Läsarberättelse: Varför måste jag jämt försvara mitt livsval?
Jag har alltid velat ha många barn, och jag var lycklig när jag träffade Nils som kände likadant. Vi skaffade Olivia, Natalie och Alice ganska tätt, för vi tänkte att barnen då skulle få största möjliga glädje av varandra.
Jag älskade att vara föräldraledig och efter varje omgång fick jag en liten dipp när jag måste börja arbeta igen. Det skar i mitt hjärta att lämna mina små i en högljudd miljö med många barn. Jag vet att många föräldrar känner så i början, men att barn ofta snabbt finner sig tillrätta och att förskola är bra på många sätt. Men för mig tog det ändå emot att plötsligt behöva lämna bort mina barn under större delen av dygnets vakna timmar.
Det passade inte mig, det var inte så jag jag tänkt mig mammarollen. Jag ville vara tillsammans med mina barn när de var pigga och glada, inte främst när de var trötta, gnälliga och måste sova. Jag ville vara den som lekte med dem och pysslade om dem, och inte den som lämnade dem till andra att tillgodose deras behov.
Min egen mamma gick hemma när jag och min bror var små, och jag minns min barndom som trygg, harmonisk och inte minst fri från stress. Det kändes som raka motsatsen till våra morgnar där alla barnen snabbt måste utfodras, tvättas och få på sig kläderna innan vi alla måste skynda iväg.
Det fanns aldrig tid att mysa till det vid frukostbordet, så som vi gjort i mitt barndomshem. Och ofta blev det konflikter när vi alla måste bli klara och komma ut genom dörren samtidigt. När jag sedan väl var på jobbet hade jag dåligt samvete över den hektiska morgonen, och jag pratade ofta om hur skönt det vore att kunna vara hemma med barnen.
Väninnorna ifrågasatte och varnade mig
Mina väninnor skakade på huvudet åt mig.
– Hanna, du skulle snart bli uttråkad om du skulle gå hemma dag ut och dag in, sa Jenny.
Jag betvivlade att hon hade rätt. Dessutom handlade det om att jag ville ge mina barn en bra start på livet, snarare än om mina egna personliga ambitioner och behov.
Lyckligtvis förstod min man mig. Han hade ett bra jobb, vi bodde billigt och jag hade fått ett arv efter min farmor, så nog skulle vi klara oss med en lön om vi ansträngde oss lite.
– Om du känner så, så tycker jag att du ska ta ledigt ett år och prova på det, sa Nils när jag ännu en kväll gav uttryck för min frustration över situationen.
Vi ordnade så att jag blev ledig ytterligare ett år, även om det var tydligt att min chef inte förstod mitt beslut. Företaget stod inför en fusion som han menade att det skulle vara spännande för mig att vara med om, och som kunde innebära nya möjligheter för mig. Men jag brydde mig inte om fusioner, jag ville vara tillsammans med mina barn.
Stressnivån i familjen sjönk
Och det var precis så härligt att vara hemma med ungarna som jag drömt om. Stressnivån i familjen sjönk när vi inte alla jäktade runt för att få vardagen att gå ihop. Istället skapade jag en fin och trygg vardag för barnen, där det fanns massor av tid för lek, men också för de praktiska göromålen. Och jag hittade en öppen förskola i stan, dit vi åkte ett par gånger i veckan så att barnen kunde få vara tillsammans med andra i sin egen ålder.
Allt blev hur bra som helst, men det var en sak jag inte var beredd på när jag släppte mitt jobb – och det var omgivningens reaktioner. Folk förstod inte att jag kunde välja bort mitt jobb.
– Har du blivit uppsagd? undrade min svåger när vi hälsade på hos Nils bror och hans fru.
Jag skakade på huvudet.
Se också: Det här är "mom shaming"
– Nej nej, det är frivilligt.
Min svägerska gapade.
– Men hur går det då med din karriär? Du får aldrig ett spännande jobb igen om du har varit borta så länge.
Behövde ursäkta mitt val att bli hemmafru
Jag försökte förklara att det här med spännande jobb eller inte spelade mindre jobb, om jag bara kände att mina barn hade det bra. Men jag märkte tydligt att hon inte alls förstod mig.
– Tänk på allt det som vi kvinnor har kämpat för under de senaste hundra åren. Det slänger du överbord för att gå hemma, fnös hon.
Dessutom kände jag inte själv att jag blev tillbakaskickad till spisen
Jag tyckte dock inte att jag i kvinnokampens namn skulle behöva offra tiden med mina barn under deras uppväxt. Dessutom kände jag inte själv att jag blev tillbakaskickad till spisen. Jag och Nils delade fortfarande på många uppgifter därhemma, och han förväntade sig inte heller att maten skulle stå på bordet när han kom hem klockan sex.
Jag kände hur jag började ursäkta mitt val när folk frågade. Nästan ingen verkade förstå man ville vara ”hemmafru” på 2000-talet. Många verkade tvärtom tro att det låg något annat än barnens väl och ve bakom mitt beslut.
– Är det något psykiskt? frågade Linda från Natalies föräldragrupp på BVC när jag en dag sprang på henne på stan.
Jag skakade på huvudet, men det verkade gå Linda helt förbi. Istället kastade hon sig ut i en lång utläggning om en kusin som led av stress och utbrändhet med en depression som följd.
– Hon är helt under isen idag. Hon har fått någon medicin som gjort att hon gått upp 20 kilo också, fortsatte hon.
– Jag är alltså varken stressad eller deprimerad, men jag vill gärna njuta av tiden med mina barn medan de är små, sa jag och hörde själv hur min röst lät en aning gäll.
Eget dåligt samvete bakom "angrepp"?
Särskilt de väninnor som själva hade barn verkade ha svårt att respektera mitt val. Jag fick ofta höra att det var bäst för barnen att få vara med andra jämnåriga.
– Tänk på hur tufft det blir för dem sen när de börjar skolan om de inte är vana vid större grupper, sa Emma.
– Mina barn är harmoniska, friska och starka så de ska nog klara sig. De träffar dessutom andra barn på öppna förskolan, svarade jag trött och tillade:
– Jag kan inte heller se att jag och min bror skulle ha tagit någon skada av att inte ha gått på dagis.
Ibland misstänkte jag att mina väninnors ”angrepp” var ett uttryck för deras eget dåliga samvete. Att de kanske själva kände att de hade otillräckligt med tid för sina barn.
När mitt lediga provår var till ända kunde jag inte se mig själv återgå till jobbet. Barnen trivdes som det var, och jag ville inte att vi skulle tillbaka till en stressig vardag med lämningar och hämtningar.
Så valde jag att säga upp mig
Efter noga övervägande ringde jag till min chef och meddelade att jag inte planerade att komma tillbaka.
– Om det blir för tufft för dig, så kan du ju alltid gå ner i arbetstid, förslog chefen.
Han menade förstås väl, men ändå blev jag irriterad. Varför kunde ingen förstå att det var det här jag ville? Och att det inte berodde på vare sig psykiska problem eller att det var för tufft för mig på arbetsmarknaden.
– Nej tack, jag vill faktiskt inte tillbaka, svarade jag.
När jag ringde för att gå ur a-kassan mötte jag samma oförståelse. Var jag verkligen säker på min sak? Det här kunde stå mig dyrt i slutändan, och tänk om det inte höll mellan mig och min man, hade jag verkligen tänkt över det hela? Och så vidare … Handläggaren som jag pratade med ville knappt avsluta samtalet. Men jo, jag var säker.
Det fanns dock en person som hade stor förståelse för mitt val, och det var min mamma. Hon kom ofta förbi och hon kunde se att både hennes barnbarn och dotter stortrivdes med tillvaron.
– Du har en härlig familj och du har valt det liv som passar bäst för er, sa hon en dag när jag återigen klagade på att omvärlden inte verkade acceptera att jag gick hemma.
– Du ska lära dig att strunta i vad andra tycker. Du vet att du gör det riktiga för dig och din familj, sa min mamma.
Jag kände mig privilegierad
Hon hade rätt. Det var det rätta för oss. Våra barn var sällan sjuka eller kinkiga och vi vuxna var aldrig stressade. Vi bråkade inte heller på samma sätt som jag märke att många av mina väninnor och deras män gjorde.
Vi hade ett bra liv, och jag kände mig privilegierad eftersom jag hade möjlighet att följa mitt hjärta, och göra det som kändes rätt för oss. Alla har inte det.
Den vetskapen gav mig efter hand så mycket självförtroende att jag numera kan se skeptikerna i ögonen och säga att jag är hemma med barnen och är stolt över det.
Jag säger heller inte att jag inte går tillbaka till arbetsmarknaden en dag. Jag säger bara att här och nu är jag där jag känner att jag gör bäst nytta – och det är hos mina barn.
/Hanna