My om kampen mot ätstörningen: ”Att gå ner i vikt var det enda som betydde någonting”

Ett leende brudpar, Mys mamma, pappa och syster, många glada gäster. I sovrummet hemma hos My Gåsste, är minnen från hennes och Niklas, 39, bröllopsdag inramade och hänger på väggen, som en påminnelse om en av de bästa dagarna i deras liv. Det finns ingenting som skvallrar om att den levnadsglada och sprudlande 24-åringen i många år förde en hård kamp mot ätstörningsdemoner som styrde hennes liv.

Paret My och Niklas träffades för bara tre år sedan och har redan hunnit köpa lägenhet ihop och börjat planera för barn. Det är just längtan efter en bebis som gett My en ännu starkare drivkraft till att ta kontrollen över ätstörningarna som plågat henne ända sedan mellanstadieåldern.

– Jag växte upp tillsammans med min mamma, pappa och lillasyster Moa strax utanför Stockholm. Jag hade en jättefin och lycklig uppväxt och mamma säger att jag var ett glatt barn, säger My och berättar att det gick bra för henne i skolan, hon tävlade i skidor och hade gott om vänner.

– Jag hörde nog till det ”coola gänget”. Det var viktigt att inte vara töntig och utanför, men det förde också med sig en del sämre saker, som att röka, dricka alkohol och att skolka. Att vara ”cool”, säger My och skakar på huvudet.

Skolsköterskans ord brände fast

Hon blev också allt mer medveten om att det var väldigt viktigt med utseendet. Att vara smal. My berättar att hon fick mens när hon var elva år gammal och kom tidigt i puberteten.

– Kroppen förändrades. Jag var redan ganska muskulös, eftersom jag tränade mycket när jag satsade på skidåkningen. Nu fick jag också kvinnligare former. Klasskompisarna växte om mig och jag kände mig kort och knubbig, säger My och berättar om besöket hos skolsköterskan, vars ord brände sig fast i hennes medvetande:

– Hon sa att jag hade ett för högt BMI. Att jag var överviktig enligt den skalan. Jag tyckte själv att jag hade kraftiga lår och nu fick jag bekräftelse på att jag inte riktigt höll måttet.

My började efter det att experimentera med maten. Till en början uteslöt hon allt som var sött och alla kolhydrater. När hon märkte att det gav effekt på vikten fick hon ännu mer blodad tand. Hon hade lärt sig att kontrollera vikten! Det gav henne en positiv kick.

– Just då var det ganska stökigt runtomkring mig. Jag var i puberteten, det var mycket tjafs och skitsnack bakom ryggen på varandra i skolan. Jag var dessutom orolig för mamma som genomgick en operation. Jag kunde varken styra över skolan, bråket eller mammas sjukdom. Det enda jag kunde kontrollera var maten och vikten och nu började jag göra det mer och mer.

My säger att många tjejer i skolan pratade om hur lite de åt och för My blev det nästan som en sport att gå på diet och hålla sig smal. Samtidigt berättade några av hennes kompisar att de skar sig.

– Jag testade att göra likadant och upptäckte att det lindrade min ångest och oro. Om jag skar mig kände jag smärta i armen, istället för i hjärtat, förklarar hon.

Visade skärsåren

Till en början höll My skärandet hemligt, men vid ett samtal kring en stökig skolsituation brast det för henne.

– Jag sa till läraren att de inte förstår hur dåligt vi mår, och så drog jag upp ärmen så han fick se skärsåren, berättar My.

Läraren larmade föräldrarna och My kom för första gången i kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin. Hon slutade att skära sig, men fortsatte med självsvält. Ofta åt hon bara en banan per dag, samtidigt som hon motionerade så ofta hon kunde.

Kroppsaktivisten ryter ifrån.

samhälleAnna Perlestams viktiga ord: ”Sluta väga våra barn!”

My rasade i vikt, blev underviktig men låtsades ändå inte att förstå varför hon frös så mycket och ständigt var blå om läpparna eller varför hon hade blåmärken på ryggen och revbenen efter all tvångsmässig träning. My brukade även googla efter tips för sin självsvält på nätet.

– Jag hittade massor av bloggar som andra unga tjejer skrev, där de hetsade till ätstörningar. Det triggade mig att gå ner ännu mer i vikt och till slut började jag skriva en egen blogg med samma tema. Den var helt anonym, men när jag fick feedback från andra anorektiker sporrade det mig ännu mer att fortsätta. De här bloggarna och den här världen är livsfarlig. Den är som en hemlig sekt, de kallar sig pro-ana – vilket betyder proffs på anorexi. I dag skäms jag över att själv ha medverkat till att trigga andra, säger My.

Blev expert på att ljuga

Hon tycker att det är viktigt för anhöriga att veta hur det går till, eftersom ätstörda personer är experter på att ljuga både för andra och sig själva.

– Jag kunde göra i ordning mackor att äta på väg till skolan och tog till och med en tugga när jag var på väg ut. Allt för att det skulle verka som att jag åt. Men så fort jag kommit en bit bort spottade jag ut maten ur munnen och kastade mackorna, minns hon.

My berättar att hon kämpade hårt för att bli duktig på att vara anorektiker.

– Jag hade bestämt mig för att jag kunde ge upp och dö när jag hade gått ner och blivit rejält underviktig. Då skulle mina föräldrar inte behöva skämmas för mig vid begravningen. Det är svårt att förstå de här sjuka tankegångarna, men jag var helt besatt av att gå ner i vikt. Det var det enda som betydde någonting, säger My.

Har valt att berätta öppet om sin svåra resa.

relationerSorgen tryckte ner Lindha i matmissbruket

Så småningom gick anorexin över till bulimi. My var ledsen för att hennes pojkvän hade gjort slut med henne och åt i princip ingenting på tre veckors tid. När hon väl åt något nästa gång kunde hon inte sluta att äta. Hon tömde kylskåpet på mat, vispade ihop kaksmet som hon gömde under sängen och när hon hade hetsätit kräktes hon.

Mitt i allt fanns Mys förtvivlade familj och till slut sprack bubblan. My skrevs in på en ätstörningsenhet, där hon fick lära sig hur en normal matdag ser ut.

– Jag var inlagd en månad och under min första permission hetsåt jag. Jag såg det som ett misslyckande, men personalen sa att det är vanligt och ett steg på vägen mot tillfrisknandet, berättar hon.

My konstaterar att hon inte blev frisk, men att behandlingen ändå var ett steg i rätt riktning. Hon flyttade sedan till Värmland för att plugga, flyttade hem till Stockholm igen och träffade Niklas. Han fick ganska snart reda på att Mys relation till mat inte var sund.

– Men det var ändå svårt att förstå vidden av det hela till en början, säger Niklas och My nickar.

Hon berättar att ätstörningen gav henne en ny käftsmäll när hon och Niklas bestämt sig för giftermål. Hon ville vara ”snygg och smal” på bröllopsbilden och började kontrollera kosten igen.

– Jag ville kunna titta tillbaka på bröllopsbilden som gammal och vara stolt, men vikten rasade mer än jag hade tänkt. När jag såg mig själv i spegeln började jag att gråta. Jag såg ju ut som ett barn på överkroppen igen! Vi hade börjat prata om att skaffa barn, men jag måste bli frisk först. Det var en väckarklocka. Jag vill inte överföra beteendet till nästa generation, förklarar My.

Anhörigträffar har hjälpt paret

Niklas stöttade My fullt ut och följde med henne när hon ännu en gång skrevs in för behandling mot anorexi. Den här gången ville My verkligen bli frisk. Hon vill ha barn! Niklas fick också gå på anhörigträffar som var värdefulla för honom.

– Jag fick träffa andra som befann sig i samma situation och lärde mig hur viktigt det är att våga prata om problemen. Eftersom My fick ”hemläxor” – som att inte väga maten eller att inte räkna kalorier – var det bra att jag också visste vad som gällde. Då kunde jag vara ett stöd för henne, säger Niklas.

I takt med att My tillfrisknat har hon också ringat in anledningen till varför hon har mått så dåligt genom åren.

I dag är jag glad att jag aldrig lärde mig att kräkas upp maten.

samhälleCecilia Ahle: Jag önskade mig en ätstörning

– Jag lider av en svårare form av premenstruellt syndrom, jag blir alltid väldigt låg före mens. Nu har vi kopplat ihop min tidigare och nuvarande ångest med det. Min gynekolog har ordinerat antidepressiva läkemedel från ägglossning till mens och jag mår bättre än någonsin förr! Mina problem började ju i samband med att jag som elvaåring fick mens och nu föll pusselbitarna på plats.

I dag mår My bra och när vi är på besök planerar hon och Niklas både för ett besök på en matmässa och söndagsmiddag med hennes familj.

– Det ska bli jättekul. Jag älskar ju mat! ler My, som nu mest av allt längtar efter att bilda en egen familj tillsammans med Niklas.

Foto: Theresia Köhlin, Frida Gustafsson och Privat