Kajsa: Mina kollegor frös ut mig
Men när Alfred började hamnade jag plötsligt ute i kylan.
Jag och Madelaine hade jobbat tillsammans i nästan två år. Vi var anställda på kontoret i en firma med växtvärk och efter att ha tvingats jobba över och ta med jobb hem på helgerna, sa vi ifrån. Vi behövde förstärkning.
Vår chef Jörgen lyssnade och höll med och så började Alfred hos oss. Han var strax över trettio och några år yngre än jag och Madelaine, men han var duktig och snabb och snart kunde vi sluta vår arbetsdag i normal tid.
–Jag är så glad att du har börjat hos oss, sa Madelaine till Alfred. Och så har jag ju någon som håller mig sällskap under rökpauserna.
–Alltid redo, log Alfred. Kom så går vi ut och tar ett bloss.
Deras samtal vid rökpauserna fortsatte vid skrivbordet
Det var först efter ett par månader som jag började känna mig utanför. Madelaine och Alfred lättade tydligen sina hjärtan för varandra när de var ute och rökte och sedan fortsatte de samtalet inne vid skrivborden.
Alfred hade en stor familj med många problem och jag var inte alls invigd. Men Madelaine kom med goda råd.
–Vad skulle jag ha gjort utan dig, Madelaine, sa Alfred och suckade.
Jag var exkluderad och beslöt mig en dag för att följa med ut under rökpauserna. Men det visade sig vara en dålig idé.
De var båda besvärade av min närvaro, samtalet gick trögt och jag kände mig som tredje hjulet under vagnen. Jag lät dem hållas och begravde mig i arbete för att inte känna mig ensam.
Mitt skrivbort hade placerats ensamt i ett hörn
Vår chef Jörgen kallade till ett möte för att diskutera hur vi kunde göra för att inte sitta så trångt i rummet. Nästa dag när jag kom till jobbet hade Madelaine och Alfred flyttat mitt skrivbord in i en hörna. Själva satt de mitt emot varandra och kunde fortsatta sina samtal.
–Vad ska detta betyda? frågade jag. Så här kan ni inte göra. Inte utan att fråga mig först.
–Men vi fick en så bra idé och ville prova direkt. Kan vi inte ge det här en chans, undrade Madelaine.
Jag ryckte på axlarna och satte mig vid mitt skrivbord. Det var som om jag flyttats in i skamvrån.
Det blev värre och värre.
Jag försökte prata med dem men det gick inte
Alfred och Madelaine började umgås privat. Jörgen införde en ny regel som gick ut på att kontoret alltid skulle vara bemannat. Gissa vem som bemannade det? Mina kollegors rökpauser blev längre och längre. När jag påtalade det sa Alfred:
–Men vi tänker så bra där ute.
Jörgen uppfattade att jag satt ensam och en dag kallade han in Alfred och Madelaine på sitt rum.
I podcasten Lätta ditt hjärta får du ta del av vanliga människors berättelser om svåra och utmanande perioder i livet. Podden bygger på läsarberättelserna som i många år publicerats i Aller medias veckotidningar och på allas.se. Programledare är journalisten Elin Samuelsson som vid sin sida har psykologen och författaren Helena Kubicek Boye. Klicka här för att börja lyssna – eller tryck på play i spelaren nedan!
När de kom ut efter en kvart var de tysta och bevärdigade mig inte med en blick. Jag förstod att Jörgen bett dem dra ner på pauserna och att de trodde att jag skvallrat. De frös ut mig med tystnad.
Till slut stod jag inte ut längre utan gick fram till dem och sa att jag inte hade beklagat mig.
–Det har jag svårt att tro, snäste Alfred.
Jag suckade.
–Jörgen har väl ögon i skallen och jag håller faktiskt med honom om att ni är mycket borta.
– Jaha, så tycker du, kan vi komma igång med jobbet nu? sa Madelaine.
Min situation var ohållbar. Jag beslöt mig för att ta ett ordentligt snack med dem. Men det var omöjligt. De hade gaddat ihop sig mot mig. De älskade varandras sällskap och jag skulle för evigt bli utanför.
Det tog ett par månader för mig att hitta ett nytt jobb och jag har inte ångrat mig en sekund. Jag stortrivs och jag har idag hela elva, trevliga och inkluderade arbetskamrater.
Berätta din historia!
Läsarberättelser är era berättelser direkt ur livet. Ett liv innehåller så mycket – glädje, sorg, dramatik och spänning. Alla bär vi på en historia.
Vill du berätta din? Mejla oss på [email protected]