Cecilia Ahle: Jag önskade mig en ätstörning

”INGET SOCKER”. Det är det första som möter min tolvåriga blick varje morgon. Lappen ligger på nattduksbordet. Jag stirrar på de två orden. Drar händerna över låren. Klämmer till hårt. I dag ska jag klara det. Det ska helst inte bli så mycket annan mat heller. Men viktigast: inget socker.

Några timmar senare sitter jag på huk över toaletten med håret hopsamlat i nacken. Det luktar svagt av kiss. Tre frysta kardemummakakor svider i magen. Jag har hört att man kan stoppa ner en galge i halsen för att kräkas. Jag stoppar ner två fingrar istället. Ögonen tåras. Jag hulkar. Testar igen. Flåsningarna gör en svag krusning på toavattnet. Jag reser mig långsamt upp. Det går inte. Jag vill inte. Jag tar av mig kläderna och vrider på iskallt vatten i duschen.

Under en stor del av min uppväxt önskade jag mig en ätstörning. Den skulle göra mig smal och lycklig. Man kunde bara vara helt lycklig om man var smal. För mig var ätstörningen en problemlösare och hägring, en önskad välsignelse. Den skulle radera mina för mig feta lår och bulliga mage inför sommaren, för jag hade lovat mig själv att det inte skulle bli en enda sommar till med dem. Så mycket roliga saker jag skulle göra när drömkroppen var här.

Jag kan inte minnas att någon någonsin gav mig kommentarer om min kropp. Allt pågick uppe i skallen. Min inre mobbare som varje dag berättade att jag var fet, ful och fel. Jämförandet med andra. Och så självmedvetenheten, den jävla självmedvetenheten. Hur jag såg ut från den eller den vinkeln, om jag satt si eller så, om jag spände in magen, lyfte på tårna, sög in kinderna, låg platt på badhandduken eller täckte låren med händerna på fotot som just togs.

Förnuftet slogs och slogs med den inre mobbaren i någon slags psykisk ätstörningskamp i skallen.

Jag tittar på den tolvåriga flickan på bilden. Sommarhud. Bus i blick. Pinnaben, som mormor hade sagt. Tolvåringen hatade de där benen. Många säger att de vill åka tillbaka i tiden och klappa sitt barnajag på kinden. Säga att du är en gullis och att allt kommer blir bra. Jag vet att det hade varit lönlöst. Hon hade lyssnat lika lite som mitt 30-åriga jag gör nu.

För den psykiska kampen i skallen har jag fört i åratal nu. Decennier. Löftet om de smala somrarna kvarstår. I snart 20 år har jag lovat mig själv att jag ska träna och fixa och dona med kroppen så att jag äntligen slipper skämmas. 20 år. Jag blir utmattad bara jag skriver det.

Jag kräktes aldrig själv. Svalt inte. Önskan efter en ”riktig” ätstörning bleknade i takt med att jag såg flera nära tyna bort i anorexi och bulimi. Jag grät och grät och skämdes. Förstod att min barnaönskan var så hemsk och så fruktansvärt fel, och kanske visste jag det redan då över toalettstolen. Samtidigt var jag avundsjuk på deras sjuka och i förlängningen livshotande magerhet.

Kampen kring kroppen var och är allt annat än logisk. Livet har pågått och jag har njutit, men den inre mobbaren, jämföraren och självmedvetenheten har liksom ätit upp de sista lyckoprocenten. Det har aldrig blivit hundra procent lycka och närvaro – och jag börjar bli less och förbannad. De sista lyckoprocenten är mina. Jag vill inte fortsätta mitt liv med att under ett superintressant samtal ägna x antal procent av min hjärnkapacitet att tänka på valken på magen. Att under en skål på uteserveringen samtidigt hata mina lår. Att bara titta på mina egna armar på den urhärliga gruppbilden på Instagram. Världen har så mycket intressantare och lyckligare saker att erbjuda än min egen hud, mina fettceller och min självmedvetenhet.

Så hur gör man då när man inte tror på någon som försöker övertala en att man är fin som man är? Att ens kropp duger – precis som alla andra kroppar? Hur gör man när man förlorar slaget mot elaka tankar år efter år efter år?

Denna sommar har jag bestämt mig för att testa något nytt. Och nej, det är inte att lova att jag äntligen ska älska min kropp, banka in att jag duger. Nej, mitt mål är att utlysa vapenvila i skallen, att kunna samexistera någorlunda med min kropp. Att vi under vit flagg ska ta oss över varm sand, bryggor och hav, vara vakna genom ljusa nätter, hoppa bomben och sola i vilken jävla ställning vi vill på badhandduken. Beach19 ska bli fake it ‘til you make it. Jag ska försöka fejka bekvämlighet, ignorera jämföraren och låtsas bort självmedvetenheten. Låta andra som redan kan samexistera och älska sin kropp, visa mig vägen ‘til I make it.

Relationen med min kropp kanske aldrig kommer bli en våldsam kärlekshistoria som övervinner allt hat. Nej, men den kanske kan bli en blek krigsberättelse där freden ändå kommer till slut. För mig hade det varit de sista lyckoprocenten.

I sommar släpper jag sarongen för alla oss som utkämpar kroppskriget i skallen.

Detta är Cecilia Ahle

Ålder: 30.

Familj: Sambo.

Gör: Videoredaktör.

Bor: Malmö.

Foto: Lars Cato och Privat

Läs alla våra #släppsarongen-artiklar här