Nina: Mitt liv är lika mycket värt som alla andras

Efter reklamen: Se också: 8 tips för att bli mer bekväm med att göra saker helt ensam

Jag tillhör den lilla klick av människor som har valt att leva utan barn. För mig är det ingen sorg eller något jag saknar, tvärtom har jag ett liv som jag trivs väldigt bra med. Jag har ett roligt arbete, god ekonomi och spännande intressen. Och så har jag förstås mina två katter, Nisse och Stina.

Mina vänner påstår att katterna är mina barn och så kanske det till viss del är, eftersom jag ser Nisse och Stina som familjemedlemmar jag älskar. Problemet är att jag ofta blir hånad för detta. Det har blivit ett stående skämt i bekantskapskretsen.

relationerLäsarberättelse: Varför måste jag jämt försvara mitt livsval?

Jag tror inte att mina vänner menar något illa, men ibland tar deras kommentarer hårt och jag funderar på varför det är okej att skoja så mycket om just mitt liv?

Det är en oskriven regel att jag ska ställa upp

Jag arbetar i ett kvinnodominerat yrke och de flesta samtal på rasterna handlar om barnuppfostran och familjeliv. För att känna gemenskap brukar jag försöka vara delaktig i samtalen, även om jag inte har barn så har jag ju åsikter och tankar.

Om jag säger något mina kollegor inte håller med om får jag höra att det är lätt för mig att säga något eftersom jag lever ensam. Och ofta lägger de till att ”du har ju bara dina katter att ta hänsyn till”. Det är tydligt att min fritid som ensamstående med två katter är mindre värd.

När det är dags för övertid eller kvällsmöten är det en oskriven regel att jag ska ställa upp.

Min katt blev sjuk – jag tvingades ljuga för chefen

Förra julen blev Nisse sjuk och jag fick uppsöka veterinär. Nisses sjukdom och medicinering medförde att han behövde tillsyn dygnet runt i en vecka. Jag hade ansökt om semester under mellandagarna, men inte fått det beviljat. Alla förutom jag ansåg att de med småbarn skulle ha förtur.

Lätta ditt hjärta: Här kan du lyssna på våra läsarberättelser i poddformat

I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!

Jag hade alltså förberett mig på att arbeta när Nisse blev dålig. Jag ringde runt till släktingar och vänner, men ingen hade lust att ta hand om en sjuk katt mitt i julstöket. Till slut såg jag ingen annan utväg än att sjukskriva mig. Det kom såklart olämpligt och innebar att någon annan fick jobba, men jag hade inget val.

Varje morgon hela veckan ringde de från jobbet för att höra hur jag mådde. Chefen bönade och bad att jag skulle komma in eftersom det var så många som ville ha ledigt. Hon menade att jag skulle jobba trots att jag sa att jag var sjuk.

relationerLina: Morris var min bästa vän

Det kändes hemskt att behöva ljuga, men jag visste inte vad jag skulle ta mig till. För Nisses skull handlade det om att överleva och för mig var det viktigare än att kollegorna skulle få ledigt.

Ändå kände jag mig skamsen i flera veckor efteråt trots att jag alltid tidigare arbetat både helgdagar och kvällar när ingen annan velat.

Varför anses mitt liv vara mindre värt än någon annans?

Ibland fälls det kommentarer om att jag borde göra mig av med katterna och skaffa en sambo, precis som att det skulle vara katternas fel att jag inte har träffat någon man jag vill dela livet med.

Det gör ont när de talar så lättvindigt om Nisse och Stina. Jag kan som sagt förstå att folk tycker att jag lever ett annorlunda liv, men det som sårar är just att mitt liv ses som mindre värt än någon annans.