Nadja och Gustav hittade släktingar i Ukraina via tv-show
Nadjezda (Nadja) Löf, 24 år, och Gustav Löf, 22 år, är syskon, men inte biologiska. De adopterades från Ukraina när Nadjezda var 3 år och Gustav 1,5 år.
Även om de inte är syskon, går det inte att ta miste på Nadjezdas kärlek till Gustav och vice versa. De har nära till skratt och känner varandra utan och innan. När Gustav inte riktigt kan sätta ord på sina känslor, då vänder han blicken till Nadjezda.
– Är det så här du menar?, säger hon.
– Ja syrran, det är exakt så jag känner, säger han och ler med ett kärleksuttryck som bara kan existera syskon emellan.
Storasyster Nadjezda är den som är framåt och driven, Gustav är lite mer blyg och eftertänksam. Tillsammans utstrålar de mod och syskonkärlek.
– Jag älskar min bror och jag är nog lite av en övervakande storasyster, säger Nadjezda och kramar om Gustavs hand.
För ett år sedan förändrades deras liv för alltid. De påbörjade resan mot vetskap. Främst Nadjezda hade länge grunnat på vilka som är deras biologiska föräldrar, och över hur familjernas liv ser ut i Ukraina.
– Våra föräldrar i Glommersträsk, de har aldrig undanhållit att vi inte är biologiska syskon och de berättade tidigt för oss att vi är adopterade, berättar Gustav.
Nadjezda fyller i:
– För dem har det inte varit ett problem att jag har kollat upp vår bakgrund, men de har heller inte pushat oss att söka. Mest för att de inte velat att vi ska bli besvikna om vi inte hittade våra familjer, säger hon.
Nadjezda är den som varit drivande i att ta reda på mer. Hon hade under många år funderat på vilka som är hennes biologiska föräldrar.
Under sin uppväxt i Glommersträsk blev hon ofta retad för att hon inte var svensk.
Jag blev mobbad och fick höra att jag nog hade växt upp i ett skjul
– Jag blev mobbad och fick höra att jag nog hade växt upp i ett skjul, att min mamma var hora eller knarkare och att hon inte ville veta av mig.
Gustav har inte upplevt samma sak som sin syster, utan beskriver sin skolgång som lugn. Men han berättade inte heller för någon i sin klass under högstadiet att han var adopterad.
– Nej, det gjorde först när jag var 16 år och började gymnasiet. Då kände jag att jag kunde lita på mina kompisar, och fler började förstå att jag var adopterad.
Visste inte att hon fanns
Nadjezda flyttade efter gymnasiet till Luleå för att gå på universitetet, och där kom hon i kontakt med en kvinna som heter Ludmila, som ägde en ukrainsk butik. Redan första gången när hon klev in i butiken, började Ludmila prata ryska med Nadjezda.
– Hon såg att jag inte var svensk. Redan vid första mötet fick vi en fin kontakt och jag gick ofta dit och pratade med henne. Ludmila frågade mig om vem jag var och jag berättade för henne om mina tankar på att söka efter mina biologiska föräldrar.
Ludmila berättade vid ett besök för Nadjezda om ett tv-program i Ukraina som heter Tala Ukrainska, som är en talkshow.
Man kunde anmäla sitt intresse till programmet för att hitta sina släktingar i Ukraina.
– Under sommaren 2018 hjälpte Ludmila mig att skicka in allt, och det dröjde bara en vecka innan jag fick svar från tv-produktionen. Jag glömmer aldrig när de ringde och sa: "Är du beredd på att få ett svar? Vill du verkligen veta?”
Sökte sina rötter via tv-program
”Ja, det vill jag. Jag har väntat på detta i tio år”, svarade Nadjezda.
”Tyvärr finns inte dina närmaste anhöriga i livet, så vi kan inte göra ett program”.
Det kom som en chock för henne. Hon fick veta att både hennes mamma och pappa var döda. Pappan blev 46 år gammal och dog den 18 maj 2016. Hennes mamma dog redan 2008 i tuberkulos, endast 34 år gammal. Kvar i livet har hon en syster i USA, som är 26 år, och en kusin i Ukraina, 31 år.
Nadjezda fick också veta att hennes familj trodde att hon var död. De hade fått den informationen från sjukhuset, en vecka efter Nadjezdas födelse. Hennes mormor skulle komma och hälsa på sitt barnbarn, när läkaren meddelade att Nadjezda inte hade överlevt. Varför läkaren sa det har Nadjezda inte fått svar på.
– Jag tror att det har att göra med att min mamma var narkoman och sjukhuset tänkte att hon nog inte klarar av att ta hand om mig. Efter att hon fött mig var jag kvar på sjukhuset i sex månader. Sedan togs jag till ett barnhem, säger Nadjezda och tystnar.
Att få veta att alla trott att jag var död – det var hemskt och jag bröt ihop den natten
– Att få veta att alla trott att jag var död – det var hemskt och jag bröt ihop den natten.
Hjälpte sin bror
Hon låg i sin säng och grät och hela hennes kropp skakade. Tankarna kom. Tänk om hon hade tagit tag i detta tidigare, kanske hade hon då hunnit träffa sin pappa innan han gick bort, och hennes familj hade kanske fått veta att hon fanns i livet, att hon inte var död.
– Det har varit det värsta för mig i allt detta, att jag inte har funnits för min familj, att de inte fick veta att de hade en till dotter som levde och hade det bra, säger Nadjezda.
Mitt i sorgen bestämde sig Nadjezda för att hjälpa sin bror. Hon hade fått sina svar, kanske kunde även Gustav få det. Hon skickade in hans papper till tv-programmet.
– Jag ville också ta chansen. Jag ville veta hur det gått för min familj, säger Gustav.
Nu fick Nadjezda ett positivt svar. Gustav hade släktingar vid liv, men vem och vilka de var berättade inte tv-teamet. De ville att Gustav, Nadjezda och Ludmila skulle komma till Ukraina för inspelning av programmet, och det skulle ske om två veckor.
När de landade på flygplatsen i Ukraina så kände alla en lättnad, men främst Gustav.
– Jag hade verkligen längtat efter detta och jag minns att jag sa till Nadjezda att nu är vi äntligen här.
– Jag var så glad för Gustavs skull, säger Nadjezda.
Jag insåg att det är på riktigt, det är ingen dröm. Nu skulle jag få svar på det jag tänkt på under flera år
Under den första dagen i Ukraina var de spända och förväntansfulla. De bekantade sig med landet och av tv-teamet fick de veta hur allt skulle gå till.
Den följande natten sov inte Gustav många timmar. Han låg och funderade över vem eller vilka han skulle få träffa.
När de till slut stod där utanför studion och det blev skarpt läge, blev Gustav väldigt rörd. Men han fick inte fram sina känslor.
– Jag fick lite av en chock, där och då. Jag insåg att det är på riktigt, det är ingen dröm. Nu skulle jag få svar på det jag tänkt på under flera år.
Problem med språket
Först fick Ludmila gå ut till publiken för att berätta om hur hon träffade syskonen, sedan fick Nadjezda komma och berätta sin del och därefter kom Gustav ut. Han fick börja med att träffa sin mormor och slutligen kom hans mamma inrusande till programstudion, hon grät av lycka.
– Det blev starkt, väldigt starkt, säger Nadjezda.
– Jag är så glad att min syster hjälpte mig och att jag tog chansen att göra denna resa. Jag har kontakt med min halvbror och mamma. Men inte lika mycket som jag önskar, eftersom jag inte kan ukrainska och de kan inte engelska.
Nadjezda fick via programmet kontakt med sin kusin Dimitri som bor i Ukraina, och de har fått en bra relation. Tillsammans bestämde de sig för att leta rätt på Nadjezdas storasyster i USA. Dimitri lyckades hitta systern via Facebook och när Nadjezda hörde av sig fick systern en chock.
– Hon visste inte att jag fanns, eftersom jag var död även för henne. Det var vad hon hade fått höra, att jag dog på BB. Hon hade vuxit upp på ett barnhem och jag på ett annat.
Hon var 15 år när hon adopterades till USA.
Gustav tar fram mobilen och visar en film som Nadjezdas syster hade lagt ut på Facebook, strax efter det att hon fick veta att Nadjezda finns i livet. Filmen visar en överlycklig storasyster som uttrycker sin glädje och kärlek till Nadjezda.
– Jag gråter varje gång jag ser filmen. Allt som hänt känns helt overkligt. Tyvärr har inte jag och min syster fått den kontakt jag önskar, men det kom som en chock för henne och det har bara gått ett par månader sedan vi fick höra talas om varandra. Jag ger det tid och hoppas på en fin kontakt i framtiden, säger Nadjezda.
Efter upplevelsen med tv-programmet och tiden i Ukraina vill Nadjezda lära känna sitt hemland mer. Tack vare att hon har studerat ryska under ett par år kan hon kommunicera med Gustavs släktingar och sina egna släktingar som hon har hittat efter det att programmet sändes.
– För mig blev det inte som jag hoppats, men jag fick tillbaka min syster och jag fick veta mer om min familj och vilka de var, säger Nadjezda.
– Och jag fick veta att jag har en halvbror och mamma vid liv. Det är stort, säger Gustav.