Läsarberättelse: Hon var den värsta sortens chef
Under mitt hittills 42 år långa yrkesliv har jag varit på många olika arbetsplatser. Detta har gett mig en hel del insikter i vilka olika chefstyper som finns. Överlag har jag upplevt ledningen som bra. Jag glömmer dock aldrig mina fyra år på ett kontor där den kvinnliga chefen skapade stor otrygghet bland medarbetarna. Vi måste hela tiden vakta våra ryggar, för hon ville söndra och härska, chefen försökte såväl så split mellan oss, som göra ner och förminska oss.
Under min första tid i detta företag var jag övertygad om att jag nu var del av en verksamhet där det fanns plats för alla. Efter bara några få månader tvingades jag emellertid konstatera att det inte alltid ens behagade chefen att säga godmorgon till personalen innan hon smet in på sitt tjänsterum och låste dörren.
Se också: 6 saker du aldrig ska säga till din kollega
Om vi vågade koppla in ett telefonsamtal till henne lät hon många signaler gå fram innan hon orkade ta telefonen. Varje gång kände vi oss skyldiga för att vi belastade henne med dessa tröttande kundsamtal, inte minst för att hon alltid svarade med en djup suck.
Chefen skyllde på oss
Så länge dörren var stängd var det lugnt, men som en blixt från en klar himmel kunde hon plötsligt komma utfarande och ge sig på någon av oss. Det kunde exempelvis gälla någon sak som kommit bort och som någon av oss säkert förlagt. Om grejen i fråga sedan visade sig ligga inne hos henne, så hade hon ändå alltid en förklaring som pekade ut någon annan som skyldig …
Andra gånger flög hon plötsligt ut från sitt chefsrum och krävde att vi på våra skrivbord bara skulle ha det ärende vi arbetade med just då, annars var det minsann ett avslöjande tecken på vår oförmåga att hålla ordning.
Vår unga praktikant var så rädd för henne att hon var rena nervvraket inför utvecklingssamtalen. Någon lokal fackklubb att ta hjälp av gällande vår arbetsmiljö fanns inte heller. Men efter hand kom vi fyra sekreterare på hur vi skulle agera som en enad front. Alla hade vi ju fått vara med om att bli utpekad som syndabock.
Starkare tillsammans
Sammanhållningen fick inte slut på chefens utbrott, men den gjorde oss starkare och hon lyckades aldrig spela ut oss mot varandra. Praktikanten landade väl på ett annat ställe, och vi andra lämnade företaget inom några år. Alla är vi numera på arbetsplatser där personalen värderas som en viktig del av företaget.
Vår gamla gemenskap lever vidare och vi träffas ibland. Alla delar vi förhoppningen om, och tron på, att den typen av chefer är en utdöende ras.
/Helén