väldoftande och prydligt hem, det var alltid välstädat. Själv är jag mer bohemisk, ett ”skomakarbarn” med drivor av böcker och tidningar och skor som ligger i vägen. Men det är mer oordning än smuts. - Vad i ditt yrke som journalist tilltalar dig mest?
– Själva skrivandet. Och att få ställa de obekväma frågorna, vara nyfiken och lägga näsan i blöt. - Har du fått blodad tand och vill skriva fler böcker?
– Ja, men verkligen. När jag släktforskade för boken om Maja blev jag oerhört förtjust i att bläddra i gamla kyrkböcker, och jag är speciellt svag för tiden 1870–1920. Det var då Sverige blev modernt och det hände som mest. - Vad har du för intressen vid sidan av skrivandet?
– Då läser jag. Precis som Maja gjorde så älskar jag att läsa böcker. Och vara med familj och vänner. Hela familjen tycker om att vara ute i skogen eller åka skidor. - Vad skulle du vilja säga till Maja om ni hade träffats i dag?
– Åh, vilken bra fråga … jag blev verkligen ledsen när jag mitt i arbetet med boken plötsligt insåg att jag aldrig kommer att få träffa henne. Jag skulle nog berömma henne för att hon var en sådan enastående kämpe, och för att hon orkade bry sig så mycket om andra, trots att hon hade det så tungt själv. Men jag skulle också vilja veta om hon skulle ha gillat att någon skrev en bok om henne.
Att boken om Majas liv som städare, skriven ur ett underklassperspektiv, blev så populär och omtalad tror Nina delvis beror på att den kom ut i just rätt tid.
–Hennes bok fick ett sådant genomslag, det var helt otroligt. Under efterkrigstiden hade de flesta fått bättre arbetsvillkor, men man hade till viss del glömt kvinnorna. Arbetande kvinnor var en grupp som tidigare inte blivit särskilt lyssnad till, och med ansvar för hushåll och barn hade det varit svårt för dem att själva engagera sig efter arbetstid.
Fick dagboksanteckningar till hjälp
Under Ninas samtal med Majas fem barn, som i dag alla är över 70, har de ibland uttryckt ånger över att de inte skyddade sin mamma lite mer. All media kostade på, och eftersom Maja var ovan kunde hon säga lite för mycket.
–Hon glömde bort sig i stunden och kunde öppna upp sig om saker hon egentligen inte tänkt prata om, berättar Nina.
Nina van den Brinks tankar om städyrket
Hur skulle du säga att städyrket i dag skiljer sig från på 1970-talet?
– På 70-talet var det allmänt accepterat att det inte gick att arbeta heltid som städerska utan att få men. Det var helt enkelt för slitsamt, och fullt av skadliga kemikalier. I dag finns flera förbättringar med ergonomiska verktyg och maskiner, och miljö- och allergivänliga rengöringsmedel. Men man ska ändå inte glömma att det finns många ytor där det inte går så lätt att rationalisera städningen, som trappor, vrår, under byråer och skåp. Det är fortfarande ett tungt jobb, säger Nina van den Brink.
En annan skillnad är att på 70-talet var alla städare kvinnor, medan det i dag är en fjärdedel män. Könsskillnaderna syns till viss del inom yrket. Det är nästan bara kvinnor som gör hemstädningar, medan männen oftare kör städmaskiner.
Hur har synen på denna yrkesgrupp förändrats?
– Synen på städerskan var öppet nedlåtande på 70-talet. Ord som ”städkärring” och ”städgumma” var inget ovanligt, och yrket förknippades med smuts och kvinnlig underordning. I dag har vi en mer respektfull ton, pratar gärna om lokalvårdare och betonar betydelsen av arbetet som utförs, vilket visar på en god vilja. Men många städare kan nog vittna om att det inte alltid behöver betyda att respekten är grundmurad, och lönen lever fortfarande inte upp till insatsen. Maja Ekelöf betonade ständigt detta självklara, att städning är en av de absolut viktigaste uppgifterna i ett samhälle.
Försiktigheten gentemot medier lever kvar hos några av Majas barn, som inledningsvis var lite skeptiska till att Nina skulle skriva om deras mor. Nina gick därför ”försiktigt fram” och frågade inte direkt efter brev eller liknande personliga saker. Med tiden lärde de känna varandra bättre och vid ett möte med några av barnen överlämnade de den dagbok som Maja hade skrivit mellan 1970–1989.
–Det var en otrolig gåva. Då kände jag att jag hade fått deras förtroende, säger Nina.
Nina har lyckats fånga Maja väl i sin bok, och hon förklarar att dagboksanteckningarna, breven, de många tidningsintervjuerna i början av 70-talet och släktforskningen har varit en stor skatt.
–Hon var en känslomänniska, vilket gjort att jag många gånger har kunnat utläsa vad hon tyckte och kände i olika situationer.
I skrivande stund har Majas barn ännu inte läst boken.
–Jag är både rädd och förväntansfull över vad de ska tycka om den. Men de är alla coola, och en av dem sa generöst att det ju inte spelar någon roll om någon detalj blir fel på en sida, så länge det är rätt i det stora hela.
Brevväxlade med ekobrottsling på Kumla
Maja skrev en hel del brev till en massa olika människor. Boken Brev från 1972 består av hennes brevväxlingar med ekobrottslingen och journalisten Tony Rosendahl, som satt på Kumla och var något av en kändis. Fångar sågs ibland på den här tiden som ett slags revolutionärer. Maja jämförde Tony Rosendahl med två andra kända fängelsekunder – Ho Chi Minh och George Jackson.
–Tony var väldigt omskriven eftersom han hade suttit isolerad i över ett år. Det är längre än någon annan i Sverige, och i dag klassas sådana straff som tortyr. Många ansåg att det var ett för hårt straff för det brott han hade begått.
Maja såg Tony Rosendahl som intellektuell, känslomässig, vältalig och som en mycket belevad person. Han uttalade sig i breven på ett socialistiskt sätt och ansåg att man bör ta från de rika och ge tillbaka till de fattiga.
–Jag tror att Maja hade längtat efter att träffa någon som kände samma engagemang för kampen mot världens orättvisor som hon gjorde. Hon blev bekräftad av honom och fann en glädje i att bli sedd och att få utbyta tankar. Det var som ett slags vänförälskelse, menar Nina.
Fick fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris
När Tony rymde 1972, i en av de mest spektakulära rymningarna i svensk kriminalhistoria, såg Maja det som att han flydde från ett orimligt förtryck och försökte i hemlighet hjälpa honom efter rymningen.
Det är inte lätt att förändra sin självbild så drastiskt
–Dessutom ansåg hon att bankdirektörer begick värre brott genom att sko sig på vanliga fattiga människor, än vad Tony gjorde när han lurade pengar av en bank. Men viktigast var kanske ändå att hon var självklart lojal med en vän.
Maja Ekelöf gick bort 1989, 71 år år gammal. Och det var först under de sista åren som Maja vågade kalla sig själv för författare. Hela livet hade hon sett på författare som ett eget släkte, ett slags ”heliga gestalter”, eller som hon skrev i ett brev till Vilhelm Moberg: sina ”ledstjärnor i livet”.
–Det tog tid för henne att gå från denna vardagskamp där hon alltid sett på sig själv som ”en av de grå” – en fattig och sliten städerska som inte kunde nånting – till att kunna se att hon hade åstadkommit en text som faktiskt var litterär. Det är inte lätt att förändra sin självbild så drastiskt. Jag tror att det egentligen var först 1987, när hon fick ta emot fackföreningsrörelsens Ivar Lo-pris, som hon var redo för det. Hela sitt liv hade hon dyrkat författare, men först mot slutet av sitt liv hade hon det självförtroende som krävdes för att placera sig själv bland dem, säger Nina van den Brink.